söndag 25 januari 2009

Bloggvärldens vägar: nu ännu outgrundligare

Idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg - vars utmärkta blogg jag hittade via Twingly efter mitt förra inlägg - kommenterar Mary Beards blogg:

"hon fångar oss läsare i något slags band, en fascination som är bloggandets motsvarighet till den där bindningen vi alla upplevt någon gång under grundutbildningen då vi andäktigt insupit någon karismatisk lärares visdom."

Jag kan bara hålla med - dessvärre var väl dessa tillfällen ganska få under grundutbildningen.

Om antipapistisk moralpanik

Stefan skriver väl om den moralpanik som uppstått sedan påven Benedictus XVI beslutat häva exkommunikationen av SSPX:

"Enligt vanlig sed för rättssäkerhet straffar man bara folk för det som de blivit åtalade för. Man dömer inte folk för att man tycker illa om dem i största allmänhet. Nu har påven benådat biskoparna för deras brott mot kyrkans regler om biskopsvigningar. Då måste bannlysningen också upphöra för den här antisemitiske biskopen. För i just det här fallet var det ju inte antisemitismen han var dömd för. Om man vill att han ska vara bannlyst även i fortsättningen måste man anmäla honom för påven igen fast för just antisemitism. Man kan inte låta biskopen vara dömd för “olaglig biskopsvigning” på grund av att han är antisemit. Det fungerar likadant i vanliga domstolar, om en person har begått ett rån ska han dömas för rån, inte för kidnappning."
Det är onekligen en aning märkligt att svenska media mister alla koncepter i fråga om saklig rapportering så fort det rör sig om den romerska kyrkan och dess överhuvud. Ibland känns inte nidbilderna i Fältskärns berättelser särskilt avlägsna, eller sådana stämningar som avslöjas av det gamla talesättet "häng en jesuit och han sticker med repet".

... och om moralpaniken är illa i media, är det än värre i den svenskkyrkliga bloggosfären och hos vissa av samma kyrkas biskopar.

Uppdatering: det bör kanske poängteras att detta inte är ett försvar för vad företrädare för SSPX kläcker ur sig, eller ens av SSPX i sig, eftersom jag knappt känner till organisationen eller vad den står för. Om jag förstått rätt uppstod den i första hand som en reaktion på de liturgiska påbuden efter "Vatican II" och hur dessa genomdrevs - och det behöver inte nödvändigtvis betyda att man är ond.

Nej, det jag vill komma åt är de fördomsfulla associationerna: eftersom vi redan vet att påven är reaktionär och ondskefull - och dessutom tysk - så måste ju beslutet att häva exkommuniceringen av SSPX styras av en likaledes ondskefull agenda.

Självklart skulle heliga stolen göra klokt i att markera än starkare än vad den redan gjort mot den typ av korkade uttalanden som kommer över biskop Williamsons läppar - men det är faktiskt en annan fråga.

Uppdatering 28/1:
I dag rapporterar SvD i en notis att "Påven får ursäkt av SSPX":

"Enligt SSPX nuvarande ledare, biskop Bernard Fellay, har den brittiske biskopen Richard Williamson som häromveckan yttrade sig i Sveriges Televisions Uppdrag granskning fått en reprimand och fått order om att inte uttala sig om politik eller historiska skeenden i fortsättningen."
Detta borde väl få svenska media att erkänna att de rört upp en storm i ett vattenglas, och att de dömt en hel organisation för vad en av dess enskilda företrädare har sagt - liksom att de "högerextrema kopplingar" som man menat sig hitta hos SSPX-medlemmar i Sverige i ärlighetens namn skulle kunna återfinnas i ungefär vilken organisation som helst. Men det har som sagt bara blivit en notis än så länge.

För övrigt är det inte utan att jag undrar vad man egentligen menar med begrepp som "ultrakonservativ" när man konsekvent använder det som beteckning på SSPX. Är det bara jag som uppfattar det som en aning nedsättande?

Bloggvärldens vägar äro outgrundliga

Via Carina Burmans understreckare om Mary Beards bok Pompeii: The Life of a Roman Town har jag halkat in på samme Cambridgeprofessors blog A Don's life - ett utmärkt exempel på att lärdom och klassiska antikstudier inte behöver vara tråkigt.

Från och med idag ingår den i det amaurotiska biblioteket.


Uppdatering någon timme senare: och ja, Burmans understreckare är urintressant och spirituell, om någon undrar.

lördag 24 januari 2009

Läsning för ateister

Lika klarsynt som alltid har Göran Everdahl spanat om den ateistiska väckelsen. Under ledordet "ateist - javisst" visar han på det nyfrälsta draget hos dagens ateister och förutspår att ateister inom en snar framtid kommer att få en egen helgdag - gudlöshetens söndag. Här kunde man ju tillagt att de ju redan fått TV-gudlöstjänster via Christer Sturmark och TV 8.

Tecken i tiden är enligt spaningen den kampanj som bedrivits på bussar i Storbritannien och som har rönt viss uppmärksamhet. Med en lika klatschig slogan som hos någon frikyrklig jesus-lever-kampanj trumpetar man ut budskapet:

"There's probably no God. Now stop worrying and enjoy your life."

Det är ett gott försök, det ska erkännas. Men jag tror knappast det omvänder någon, eftersom gudstro - i alla sina fullkomligt divergerande yttringar - ytterst sällan handlar om oro utan just om en grundläggande tillit till tillvaron. Snarare är väl problemet tvärsäkerheten och bristen på oro hos en del av dess utövare - liksom den är det hos människor i gemen, inte minst hos ateister.

Jag antar att kampanjen syftar på att religiösa levnadsregler hämmar oss i hur vi lever våra liv. Problemet är bara att vi alltid kommer sätta upp moraliska och etiska riktlinjer som hämmar vårt beteende, på gott och ont, och som vi försöker pressa på andra människor. Så fungerar vi, och så fungerar samhället, vare sig vi tror på Gud eller inte. Det är heller knappast så att vi njuter mindre av livet om vi betraktar det som en gudomlig gåva.

Richard Dawkins - hardcore-ateist enligt Everdahls terminologi - lär också ha invänt mot ordet "probably". Och beroende på hur vi ser det kan det ha fatala konsekvenser för hur vi tolkar budskapet, eller som en läsare av Vasabladet kommenterar:

"There is PROBABLY no God... But what if? Time to start worrying? Alltså, den här reklamen är ju för bra! Ordet "probably" säger ju allt!"

I USA har en liknande kampanj förts under en annan, minst lika klatschig slogan: "Why believe in God? Just be good for goodness sake!" Problemet är bara att man här byter ut en form av metafysiskt tänkande mot ett annat. Frågan vi måste ställa oss här är vad det innebär att vara god - vad är godhet? Och vem bestämmer vad som är gott och inte?

Sedan är det ju utomordentligt fånigt att som den brittiska lobbygruppen Christian Voice anmäla reklamen för att den bryter mot reglerna om bevis och sannfärdighet i reklam - även om gruppens talesman har en poäng när han påpekar att människor inte brukar uppskatta att få sig predikningar till livs ens i form av klatschiga slogans.

Men, det är klart, om busskampanjen kan få igång en diskussion och ett samtal mellan olika hedervärda ståndpunkter, istället för det vanliga testuggandet, så vore det en välgärning. Ett steg på den vägen kan vara att läsa The Dawkins Delusion som biofysikern, teologen och före detta ateisten Alister McGrath skrivit tillsammans med Joanna Collicutt McGrath (som jag misstänker är hans lagvigda).

Den är bra, inte för att den inte är polemisk - det är den: Richard Dawkins och hans The God Delusion blir omsorgsfullt slaktade. Nej, den är bra för att den tvingar läsaren att se bortom ateistisk såväl som religiös dogmatism och pekar mot punkter där det går att förstå varandra, utan att därför behöva ge avkall på sina egna grundsatser och trosföreställningar.

Mot slutet glider boken olyckligtvis mot att bli kristet apologetisk, det medges. Äreräddningen av Gamla testamentet är visserligen snygg, men när det gäller försvaret för en traditionell läsning av NT och evangelierna skjuter författarna över målet. Visst, Dawkins tolkning av kristendomen som en skapelse av Paulus är löjeväckande för den som har ett minsta begrepp om kyrkohistoria - eller vanlig antik historia överhuvudtaget, men om det ska användas som argument, måste det underbyggas på ett bättre sätt än här. Samtidigt är det sammantagna intrycket att The Dawkins Delusion är en väl fungerande och kompakt text, och just den typ av resonerande inlägg som behövs för att samtalet ska kunna fortsätta.

En tanke angående vädret

Det finns bara ett ord som kan sammanfatta dagens blandning av snö, slask och regn på isiga gator.

Yeach.

Tack och lov att man får stanna inne. Om inget oförutsett - eller kanse snarare förutsett inträffar de närmsta timmarna...

lördag 17 januari 2009

I den sjunde kretsen

Jag önskar det fanns något vettigt att skriva om Gazakriget. Själv förmår jag inte.

Jag försvarar inte Israels sätt att föra krig. Det är sant att det är en militär dygd att begränsa de egna förlusterna till ett minimum, men inte om det går ut över en redan lidande civilbefolkning. Inte heller försvarar jag blockaden av förnödenheter till Gazaremsan eller den fortsatta bosättningspolitiken på Västbanken. Det borde ha varit möjligt att skapa fred och säkra gränser på annat sätt. Även om man inte är ensam skyldig, har Israels ledarskap i hög grad bäddat för den situation som idag råder.

Men de toner som nu hörs i protesterna mot Israel gör mig allvarligt oroad.

Erfarenheterna från 30-och 40-talen lärde en gång den svenska högern att hålla rent till höger. Erfarenheterna från -68 borde ha lärt den svenska vänstern att hålla rent till vänster - även om så inte alltid är fallet.

De som protesterar mot Israel borde också hålla rent från islamism och antisemitism förklädd till antisionism. Det gör de inte, och de förvandlas därmed till nyttiga idioter för krafter som inte kommer föra palestinakonflikten närmare en lösning utan bara leder till mer hat, lidande och död, och till ett av människor skapat inferno.

Uppdatering 18/1: SR:s veckomagasin Godmorgon världen har idag ett utmärkt inslag om antisemitismen i palestinakonfliktens spår.

Karl Rydå, till vardags ledarskribent på UNT skriver rätt sansat om svenska politiker och skribenter som tappat alla koncepter. Även Stefan skriver väl och nyanserat här och här.

onsdag 7 januari 2009

Om de döda intet annat än gott

Missförstå mig rätt: Inger Christensen var säkert en alldeles lysande poet och författare. Men varför denna extrema uppståndelse? Båda drakarna har slagit till med två stort uppslagna artiklar - var:

SvD: En musikalisk diktare är död
Hon odlade frihet i diktens stränga form
DN: Poeten Inger Christensen död
Danmark har förlorat en av sina mest hyllade poeter

Också Kulturradion har sänt minnesprogram, och Christensens namn har väl nämnts ett tiotal gånger i kulturnyheterna under dagen.

Själv måste jag erkänna att jag aldrig någonsin hört talas om människan tidigare - och då menar jag mig ändå vara hyggligt välorienterad, om inte annat i fråga om vilka namn som brukar förekomma i kulturnyheterna. Det kan förstås bero på att jag inte läser särskilt mycket lyrik. Men jag kan inte riktigt komma undan den gnagande känslan att gräddan av Sveriges kulturjournalister utsatt mig och resten av läsekretsen för ett tidigt aprilskämt.

Det känns ungefär som när min vän A (numera en respektabel murvel på en kanal nära dig) skrev en lysande essä om den bortglömde katalanske poeten Carlos Soya. Initierat och kunnigt beskrev han poetens liv och tragiska död under spanska inbördeskriget; därtill analyserade han motivkretsen i den enda fullbordade samlingen El Sol Explosivo och presenterade hela rasket inom ramen för ett projektarbete på journalisthögskolan.

Carlos Soya har givetvis aldrig existerat.

tisdag 6 januari 2009

Ett anspråkslöst förslag

...för den som råkar ha en ledig stund i Stockholm i veckan, är att ta sig till Nationalmuseum och se utställningen Lura ögat innan den stänger på söndag. För den som missat det är detta en tematisk utställning med konst från fem sekler som just avser att lura ögat och "lekfullt sudda ut gränsen mellan fiktion och verklighet".

Många av konstverken är så kallade Trompe-l'oeil - en stillebengenre som var vanlig under 1600- och 1700-talen och som ska ge en illusion av att vara verkliga, tredimensionella föremål. Brevväggar är ett vanligt motiv, som här i Samuel van Hoogstraten, Trompe-l'oeil från 1664: Men leken med det tredimensionionella förekommer också i andra sammanhang, som i Pere Borrell del Caso, Flykt från kritiken 1874, där själva konstverket tränger ut ur ramarna för att undkomma konstkritikerna:
Det roliga med utställningen är annars stilblandningen. Det rör sig verkligen om konst från fem olika sekler och av olika slag, från 1600-talet fram till idag, och det hade mycket väl kunnat bli spretigt. Men temat skapar en övergripande enhetlighet - eller åtminstone en illusion av enhetlighet.

söndag 4 januari 2009

En kulinarisk upptäckt

...av det mindre formatet gjorde jag under nyårshelgen. (Möjligen är det väl så att alla andra redan gjort denna upptäckt och att det bara är jag som svävat i okunnighet tills nu.)

Jag upptäckte nämligen hur fruktansvärt gott det är att kombinera torkade dadlar och valnötter. Tidigare har jag väl slentriansnaskat valnötter och kanske stoppat i mig en och annan dadel emellanåt. Men att det var så gott att kombinera dessa två banala ting visste jag inte.

Man skulle kanske ta och experimentera fram en ny dessert: honungsgratinerad brie med valnötter och dadlar? Kanske att avnjutas med en liten Tokajer för att lyfta syrligheten en aning?