Biblioteket i Amaurot

Inte bara Albert Kahn

2012-01-17T20:57:00.002+01:00

... Sergei Mikhailovich Prokudin-Gorskii (1863-1944) kunde också sina saker. Se här.

Första omnämnandet i pressen?

2011-10-08T17:05:00.002+02:00

Min avhandling omnämns av Dick Harrison i Historiebloggen - roligt! Vad han dock underlåter att nämna är att han faktiskt (med den äran) agerade ordförande på tillställningen ifråga. Han har trots allt varit min huvudhandledare genom åren ...

Här är min bok!

2011-09-09T22:51:00.001+02:00

... nu kanske jag får tid att börja blogga igen ...

Om Marskalken

2011-06-04T22:16:00.008+02:00

Jag passar på att höja ett glas för Carl Gustaf Emil Mannerheim som skulle ha blivit 144 år idag. Dels för att han var en man med viss resning (även om den kända historien hur han tände sin cigarr i Hitlers närvaro dessvärre är obekräftad). Dels för att känner att jag måste fira något, nu när avhandlingsarbetet går in i den absoluta slutfasen och all övrig energi går åt till detta.

Uppdatering 2011-06-07: Dagbok avslöjar nya sidor av Mannerheim

... Och så blev det sommar

2011-06-01T13:12:00.001+02:00

... och första juni därtill.

Uppenbarligen har sommartorkan redan slagit till - åtminstone i Biblioteket.

Med anledning av dagens datum

2011-05-01T10:31:00.005+02:00

... vad sägs om lite elisabetanska vårkänslor, signerade Thomas Morley?

Här också med hög kastratpotential, och med text av självaste Barden:

Våren är kommen!

2011-04-26T21:02:00.003+02:00

Med anledning av våren och John James Audubons 226:e födelsedag - en klassiker signerad Tom Lehrer:

Χριστος Ανεστε!

2011-04-24T05:00:00.000+02:00

Αλεθος Ανεστε!

Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America.

Långfredag

2011-04-22T14:00:00.000+02:00

"Some day no one will march there at all"

2011-04-09T12:30:00.011+02:00

"Nu försvinner de allra sista" skrev Peter Englund på sin blogg för ett par år sedan om de sista veteranerna från första världskriget, "det krig som skulle göra slut på alla krig, men som istället ändade i en fred som gjorde slut på all fred." Några få skröpliga gubbar återstår och försvinner "en efter en till skuggornas värld". Den sista kvinnliga veteranen, flygmekanikern Alice Baker, dog 107 år gammal i mars 2006.

"Platsen, landskapet återlämnas till de ovetande, minnet överges till historikerna, som nog rör sig aningen lättare, för nu kan ingen längre sticka upp sitt huvud och säga: 'så var det inte'. Och det sista av energin läcker ur: det skedda är då reducerat till enbart - historia. Denna glömskans entropi innebär att möjligheten att förklara ökar, samtidigt som möjligheten att förstå minskar. Och i slutändan lurar som alltid det ahistoriska obegripliggörandet: 'De måste ha varit galna!'"

Ändå är det inte så förfärligt länge sedan. Ännu för en tio-femton år sedan kunde man se några av dessa män, med medaljer på bröstet och slitna baskrar, stödda av yngre veteraner vid parader till åminnelse av de båda världskrigen. Just nu sänder SVT en dokumentärserie med ett unikt intervjumaterial, det mesta från 1990-talet, med några av de sista brittiska veteranerna. Gubbarna är gamla, men minnena är klara, liksom tårarna i deras ögon när de minns sina stupade kamrater.

Men det kollektiva minnet är kort, och snart är kanske inte bara skyttegravarnas helvete, utan den europeiska totalitarismen, blitzen, Auschwitz, Iwo Jima - och kanske också det kalla kriget och hotet om den totala undergången, bara just obegripligheter och spöklika figurer på bleka fotografier.

"The Band Played Waltzing Matilda" är en välkänd sång av den australiske folksångaren Eric Bogle. Den skrevs 1972 och är väl mest en vidräkning med all krigsförhärligande retorik i skuggan av Vietnamkriget, som också Australien deltog i. Men få texter skildrar kriget och glömskan så starkt, inte minst i beskrivningen av paraden på ANZAC Day - till minne av de australiska och nyzeeländska truppernas katastrofala landstigning vid Gallipoli 25 april 1915, och till minne av de stupade i detta och andra krig.

So now every April I sit on my porch
And watch the parade pass before me
I see my old comrades, how proudly they march
Reliving their days of past glory
I see the old men all twisted and torn
The tired old heroes of a forgotten war
And the young people ask me
"What are they marching for?"
And I ask myself the same question

And the band plays Waltzing Matilda
And the old men still answer the call
But as year follows year, more old men disappear
Some day no one will march there at all

ANZAC Day har många betydelser i australiskt historiemedvetande och är en dag så viktig att pubarna håller stängt, vilket är enda gången under året.

ANZAC innebar att australisk och nyzeeländsk trupp för första gången stod under eget befäl, och inte som tidigare under brittiskt, och den nationella stoltheten häröver var en gång stor - möjligen är den det fortfarande i vissa kretsar. "The saying arose that Australia became a nation founded on the blood of our soldiers who died at Gallipoli", om vi får tro Eric Bogle själv.

Men dagen har också fått symbolisera australiskt självmedvetande på annat sätt - en protest mot vad man ser som britternas sätt att behandla aussies som kanonmat under sina koloniala krig - trots att den idag svårbegripliga entusiasmen för kriget förmodligen var lika stor i Brisbane och Adelaide som någonsin i London, Wien och Paris.

Minnet är kort, selektivt och oberäkneligt. De som verkligen var där kan inte längre berätta. Alec Cambell, den siste överlevande från Gallipoli dog i maj 2002, 103 år gammal. Tre veckor tidigare hade han i bil anfört ANZAC-paraden i sin hemstad Hobart på Tasmanien.

Uppdatering 2011-05-05: Last WWI combat veteran dies aged 110.

Denna text är en bearbetad repris från 2007

Fler inspelningar av "The Band Played Waltzing Matilda" finns på YouTube, bland annat en med Clancy Brothers och, den kanske mest kända versionen, med The Pogues.

Waltzing Matilda har snarast fått status som Australiens inofficiella nationalsång - textens Matilda är inte en kvinna, utan ett slanguttryck för de säckar eller knyten - "swags" - som bars av australiska Swagmen, och som innehöll allt de ägde. "Waltzing Matilda" har alltså ingenting med dans att göra, utan innebar att med packningen som enda sällskap vandra omkring i bushen och i 'The outback'.

"Hell or Connaught"

2011-03-17T19:45:00.006+01:00

Idag har jag föreläst med musik, för att visa hur 1640-talets krig och revolutioner på de brittiska öarna - med Oliver Cromwell som centralgestalt - fortfarande lever kvar i historiemedvetandet.

Young Ned of the Hill är en folksång som skildrar en legendarisk rapparee, en irländsk motståndsman och fredlös, och är bara ett exempel på hur hatat Cromwells namn har varit, och fortfarande är på Irland - 360 efter att han massakrerat upprorsmännen och lojalisterna i Drogheda och Wexford, och därtill fördrivit de katolska bönderna från deras jordar med alternativen "Hell or Connaught". Antingen tar ni Connaught, det ofruktsamma landet på västkusten, eller så förintas ni.

Lite lättsammare är följande stycke, signerat Chopin och Monthy Python:

I stort sett är det bara en encyklopedisk text med hyggligt korrekta historiska fakta. En student jag haft berättade att hon lärt sig texten utantill och använt den på en historieskrivning. På frågan om Oliver Cromwell fick hon full pott.

Musikaliska madelainekakor

2011-02-18T19:30:00.003+01:00

King Crimsons Lizard var ett av de första vinylalbum jag köpte - även om den spelades in innan jag var född. Ack svårmodiga tonår!

Om författarfejder i repris

2011-01-10T19:58:00.011+01:00

Oskar Andersson: Starke August i arbete, eller Akademiens senaste afbasning

Är det bara jag, eller var bråken runt Svenska Akademien bättre förr? Inte så att Strindberg var mindre pompös än Ranelid - men nog var han en bättre stilist i sin sårade fåfänga?

Kära blogg ...

2011-01-08T23:17:00.002+01:00

... återigen var det länge sedan jag skrev något. Vad har hänt sedan sist? Jul, nytt år, Epifania. En viss ledighet, som jag till stor del förslösade på att skriva ett föredrag om min avhandling - roligt att hålla, men likafullt jobbrelaterat ... Bilhaveri mitt på uppländska landsbygden i höjd med Örbyhus på väg från svärföräldrarna. Historisk mark onekligen, men det gör det inte lustigare. Extremt glad är jag dock över att E är en så osannolikt tålmodig snart tvååring, som utan att få psykbryt stått ut med hastiga gästspel hos gud- och farföräldrar med långa tågresor däremellan.

På måndag är semestern slut. Om det inte varit för att terminen började den 19 januari hade det nästan känts vilsamt att komma tillbaka till jobbet.

God jul!

2010-12-24T23:59:00.000+01:00

Glad Advent!

2010-11-29T20:28:00.000+01:00

Om medlidande och upproriskhet

2010-11-06T06:00:00.001+01:00

Ett dryga femtio minuter långt samtal om Gud och ondskan, språket och litteraturen mellan två av 1900-talets stora författare, Isaac Singer och Anthony Burgess, från 1985. En originell idé, och som Burgess själv säger mot slutet, riktigt bra TV.

De två är mycket olika; Singer timid intill självutplåning, och samtidigt märkligt slagfärdig, Burgess formidabel i sin formuleringkonst och sina svepande och ibland ganska hisnande generaliseringar. Ändå tycks de märkligt samspelta.

Remember, remember...

2010-11-05T18:38:00.005+01:00

... the fifth of November, och inte minst den arme Guy Fawkes, som idag för 405 år sedan blev "den ende som kommit till parlamentet med ärliga avsikter".

Om teknologins lingvistiska bristfällighet

2010-10-30T23:42:00.003+02:00

... med en eloge till F. Jonatan, som spred den ...

Nej. Nej. Nej.

2010-10-28T22:44:00.004+02:00

Som nyinflyttad till en liten ort i norra Skåne kom Skånetrafikens besked igår som en kalldusch. Visst ska vi få vår efterlängtade pendeltågsstation - drygt ett år för sent visserligen, men dock.

Däremot ska antalet turer bara bli 11 i vardera riktningen mot 23 idag, eftersom busslinjen ska dras in helt.

Ärligt talat - hur har man tänkt nu? Det som väl ändå var tänkt som en förbättring (och som fanns med i beräkningen när vi beslutade oss för att flytta hit) kommer att bli en markant försämring som snabbt kan bli förödande för ortens fortlevnad.

Jag pendlar själv i perioder ner till Malmö med Skånetrafiken. Tre timmar tur och retur varje dag tar det, men det funkar eftersom kommunikationerna är såpass täta som de är. Med elva turer är det frågan om det finns någon mening att fortsätta.

Om Åkerström och Carl Michael

2010-10-21T19:53:00.004+02:00

Under en kort ledig stund i Malmö, mellan undervisningsplikter och avhandlingsskrivande hann jag bläddra kort i CajsaStina Åkerströms nyutkomna och, tycks det, gränslöst sorgliga bok om sin far.

För egen del drabbades jag av minnesbilder från min gymnasietid, då just Fred Åkerströms Bellmantolkningar fyllde mina kvällar och mina bohemiska drömmar. Just 'Glimmande nymf' är kanske hans allra mäktigaste tolkning, där hela registret finns med, från oktavernas höjder, till dess nedersta djup - här i en tv-version från 1976.

Martin Ljung in Memoriam

2010-10-02T09:05:00.003+02:00

Martin Ljung till minne ...

Tony Curtis in memoriam

2010-09-30T15:44:00.004+02:00

Apropå ett nyligen timat dödsfall: vinjetten till The Persuaders:

Dessvärre var väl vinjetten bättre än själva serien...

Vänliga råd till vilsna vänstervänner IV

2010-09-30T15:29:00.002+02:00

4. Håll rent till vänster

Det här är en läxa som högern kunnat sedan Arvid Lindman sparkade ut nazistsympatisörerna på 1930-talet. Vänstern borde också ha lärt sig den för länge sedan.

För även om de säger saker som kanske låter trevliga, är inte det svarta blocket den demokratiska vänsterns vänner, utan dess värsta fiender.

Lars Ohlys tal på valnatten, där han talade om 'utomparlamentariska metoder' borde därför få varje vänstersinnad, tänkande människa att dra öronen åt sig. Det är ett tal som i förlängningen kommer förvandla Vänsterpartiet till en sekt.

Om världens kanske vackraste musik

2010-09-27T19:43:00.002+02:00

Av en slump fann jag denna fantastiska version av Heinrich Isaacs Innsbruck, ich muss dich lassen på tuben:

Det sägs att Bach sagt sig vilja förkasta allt han gjort om han bara fått skriva detta enda stycke. Det är nästan så att jag är beredd att hålla med.

Vänliga råd till vilsna vänstervänner III

2010-09-26T21:28:00.005+02:00

3. Sluta prata om hur ni står upp för 'de svagaste' i samhället

Det är lättköpt retorik och antyder ett von obenperspektiv på människor. Diskutera istället, sakligt och sansat, risken för att regeringens politik resulterar i ett två-tredjedelssamhälle med risk för utslagning av relativt stora grupper. Det gör den förda politiken till en huvudvärk för varje tänkande medborgare.

Vänliga råd till vilsna vänstervänner II

2010-09-26T14:40:00.005+02:00

2. Tona ner retoriken

Det här är väl egentligen min huvudinvändning mot vänsterblockets sätt att bedriva valkampanj.

Att påstå att borgare är onda troll som äter barn kan säkert vara en lämplig taktik när det gäller intern mobilisering av de egna.

När däremot opinionsläget är sådant att över 50% av väljarkåren överväger det borgerliga alternativet är det kontraproduktivt. Det höga tonläget i retoriken tenderar att driva bort de mittenväljare man måste vinna över.

Vänliga råd till vilsna vänstervänner I

2010-09-26T13:56:00.007+02:00

Även om jag i grunden är rätt ointresserad av politik och varken jublar, gråter, eller oroar mig överhövan över valresultatet, har jag nu i en veckas tid förundrats över den klena eftervalsdebatt som förts inom vänsterblocket i sociala såväl som asociala media. Jag vill därför i en serie blogginlägg ge ett par råd som eventuellt skulle kunna hjälpa till i arbetet att försöka vinna nästa val.*

1. Sluta skylla på media

Vi har hört det under hela valrörelsen: vänsteralliansen förlorade röster eftersom de har haft den politiska, den ekonomiska och den mediala makten emot sig. Det är struntprat. Ända fram till det ögonblick vänstern slöt sig samman och presenterade sitt regeringsalternativ, pekade opinionssiffrorna mot ett regeringsskifte. Vi måste därför anta att medborgarna i hög grad faktiskt vägt de två alternativen mot varandra utifrån vad de sagt sig vilja göra och sedan gjort sitt val. Att påstå något annat är att inte bara att skylla ifrån sig, utan att underskatta väljarkåren.

För övrigt är det ett taktiskt generalfel att skylla på media vad saken än gäller. Det borde erfarna politiker veta.

*Om vänsterns eftervalsproblematik skriver för övrigt PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida idag, riktigt bra och tänkvärt, även för den som inte håller med honom politiskt.

En liten kommentar

2010-09-20T09:34:00.001+02:00

... om Sverigedemokraterna och min önskan att byta folk:

Om Orlando di Lasso, finkultur och oanständiga skämt

2010-09-13T06:50:00.008+02:00

Matona mia cara är en klassisk madrigal av den flamländske tonsättaren Orlando di Lasso (ca. 1530-1594) och - dessvärre - ett älsklingsstycke för många körer. Det är inte det att den skulle vara dålig, tvärtom: om den sjungs väl är den ett litet mästerverk. Problemet är att om den inte sjungs väl - vilket ofta är fallet - så blir den lätt en katastrof. Här ett exempel på det senare:

Körsång är ingen enkel sak - jag har själv sjungit i alltför många amatörmässiga sammanhang för att veta hur svårt det är att få en samstämmig kör som håller takt och ton. Det finns betydligt värre exempel ute på YouTube. Men man ska likafullt undvika att framföra Lasso på det här sättet - hastigt och forcerat, och samtidigt med en överdriven vördnad för musiken, såsom varande ett utslag av finkultur, utan att ha den minsta aning om vad det är man sjunger.

För Matona mia cara är en skämtvisa, och en oanständig sådan.

Lasso var verksam i Italien större delen av sitt liv, ett krigshärjat land som sedan slutet av 1400-talet varit scenen för utdragna konflikter mellan Europas stormakter.

När Niccolò Machiavelli (1469-1527) i slutkapitlet av "Fursten" uppmanar Lorenzo di Medici dy. att med våld befria Italien och driva ut barbarerna ur landet är det de utländska furstarna han tänker på - men också deras soldatesk av lanzi, tyska, spanska och franska legoknektar som misshandlade både italienarna och deras språk.

Machiavelli ogillade legoknektar - med goda skäl.

Matona mia cara är skriven på bruten italienska som avser att härma och driva med de tyska knektarnas sätt att tala. Det finns fler exempel på liknande stilgrepp. I den anonyma karnevalssången Canto di lanzi venturieri från tidigt 1500-tal bräker de tyska lyckoriddarna fram sitt skrytsamma tal om hur djärva krigare de är, samtidigt som de föredrar att sticka sina motståndare i ryggen:

Men scenen i Matona mia cara är en annan: en främmande knekt sjunger under ett fönster ett försök till en smäktande serenad till en italiensk skönhet. Han sjunger väl, men kan inte formulera konstfulla fraser; han säger sig inte förstå sig på Petrarca eller Helicons källsprång - "Petrarca mi non saper, ne fonte d'Helicon" - men problemet är snarare att han inte förstår sig på språket. Han kan nog med italienska för att göra sina intentioner tydliga, men det är också allt: "jag vill sång att sjunga/under ert fönster, Lanzi glad gamäng/för mig tycks du god som kapunen för greken".

Mannakraft däremot, det kan han uppvisa - med sin falk lovar han sin dam att fånga henne morkullor, "feta som njurar". Han är ingen feg eller lat pultron, han backar inte för erövringar av något slag utan säger sig vara en outtröttlig älskare.

Det sista säger han i osminkat ekivoka ordalag, och jag tänker inte berätta vad "mi ficcar tutta notte, urtar come monton" betyder. För den som (i likhet med mig själv) inte är någon hejare på italienska finns tolkningar av texten på nätet. Om inte annat lyckas Hilliard Ensemble förmedla det skabrösa budskapet rätt väl i sin version:

Och vill man ha en mer harmonisk och exakt, men också något snällare och tråkigare version finns ju alltid King's Singers.

Matona mia cara är ett bara ett av många exempel på att nutida distinktioner mellan finkultur och vulgaritet inte existerade i slutet av 1500-talet. Idag kan det tyckas att texten lämpar sig bäst för en lätt berusad manskör som genomför kravallsjungning en sen natt på Uppsalas gator - men så tror jag inte Orlando di Lasso hade tänkt sig det hela. Men inte ens han hade kommit på tanken att framföra den i en kyrka på det sätt som kören ovan gör.

För övrigt är det symptomatiskt på ett metaroligt sätt att den stackars kören ovan har så extremt svårt med det italienska uttalet...

Om kommande repriser

2010-09-13T06:47:00.001+02:00

Jag har gjort en ny version av en av mina gamla poster: se ovan

Dowland Revisited

2010-09-10T22:30:00.010+02:00

Jag har länge varit extremt kluven till Stings John Dowlandtolkningar - något jag tidigare diskuterat med Dr. M. - men efter att ha plöjt igenom ett otal vederstyggliga versioner av 'Come Again' på YouTube har jag börjat ändra uppfattning. Trots glissandon som trotsar beskrivning och trots märkliga betoningar (som jag misstänker är tänkta att imitera elisabetanskt tal) kommer den faktiskt till sin rätt. Den är inte kosher, men den funkar.

Just 'Come Again' tillhör annars de musikstycken som sjungits sönder - trist nog, eftersom den är så förbålt vacker i sina harmonier och de stegvisa växlingarna mellan röst och instrument. Inte minst här, tack vare att Edin Karamazov är en så mästerlig lutenist, på en gång exakt och lekfull i sitt spel.

Världsmästare i elakhet

2010-09-08T19:08:00.007+02:00

... är ett pris som idag, med viss beundran går till Per Gudmundsson för gårdagens ledarstick Dags för en progressiv amningspolitik för 2010-talet i SvD.

Det är inte utan att jag tycker lite synd om de rödgröna. De skulle behöva en seriös debatt om vilken politik de vill föra - och så trillar det ner sådana här grodor, upplagda för smash.

Uppdatering: Precis som Sanna Rayman påpekade för ett par dagar sedan var det inte bara Ohlys fel att svaret blev konstigt - han fick en konstig fråga också. Det riktiga svaret hade givetvis varit att det där med amningen borde föräldrarna kunna sköta själva.

Problemet är bara att detta lätt kan överföras på hela frågan: är inte fördelningen av föräldraledigheten också något som föräldrarna borde kunna sköta själva utan statlig inblandning?

Habent sua fata libelli

2010-08-05T22:29:00.009+02:00

Vi flyttar - för vilken gång i ordningen vill jag inte ens tänka på - och jag har ägnat dagen (en varm sådan) åt bokpackning.DvD-filmerna däremot packade E efter eget huvud:
Detta är blott en del av resultatet (ett rejält lass gick redan i eftermiddags), men jag känner mig onekligen rätt effektiv:Och som en illustration av mitt nuvarande liv: Platon i vänskapligt samspråk med Alfons Åberg...

Och apropå magi ...

2010-07-10T11:48:00.009+02:00

... som diskuterades i den förra posten, recenserar Carina Burman en nyutkommen antologi om alkemi, magi och andeskådning under svensk upplysningstid i dagens SvD.

Boken har jag inte läst, men Burmans recension är värd att läsa för sin egen skull, skriven som den är med stor lärdom, kritisk blick och samtidigt med lätt hand.

För egen del är det också intressant att se hur hennes citat av Kellgren

I, narrar utan vett i Vettenskaperne:/O Swedenborgare! O Rosencreutzare!/O Drömmars tydare! O Skatters sökare!/Nummer-punkterare, Magnetiserare,/Fysionom- Alkem- Kabbal- och Harmonister!

... sätter fingret på att det förelåg en väsensskillnad mellan det sena 1700-talets esoteriker och deras kritiker, och den tid och de gubbar jag själv studerar - åren runt sekelskiftet 1600 och intellektuella som Sigfridus Aronus Forsius och Laurentius Paulinus Gothus.

Under senrenässansen, när Sigfridus Forsius försvarade sin astrologiska verksamhet mot det ortodoxa prästerskapet, var den teoretiska grunden för magi, astrologi och andra 'ockulta' vetenskaper fortfarande en oskiljaktig del av naturfilosofin och den i grunden religiösa världsuppfattningen. Även om det sena 1700-talets vetenskap ännu inte var sekulariserad, fanns där likväl inte längre någon plats för djupsinniga teorier om andliga krafters verkan och emblematiska korrespondenser i naturen.

Det innebär att när Reuterholm och hans krets ägnade sig åt dessa vetenskaper vid Gustav III:s hov, var det förmodligen frågan om en högst medveten reaktion mot det rådande paradigmet. Det skulle också kunna förklara mycket av det svårsmälta Burman ser i texterna: där finns måhända ett drag av intellektuell radikalism som också var ute efter att chockera.

Min dotter paracelsisten

2010-07-06T06:00:00.002+02:00

Sedan jag började forska om magiska föreställningar under reformationstiden har jag förnekat den gamla antropologiska idén att magi är den primitiva människans sätt att motverka sin underkastelse under Ödet, nyckfulla gudar eller naturens krafter.

Inte heller har jag, som Bronislaw Malinowski, betraktat magins funktion som ett sätt att hantera situationer "varhelst människan når ett oöverstigligt hinder, en lucka i sin kunskap eller i sin förmåga till faktisk kontroll, och ändå måste fortsätta sin strävan".

Jag tror helt enkelt inte på idén om den 'primitiva' människan som en intellektuellt outvecklad barnvarelse i relation till den moderna, 'rationella', företrädesvis västerländska människan av hankön. 1500-talets människor trodde på magi, därför att det fanns goda skäl till det, och därtill en väl utvecklad vetenskaplig teori.

Fast igår, när jag betraktade min dotter E, började jag undra. Hon har, som väl alla svenska barn, fått lära sig att smärta lindras bäst genom att man blåser på det onda stället. Eller smärta och smärta förresten: sorg och nedstämdhet botas på samma sätt, så när trollet Ludenben ätit upp Petters getter, måste man blåsa på Petter för att han ska bli lite gladare.

Nå, igår bet E sig själv i tungan (jag kunde riktigt se hur ont det gjorde), vilket rimligtvis borde åtgärdas med att hon sträcker ut tungan för att låta närvarande förälder blåsa på den. I stället sträcker ungen fram sin gaffel för att jag ska blåsa på den, för att sedan stoppa den i munnen - som om blåsandets magiska kraft på något fördolt sätt skulle överföras till tungan genom gaffelns metall, vilket väl snarast skulle kunna liknas vid teorierna för Paracelsus vapensalva.

Eller så är det kanske bara jag som är miljöskadad av mina doktorandstudier.

Och en reminiscens till...

2010-06-26T22:19:00.007+02:00

YouTube är, som jag nämnt förr, en extremt farlig plats - det är så förrädiskt lätt att försjunka i gamla klipp, klicka fram till något helt annat, få en påminnelse om någon låt man hört, göra en ny sökning ... och så har ytterligare en timma gått.

Här en gammal tv-inspelning av en riktig favorit från mina sena tonår: Lars Demian och "På den andra sidan" från debutalbumet Pank.

Jag har knappt hört något av Demian sedan tidigt 90-tal. Då flödade hans texter av bohemeri och poetiska drömmar (och inte så lite spritromantik) som tilltalade mitt gymnasisthjärta - lite som Bruno K. Öijer, men utan pretentionerna och med en satirisk udd och en viss självdistans. Musiken var en blandning av kabaret, visa och kletzmerbetonad jazz. Tom Waits kunde helt klart märkas som en inspirationskälla.

Jag slutade lyssna på Lars Demian ungefär samtidigt som jag upphörde att vara tonåring - vid sådär en tjugofem års ålder med andra ord. En intervju jag såg bidrog också till att jag tappade intresset, eftersom han gav uttryck för en politisk naivitet och ett andligt flummeri som jag inte riktigt kunde förlika mig med, och som då och då trängde igenom hans texter. Musiken kunde också bli en aning enformig, eftersom dess första och egentligen enda uppgift var att bära texterna.

Men texten är som bekant ofta större än sin författare, och "På den andra sidan" gillar jag fortfarande. I viss mån beror det på att den påminner mig om min favoritpsalm, Abide with me, både i musik och i tematik. Jag inbillar mig att det är medvetet: på skivan ackompanjeras den i vilket fall med brass och virveltrumma, just på det sätt jag själv vill ha Abide with me på min begravning när den dagen kommer.

I versionen ovan får vi klara oss utan detta, och den ger mig inte heller riktigt samma gåshudskänsla som på skivan - men den funkar fortfarande. Faktiskt.

En reminiscens från 90-talet

2010-06-26T20:46:00.004+02:00

... gjorde sig påmind när en vän kommenterade musikvalet under förra helgens stora mediehändelse. Nämligen att världens bästa version av "Can't Help Falling in Love with You" gjordes av Lick the Tins 1986.

Själv minns jag den från eftertexterna av Stephen Frears' The Snapper från 1993, och den euforiska känsla jag hade när jag gick ut från biosalongen kan ha bidragit till min bedömning den gången. När jag nu raggat upp den på YouTube låter den inte alls lika bra - men helt ok. Om inte annat är den rätt kul, och en aning oväntad:

Slutrapport från Västbanken

2010-06-19T18:54:00.005+02:00

I stället för den bloggpost om dårarnas skepp och idiotins tragiska triumf som jag aldrig skrev, rekommenderar jag till läsning av Stefans sista inlägg om Palestina och Israel i sin egenskap av ekumenisk följeslagare på Västbanken. Oerhört bra och angeläget - och till skillnad från mycket enfaldigt och enögt som skrivs i saken är detta skrivet av någon som faktiskt varit på plats.

Om dödsstraffet och elefanten i gaskammaren

2010-06-18T09:16:00.006+02:00

Ronnie Lee Gardner avrättades i morse genom arkebusering.

Och återigen läggs fokus i den amerikanska debatten på frågan om metod, i stället för att diskutera det etiskt tvivelaktiga i att hålla en man på death row i tjugofem år. Eller det förråande av hela rättssystemet som dödsstraffet innebär. Eller det sjuka i hela idén att döda en människa för att hon dödat.

Jag kan egentligen inte riktigt förstå upprördheten. Om nu dödsstraffet är en så lysande idé som en majoritet av USA:s befolkning tycks anse kan jag inte se varför arkebusering skulle vara så "grymt och ovanligt" jämfört med så kallade dödliga injektioner. I synnerhet inte som Gardner valde det själv.

Kan det vara så att det skenbart kliniska i amerikanska avrättningskammare gör det lättare att bortse från det som faktiskt sker - att kanyler, slangar och pumpande apparater faktiskt används för att döda människor?

Med en kulkärve tvättar exekutionsplutonen bort illusionen om att vi är kulturvarelser.

DN: Dödsdömde Ronnie Lee Gardner avrättad
SvD: Dömd mördare sköts ihjäl

På hemmafronten intet nytt

2010-06-15T09:04:00.009+02:00

Ärligt talat - skulle detta vara en nyhet? Att värvare målat fram lögnaktiga bilder av arméliv och krig har väl varit känt sedan hundraårskriget, då engelska bondsöner och egendomslösa itutades löften om äventyr och rikt krigsbyte innan de skeppades över till Frankrike för att dö i dysenteri.

Eller för att ge några fler exempel från modernare tider:

Om det kategoriska grodperspektivet

2010-06-13T16:31:00.006+02:00

Det har inte blivit mycket bloggande den sista tiden. Tvärtom faktiskt, vilket den trogne läsaren väl har märkt. Jag har skissat på ett inlägg om "Dårarnas skepp och idiotins tragiska triumf" under Ship-to-Gaza-debaclet, men bestämde mig för att låta bli att publicera.

Till idiotin och tragiken i hela historien kommer nämligen att det nästan bara är det enfaldigt enögda perspektivet som kommer fram i nätdebatten, vare sig skribenterna stöder Ship-to-Gaza eller hävdar Israels rätt att med våld vidmakthålla blockaden. Andra röster göre sig icke besvär.

I stället bestämde jag mig för att blogga lite om min dotter. Jag har nämligen upptäckt en intressant sak som hänt med mitt fotoalbum sedan jag blev pappa: inte nog med att motivet på bilderna numera nästan uteslutande är just min dotter E. En stor mängd av de bilder som tas på henne tas också ur hennes perspektiv, lite snett underifrån.
Till saken hör att hon ständigt gör allt i sin makt för att undgå detta kategoriska grodperspektiv. Det ska klättras, ständigt. Och när Far som på bilden ovan ska spela 'gitattarr' - vilket vanligtvis inte är en allmän begäran utan ett kategoriskt imperativ - ska man stå på lådan för att åtminstone komma en liten bit högre upp mot himlarymderna.

För övrigt beklagar jag bristen på såväl strumpor som riktiga skodon på bilden. Det slarvas lätt med klädseln när man jobbar mycket hemifrån.

Åter ett lån från blorgen

2010-05-24T09:51:00.003+02:00

Tråkigt nog har Johan Wanloo nästan slutat blorga. Nå, den senaste posten är denna Pogo-Pedagog-inspirerade film. För mig, vars spanskakunskaper inskränker sig till "Una cerveza grande por favor" och "El perro está bajo la mesa", är den en lysande påminnelse om hur enastående tråkigt gymnasietidens plugg var - och hur roligt det borde ha kunnat vara.

In memoriam II

2010-05-08T11:44:00.009+02:00

Peter O'Donnell har tydligen också gått och dött, 90 år gammal. Som manusförfattare till Modesty Blaise tillhörde han det rätt lilla antal serieskapare som till fullo behärskar konsten att komponera en god berättelse.

Han kom visserligen inte upp i samma nivå som Alan Moore eller westernserien Blueberrys skapare Jean-Michel Charlier, men jämfört med andra äventyrsserier producerade direkt för dagspressens seriesidor stod Modesty Blaise ändå i en klass för sig.

Självklart låg en del av storheten i Jim Holdaways teckningar fram till dennes alltför tidiga död 1970. Men det finns också i det suveräna samspelet mellan seriens huvudpersoner som nog måste betraktas som O'Donnells verk.

Relationen mellan Modesty och Willie Garvin är kliniskt befriad från såväl romantiska anspelningar som erotik, och bygger helt på deras orubbliga lojalitet mot varandra. Berättartekniskt är det originellt, och riktigt riktigt snyggt.

SvD/DN: Modesty Blaises skapare är död

In memoriam

2010-05-05T19:38:00.009+02:00

Lite märkligt är det att hennes genomslag inte blev större än det blev. Som comedienne oslagbar i sin timing, och med en sångröst i klass med vilken jazzsångerska som helst borde Brita Borg ha kunnat slå internationellt.

Här i paradnumret Fat Mammy Brown - rörelserna blir onekligen lite stela, men man får tänka på att hon vid tillfället var insvept i kilovis med vadd för att få den rätta rondören...

Den spelas ofta här hemma, eftersom den finns med på E:s favoritskiva. Så sent som i förrgår kom jag på mig själv med att nynna texten: "på mitt negertåg runt världen ..."

Eller varför inte lite Olrog - annars mest förknippad med Annalisa Ericsson:

... och så i en sketch med Povel - inte allra högsta klass kanske, men alls inte oäven.

SvD: "Hon var en lysande scenartist"
DN: Brita Borg är död

Om barnlitteratur och det lyhörda tilltalet

2010-04-29T08:56:00.013+02:00

Min dotter E - snart 15 månader - har upptäckt litteraturen. När hon inte kör sin bil, matar dockan med vällingflaskan eller kokar sin älskade tygapa i en kastrull från grytskåpet, plockar hon med sina (och bibliotekets) böcker. Och finns en förälder i närheten vill hon undantagslöst upp i knät, med bok i handen och med en befallande uppmaning: "Ässa!! Ässa!!"

Det är inte utan att man blir mentalt trött av och till. Böcker för mycket små barn är sällan särskilt intellektuellt stimulerande för pappan som förtvivlat försöker få ihop sin doktorsavhandling om lutherska präster och astrologer på 1500-talet. Att lässejourerna dessutom brukar inledas omkring 05.30 gör inte saken bättre.

Men då är Stina Wirséns "vem"-böcker, Ann Forslinds Bäbis-böcker och de klassiska Max-böckerna av Barbro Lindgren och Eva Eriksson en räddning. De tar inte bara barnet på allvar, utan också den vuxne läsaren.

Igenkänning i undertexten: Pappanallen tar en Treo när kanin ska sova över. Stina Wirsén, Vem sover inte? Ett par sidor senare blir undertexten än tydligare. Och en aning ekivok.

Det är möjligen en banal sanning, men för att skapa bra barnkultur måste det vuxna perspektivet finnas med. När jag tillsammans med några andra ynglingar satte samman en barnteater för förskolebruk - det var någon gång i tidernas begynnelse - spelade jag häxan som hade tråkigt, eftersom kommunen dragit in hemtjänsten. Förståeligt nog, eftersom hon brukade förvandla hemvårdarna till paddor, men dock.

Skämtet gick hem - hos fröknarna - och jag tror knappast barnen uppfattade det som att vi pratade över huvudet på dem. Visst, häxan pratade kanske vuxenprat, men hon var ju rolig också på andra sätt.

Redan Shakespeare visste det: du måste skriva för hela publiken, både för damerna på balkongerna och för ståplatspubliken. Det behövs grubblande hjältar som Hamlet, tragiska hjältinnor som Ofelia och lismande och beskäftiga ämbetsmän som Polonius. Men det behövs också komiska figurer som dödgrävaren, för att vända tragedins perspektiv ut och in.

Ecco la Primavera!

2010-04-14T19:40:00.002+02:00

En vårfavorit i repris: Ecco la Primavera av Francesco Landini:

Vårkänslor?

2010-04-14T08:51:00.001+02:00

Jag vabbar och ska snart gå ut med E i vårsolen. Så, dagen till ära:

Om språkförbistring

2010-04-13T20:21:00.002+02:00

Fjorton månader gammal har min dotter E lärt sig säga "tack". Någon - som inte känner henne så väl - har tyckt att hon verkar så artig. Jag har inte haft hjärta att berätta att "tack" i E:s vokabulär betyder "ge hit, annars får du spö".

Χριστος Ανεστε!

2010-04-04T00:01:00.000+02:00

Αλεθος Ανεστε!

Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America.

Med anledning av en konflikt under uppsegling

2010-02-23T09:49:00.006+01:00

... undrar jag varför inte de argentinska myndigheterna frågar de knappt 3000 människor (och ca. 600 000 får) som bor på Falklandsöarna om de verkligen vill bli argentinare.

Fast visst nej, de vet väl vad svaret skulle bli.

SvD: Provborrning vid omstridd ögrupp
Falklandsöarna en idyll där kriget inte glöms
DN: Provborrning vid de omstridda Falklandsöarna
Skärpt konflikt om Falklandsöarna
SR: Grälar om olja vid Falklandsöarna

Wikander i bloggosfären

2010-02-04T11:21:00.005+01:00

Eftersom jag ännu inte har haft tid att läsa Ola Wikanders böcker, får jag nöja mig med att läsa hans blogg Ur språkens tunnlar, numera insorterad i bibliotekets länklista.

Nu har jag inte tid att blogga heller: jag måste förbereda mig för detta.

Den ständige åter på banan

2010-01-26T13:26:00.003+01:00

Peter Englunds akademiblogg är äntligen igång. Återstår bara att finna tid att läsa.

Nyheter för Mumindalen med omnejd

2010-01-12T14:47:00.007+01:00

SvD:s seriesida har länge varit på dekis. Det bär emot att säga det, men DN har på denna punkt alltid varit överlägsen och tagit seriemediet på större allvar.

Nu ska det tydligen bli ändring. Det blir fyra dagliga strippar, varav en blir vikt åt Tove Janssons klassiska Muminserie. Hurrom säger jag, men blir genast lite bekymrad. För i ärlighetens namn var det inte Tove Jansson, utan hennes bror Lars som gjorde Muminserien till ett komiskt mästerverk som fortfarande står sig. Det är synd att han aldrig får det erkännande hans verk förtjänar.

Tydligen ska också Fantomen publiceras på daglig basis, en nyhet av kanske lite mer tveksamt värde. Det ska i och för sig sägas att seriens upplägg, med en maskerad hämnare vars kall går i arv är rätt originellt jämfört med andra superhjälteserier. Dessvärre har inte denna originalidé förvaltats särskilt bra, ens av sin egen upphovsman. Det var väl bara i den svenska serietidningsversionen som serien lyfte något under 70-talet, i synnerhet när Janne Lundström hoppade in som manusförfattare.

Att Fantomen kallades Dragos när SvD introducerade serien i Sverige på 40-talet beror troligen på en sammanblandning med hypnotisören Mandrake, som kallades just Dragos i danska tidningar. Jag antar att Mandrake, uttalat på danska (mändrääge) inte lät tillräckligt mystiskt; se Hans Sidén, "Så gick det när Fantomen blev Dragos", Göteborgs-Posten 25 november 2006.

Sex ord i väntan på domedagen

2010-01-10T14:53:00.004+01:00

Erika Brundin, planeringschef på Svenska kyrkan, har lyckats med konststycket att i sex ord sammanfatta precis hur djup Svenska kyrkans kris är:

"det är inte ragnarök som väntar"

För det första har vi förnekelsen, för det andra tendensen att betrakta medlemstappet och den sviktande ekonomin som det stora problemet, och inte som symptom på, för det tredje, den identitetslöshet som får kyrkans företrädare att gå till de nordiska gudasagorna för att finna de rätta eskatologiska uttrycken...

Glad Epifania!

2010-01-06T21:32:00.010+01:00

Avhandlingsskrivande och föräldraledighet håller på att göra denna blogg till ett forum för käcka helgdagshälsningar. Här är ytterligare en, dagen till ära, med en känd hymn från Piae Cantiones som förknippas med Epifania eller trettondagstiden:

Ett par fromma vänner har för övrigt diskuterat huruvida man får ha mer än en adventsstjärna i huset, i den händelse de vise männen skulle gå vilse. Det får man: om vi betraktar bibelns magoi eller de österländska stjärntydarna som mer än mytiska figurer, påhittade av matteusevangeliets författare,* bör den stjärna de tolkat som ett tecken på judakonungens födelse rimligtvis ha varit en konjunktion av flera planeter.

Nedan ytterligare en hymn i trettondagstid som jag intimt förknippar med Cambridge och församlingen i Little St. Mary, Worship the Lord in the Beauty of Holiness. Likt en Pavlovsk hund känner jag rökelsedoft varje gång jag hör den...

*Att vi inte helt kan avfärda de vise männen som en myt beror ironiskt nog på att evangeliets författare har så extremt vaga begrepp om astrologi. Han rapporterar uppenbarligen om existerande föreställningar som han inte begrep sig på. Att det sedan kanske inte dök upp tre stjärntydare i just Betlehem runt år 7 f.Kr må vara en annan historia.

God Jul!

2009-12-25T00:01:00.000+01:00

Goda bloggnyheter

2009-12-15T19:08:00.004+01:00

... är att den ständige åter ska börja blogga, nu i tjänsten.

Nessliska iakttagelser

2009-12-13T00:59:00.003+01:00

David Nessle - The pun is mightier than the word är ytterligare en blogg jag stött på mer eller mindre av en slump och som nu införlivas i länklistan. Riktigt kul att se att David Nessle, som jag tidigare bara kände till som en rätt fyndig serietecknare, också är en alldeles lysande (om än sparsmakad) bloggare.

Tankar när tystnaden infaller

2009-12-12T00:14:00.004+01:00

... och dottern äntligen somnat: hur 17 kan en liten varelse på tio månader, som endast har tre tänder, lyckas med konststycket att bita sig i tungan?

En Sjöbergsk eloge till Edward Blom

2009-12-09T23:02:00.011+01:00

Efter att ha beskådat best-of avsnittet av Edward Bloms gästabud - en fullständig orgie i fet mat, gott öl, vin och snaps - är det inte utan att jag i all välmening börjar bekymra mig något över Hr. Bloms lever- och kolestreolvärden. Men jag söker tröst, också för egen del, i den ordination läkaren en gång gav Birger Sjöberg:

"Vi får försöka att börja och röka.
En konjak på morgonen helst, om det går!
Suparnas kvantum vi strax måste öka,
och punschen bör kylas till frostig den står!
Det blir väl bra? -Ja!
-Utmärkt, vasa? -Ja!
Sådan en doktorn ska mänskorna ha ...
Ståtlig han stiger mot dörren. Jag tiger,
och bugar mig djupt för min doktor i da'!"

Nedan den enda version av Birger Sjöbergs 'Hos min doktor' som jag funnit på YouTube. Den gör sig inte riktigt i vokalversion. Det ska vara gitarr.

Hos min Doktor - Boice

Uppdatering 12/12: Efter att Hr. Blom, med föredömligt gott humör har påpekat det potentiellt integritetskränkande i att offentligt kommentera andra personers hälsotillstånd, bör jag nog förtydliga att mitt intryck i hög grad kommer sig av själva upplägget av best-of avsnittet - det vill säga det faktum att flera veckors matlagning, ätande samt drickande komprimerats till en normal programtid.

Om Tom Waits

2009-12-07T20:45:00.005+01:00

Tom Waits fyller tydligen 60 denna dag. Det förtjänar att uppmärksammas, även på denna blogg. Få moderna artister har som Tom Waits kunnat vara så särpräglat egensinniga och samtidigt kunnat slå så stort.

'Chocolate Jesus' från albumet Mule Variations, där Tom Waits visar vilken stor bluessångare han är:

'In The Neighbourhood' - vardagliga iakttagelser med musik som skulle kunna ackompanjera ett muntert begravningståg, eller som i videon, en dårarnas stillsamma karneval.

'I Hope That I Don't Fall in Love With You' - från debutskivan Closing Time. Sentimentalt och spritromantiskt, visst. Men Tom Waits kommer undan med det:

'What's He Building in There': en paranoid granne resonerar...

'Poor Edward' - en gammal och förmodligen helt fiktiv tidningsskröna om den olycklige Edward Mordake; här är historien - som speglar Tom Waits fascination för det förvridna - inbyggd i föreställningen Alice, en närmast gotisk mardrömsversion av Alice i underlandet :

Om fenomenet Edward Blom

2009-12-03T09:37:00.011+01:00

Bliden är lånad fårn Johan Wanloos Blorg

Igår kom hustrun hem sent, och jag blev avbruten i mitt avhandlingsskrivande eftersom hon ville kolla upp den bekanta Fejan. Lat som jag är satte jag mig inte att läsa eller gjorde något annat nyttigt, utan kastade mig i soffan och slog på TV:n - och fastnade framför sista avsnittet av Edward Bloms Gästabud på TV8.

Så bisarrt, men så fantastiskt roligt! Det är matkultur på fullt allvar, med historiska tillbakablickar och studiebesök hos getostfabrikanter, korvstoppning och brännvinsblandning från grunden - och hela tiden är det med det anekdotiska anslag som är så befriande fånigt, studentikost och extremt roligt. Och kanske en aning lärorikt.Och vad gör det att hr. Bloms sidekick Jan-Öjvind Swahn - med ålderns rätt - slumrar till mellan varven, när man i de vakna stunderna får ta del av hans visdomsord om brännvinsbordets och snapsarnas historia?

Uppdatering:
Och vad blir kontentan av hela det är inlägget? Jo detta: bara det faktum att en person som Hr. Blom kan få ett sådant utrymme och dessutom bli ett reellt fenomen, visar att medieklimatet i det här landet inte är fullt så illa som jag hade trott.

Edward Blom har även en blogg, som numera ingår i bibliotekets länklista.

Glad Advent!

2009-11-28T23:21:00.001+01:00

Om att förutspå apokalypsen

2009-11-23T16:15:00.008+01:00

Redan den gamle Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius - som levde i stark förvissning om att domedagen var nära förestående - insåg att det var något fel med alla kronologiska, exegetiska och astrologiska uträkningar som cirkulerade i hans samtid om när världens ände skulle infalla.

I sin predikan för andra advent 1622 skriver han: "Hava för den skuld farit vill alla de som av förvetenhet velat uträkna år eller tid ... Så som för några hundrade år sedan Arnoldus de Villa Nova haver menat domen skulle komma igen anno 1345; Abraham Judaeus Astrologus haver menat anno 1465; Johannes Regiomontanus anno 1588. Sigfridus Aronus Forsius detta år."

Så, med anledning av en nyligen timad premiär, undrar jag lite förslött varför just Maya skulle ha lyckats förutsäga världens undergång, när alla andra försök som gjorts genom historien har slagit fel?

Fast å andra sidan kunde kardinalen Pierre d'Ailly i början av 1400-talet slå fast med astrologiska uträkningar att Antikrist skulle uppenbaras år 1789. Den kontrarevolutionärt lagde skulle här kunna se ett samband...

Mer Euskefeurat ...

2009-11-23T09:36:00.005+01:00

Bonden och Björn' - En sång om styrka, hjältemod och relativa sanningar:

En fri man - enligt mellansnacket byggt på en sann historia. Nå, en liknande episod har återberättats av Torgny Lindgren i novellen Vattnet:

Till Elias - en lite oväntad visa för att vara gjord av Pitegycklarna och en riktigt, riktigt tragisk historia:

Och apropå absolut ingenting...

2009-11-22T16:18:00.000+01:00

... en liten klassiker, signerad Euskefeurat:

Om den dag som är

2009-11-13T13:40:00.002+01:00

Med anledning av dagens datum har Vetandets värld i P1 behandlat talet 13 och annat skrock. Själv tror jag inte på skrock, eftersom det betyder otur.

En undran

2009-11-06T16:12:00.006+01:00

Var det måhända detta som Stockholms stift hade i åtanke när de för sådär halvannat år sedan gjorde reklam för "Ren energi"?

Jag vet inte vad som är värst - att Svenska kyrkan förvandlas till bondfångande magikrämare, eller att respekten för hinduisk andlighet inte är större än att den på detta sätt kan förvandlas till chict, men ack så ytligt själafluff.

Ett ave Maria på Alla Helgons Dag

2009-10-31T23:32:00.001+01:00

... signerat Sergej Rachmaninov

Med anledning av ett nyligen timat beslut

2009-10-23T09:51:00.001+02:00

Tack Stefan för tipset!

En god nyhet trots allt

2009-10-22T09:40:00.008+02:00

Det är möjligt att Biljana Plavsic följde Albert Speer i spåren, och att det var med beräkning som hon erkände sin skuld inför krigsförbrytartribunalen i Haag - helt enkelt för att komma lindrigare undan. Samtidigt finns det en stor skillnad. Plavsic anslöt sig trots allt till Daytonavtalet och medverkade aktivt till att striderna fick ett slut. Detta måste vara den avgörande punkten när det nu tycks som om hon kommer att släppas fyra år i förtid - inte huruvida hon uppfört sig väl eller verkar kunna återanpassas.

För drygt ett år sedan argumenterade jag för något liknande i posten En tid för nåd:

Republika Srpskas andra president har blod på sina händer, liksom så många andra politiska och militära aktörer under Jugoslaviens kollaps. Men hon var också en av dem som var med om att få ett slut på striderna. Vi befinner oss därmed vid en av de sällsynta punkter där etik och realpolitiska hänsyn möts: den som begår brott mot krigets lagar bör ställas till svars, ja, men den som kommer till insikt om sitt ansvar och också tar det i fråga om att få stopp på dödandet bör få strafflindring.

Att benåda Biljana Plavšić skulle i bästa fall kunna utgöra ett exempel på att samarbete med krigsförbrytartribunaler lönar sig bättre än att desperat kämpa vidare i en fortsatt spiral av våld. Men i det specifika fallet skulle det framför allt kunna betraktas som ett led i en försoningsprocess för Bosnien.

Sedan borde kanske SvD se över den vinkling som ges av rubriken: "Slutbakat på Hinseberg" - den ger en dålig eftersmak.

Stockholm, jag måste lämna dig

2009-09-30T22:09:00.006+02:00

Förutom att begränsa aktiviteten på bloggen har flytt till sydligare breddgrader gjort att jag genomgått en metamorfos från stockholmare till skåning - i vilket fall folkbokföringsmässigt. Så, som en hälsning till alla andra migranter är här ett stycke renässansmusik på just detta tema, signerat Heinrich Isaac (c. 1450-1517) - Innsbruck ich muss dich lassen i två sättningar, först instrumentalt med soloröst:

... och sedan polyfont i King's Singers tappning:

Innsbruck, ich muss dich lassen,
ich fahr dahin mein Strassen,
in fremde Land dahin.
Mein Freud is mir genommen,
die ich nit weiss bekommen
wo ich im Elend bin.

Gross Leid muss ich jetzt tragen,
das ich allein tu klagen
dem liebsten Buhlen mein.
Ach Lieb, nun lass mich Armen
im Herzen dein erbarmen,
dass ich muss dannen sein.

Mein Trost ob allen Weiben,
dein tu ich ewig bleiben,
stet treu, der Ehren fromm.
Nun muss dich Gott bewahren,
in aller Tugend sparen,
bis dass ich wiederkomm.

Med anledning av ett nyligen timat gripande

2009-09-13T16:50:00.003+02:00

Egentligen är historien enbart tragisk. Men detta var ändå rätt kul: Mehdi Ghezali och Bayes teorem

Till minne av Derek Bentley

2009-09-04T19:51:00.004+02:00

Med anledning av min post om Albert Pierrepoint och dödsstraffets etik: Elvis Costello och "Let him dangle" om Derek Bentley som nitton år gammal hängdes för mord 1953, trots att han själv inte höll i vapnet.

Hans bödel hette Albert Pierrepoint.

Povel i biktstolen

2009-09-03T21:10:00.008+02:00

Min käre kusin Mikael påpekar i en kommentar till en uråldrig post, att Povel Ramel visst kunde vara elak - riktigt elak. Och jodå, när Snoddas-plågan drog över Sverige arla i urtid och "Flottarkärlek" spelades i var och varannan buske, insåg Povel till slut att "den där mannen måste stoppas"

Detta blev tydligen resultatet:

Snodderian - Povel Ramel

... men den gavs inte ut: den var för elak, så Povel "köpte upp hela upplagan själv och satt på den hemma... och nu är det bara två exemplar som är hela..."

Gemensamma intressen

2009-09-03T17:15:00.006+02:00

Det är visst inte bara jag som fascinerats av Kjell Boströms gamla bok om vädersolarna över Stockholm 1535 - se Therese Bomans jättelånga exalterade inlägg om Vädersolstavlan och Kjell Boström.

Om Albert Pierrepoint och dödsstraffets etik

2009-08-31T20:51:00.012+02:00

När jag går in på Susnet för att kolla statistiken på bloggen, brukar jag ibland roa mig med att kolla upp vilka sökord som använts för att hitta hit. Överlägset mest träffar har "Berglin", tätt följt av "Socker-Conny" och - något oväntat - "Boerkriget".

Men en inte oförsvarlig mängd läsare har också sökt på namnet Albert Pierrepoint och kommit in på min post där jag recenserar filmen från 2005 om en av 1900-talets mer kända skarprättare.

Det är i viss mån förståeligt - berättelsen om Pierrepoint är på samma gång fascinerande och frånstötande. Och hur stark motståndare jag än är mot dödsstraffet, är det något i Pierrepoints hållning gentemot de hundratals människor han de facto tog livet av som åtminstone påminner om anständighet och humanism.

Nyligen hittade jag på nätet en BBC-intervju med Albert Pierrepoint från 1970-talet. Dessvärre tar den död på många av de poänger som gjordes i filmen. När jag lyssnar på Pierrepoints egen röst och hans egna ord kan jag inte tro att detta var en man vars brist på samvetskval bara var en fasad, bristfälligt sammanhållen av brittisk gentlemannamentalitet och stel överläpp. Även om han var uppenbart ambivalent till dödsstraffet i sig, tycks han inte ha ifrågasatt sin egen roll i någon högre grad.

Den brittiska rättvisan var inte bara frikostig med dödsdomar under första hälften av 1900-talet. Rättssäkerheten var också högst begränsad, och Pierrepoint hängde själv minst två personer som senare visade sig vara oskyldiga. Men inte ens det tycks ha rubbat honom - och märkligt nog fanns det visst fog för den hållningen, eftersom han vare sig dömde eller fördömde de människor som lämnades i hans händer.

I sina egna ögon verkställde Pierrepoint beslut som han själv inte fattat och som han inte menade sig kunna påverka. I den rollen sade han sig vilja upprätthålla de dömdas mänskliga värdighet: när deras bödel kom in i cellen för att föra dem till galgen, skulle de - kanske för första gången - möta en opartisk medmänniska. Och även om det är lätt att se det perverterade i denna etiska kod, är det inte fullt lika lätt att finna argumenten mot den.

För den som inte tänkt sig att se filmen eller inte bryr sig om att få handlingen avslöjad, visar också intervjun tydligt att manusförfattarna tagit sig rätt stora friheter med stoffet; bland annat var det knappast avrättningen av James Corbitt - eller av Ruth Ellis för den delen - som slutgiltigt fick Pierrepoint att begära att få bli struken från listan över skarprättare.

Se också artikeln om intervjun på BBC:s webbsida.

Ännu mera Povel

2009-08-10T09:15:00.002+02:00

- en klassisk upplysningsfilm om vikten av personlig hygien, klippt från Ratataa eller The Staffan Stolle Story (1956)

Ännu mer skamlös reklam

2009-08-09T19:26:00.003+02:00

När jag ändå är inne på spåret (och dessutom gjort ölreklam i en dryg veckas tid) kan jag väl lika gärna göra reklam för något nyttigare:

Kanske en förhastad slutsats

2009-08-01T18:35:00.004+02:00

Någon jeppe har visst undersökt de eventuella hälsoeffekterna av antioxidanterna i stout. Dessvärre visar det väl sig att dessa är försumbara och att vi ännu inte kan damma av en gammal slogan:
Därmed inte sagt att Guinness inte skulle vara gott...

Ramel goes Taube

2009-07-09T14:45:00.004+02:00

Falstaffs jobbar-och-har-inte-tid-att-blogga-service presenterar stolt "Balladen om Eugen Cork":

Det bästa av två världar: Povel Ramel slaktar gamle Evert så kärleksfullt som bara han kunde.

(Taube lär själv ha kommenterat: "Han den där Ramel, det är allt en riktig räv ... Honom får man se upp med ...")

Om den fjärde juli

2009-07-04T09:57:00.004+02:00

Det bär mig visserligen emot att fira undertecknandet av den amerikanska självständighetsförklaringen: mitt bestående minne av filmen "Patrioten", för att ta ett riktigt svulstigt och förljuget exempel på amerikansk chauvinism, är att det hade varit utmärkt om rödrockarna lyckats ta de upproriska kolonierna i upptuktelse. Men i alla fall, dagen till ära:

Morgonblues för E

2009-07-03T21:50:00.004+02:00

Att min dotter E (som fyllde fem månader i går) har god musiksmak vet redan läsare av denna blogg. Nu visar en ny favoritsång att hon också har humor - i vilket fall skrattade hon högt när Falstaff's one-man Humming Orchestra tillsammans med Daddy F's Mississippi Blues Band rev av den här klassikern i morse:

Till ett 20-årsminne: Trabiskämt i repris

2009-06-27T22:22:00.006+02:00

Med anledning av vad som hände idag för tjugo år sedan - en liten favorit i repris från 2006:

Vissa av oss som är tillräckligt gamla, kommer ihåg ögonblicket när Trabanten bröt igenom vallen. Ja, järnridån alltså.
Under sommaren 1989 demonterades taggtråden och stängslen längs gränsen mellan Ungern och Österrike, vilket var en stor händelse i sig. Men på hösten visade det sig att DDR-medborgare som semestrat längs Donaus stränder tenderade att förlänga sin ledighet - genom att helt enkelt styra sina Trabis mot Wien. I livsfarliga bilar fullpackade med folk och lösöre, insvepta i blytunga avgasmoln från oraffinerad diesel uppblandad med brunkol, hade de också med sig sina Trabiskämt.

Trabanten, Trabin, denna frukt av det kommunistiska Östeuropas ädlaste ingenjörskonst. I princip bestod den av ett chassi, klätt med plastarmerad papp, framdrivet av en gräsklipparmotor. Den gick inte fort, men detta kompenserades av att metallstommen var konstruerad som en råttfälla: i kollisioner över 20 km/timmen slog den ofelbart igen och knäckte ögonblickligen ryggen på föraren och alla eventuella passagerare.

Den var också ett utmärkt exempel på vad som blir resultatet när femårsplaner kombineras med effektiviteten hos den Östtyska byråkratin, eftersom leveranstiden alltid var minst tio år.

Men å andra sidan får vi inte glömma att den också var den absolut tystaste bilen på den dåtida europeiska marknaden.
När man satt i den hade man nämligen huvudet mellan knäna och hörde inte ett knäpp.

Den sista kommentaren är exempel på ett trabiskämt - en specifik genre i Östtysk folkhumor som dessvärre är på utdöende. Det skulle kunna bero på att det var en form av datumstämplad humor - vi ser inte Trabis ens på bild längre - men jag kan tycka det är olyckligt, eftersom skämten fortfarande är roliga.

Några exempel:

- När uppnår Trabin sin toppfart?
- När den bogseras bort

- Hur mäter man en Trabis acceleration?
- Med en dagbok

- Vad kallar man en Trabi på ett berg?
- Ett mirakel!

- Varför ska man välja Trabimodeller med två avgasrör?
- Då kan man i alla fall använda den som skottkärra...

- Hur fördubblar du värdet på din Trabi?
- Jag tankar den full...

Kunden: "Jag skulle vilja ha två vindrutetorkare för min Trabi."
Bilhandlaren: "Låter som ett gott byte tycker jag"
(Ja, jag vet, den är egentligen oöversättlig)

Ur annons för Eko-Trabin:
Eldriven Trabi, klar för leverans, extremt billig, extremt tyst, extremt miljövänlig.
Problem: Förlängningssladden är endast 20 meter lång och finns inte i lager.

Och så till sist ett Yugoskämt (Skillnaden mellan en Yugo och en Trabi var att den förra byggdes i Jugoslavien men principen var densamma):

- Varför har Yugon defroster på bakrutan?
- För att man inte ska förfrysa händerna när man skjuter igång den.

Fler DDR-skämt:
GDR-Jokes

SvD: 20 år sedan järnridåns fall
DN: I Ungern revs första delen av järnridån

Om att inte samla frimärken

2009-06-20T14:54:00.002+02:00

Bland dem som kommenterat 'humanisternas' utspel i DN igår återfinns Göran Rosenberg. Delvis gör han det som en fortsättning på en debatt han fört i samma tidning, och frågan han ställt där är om 'humanisternas' tro är värd den miljonkampanj som ska sprida det glada budskapet.

Det är relevant och skarp kritik, i synnerhet när han visar på 'humanisternas' självrättfärdighet och blinda tro på sina egna sanningar, och att det de angriper under den övergripande termen 'religion' är en skenbild, präglad av förutfattade meningar och okunskap.

Som den bekännande varelse jag själv är har jag ändå alltid betraktat ateismen i sig som en intellektuellt hederlig ståndpunkt. 'Humanisternas' argumentation gör snarast att jag börjar ompröva den inställningen, och Rosenberg visar på punkt efter punkt varför jag faktiskt kommer på mig själv med att skämmas å 'humanisternas' vägnar.

Däremot går Rosenberg i mitt tycke alltför långt i sitt misstänkliggörande av kampanjen Gud finns nog inte. Till och med jag inser att syftet att ställa korset i den svenska flaggan mot Davidsstjärnan och Halvmånen är att visa på hur den religiösa dimensionen fortfarande genomsyrar det svenska samhället. Jag kan till och med finna det en aning välfunnet, även om jag tror att 'humanisternas' farhågor för framtiden för 'det sekulära samhället' är rejält överdrivna.

Men Rosenberg får också kritik av sina debattmotståndare när han påpekar att ateismen - åtminstone i 'humanisternas' tappning är en form av religiös tro. Få saker brukar göra ateister så upprörda (även om undertecknarna av DN-utspelet i vissa ordvändningar tycks vilja vigga pengar till det egna trossamfundet), och ett ofta upprepat motargument är att om ateismen är en religion, så är det en hobby att inte samla frimärken.

Det är onekligen en slagkraftig formulering. Problemet är bara att jämförelsen haltar.

Det finns mig veterligt ingen som grundar föreningar med syfte att motarbeta filateli, eller som upplåter sin fritid till att dagligen och stundligen peka på filatelins oförnuftiga karaktär och frimärkssamlandets skadliga inverkan på lättlurade, oupplysta människor. Hade det funnits, skulle detta beteende nog kunna definieras som en hobby, eller åtminstone som ett fritidsintresse.

Möte i monsunen goes shanty

2009-06-18T22:47:00.003+02:00

Medan jag ändå är inne på ämnet Evert Taube...

Godnattvisa för finsmakare

2009-06-18T22:33:00.004+02:00

Min dotter har vid fyra och en halv månads ålder bestämt sig för att vägra sova. Men lutad mot pappas axel när han sjunger den här klassikern (den enda sång som vuxna män har rätt att gråta till) brukar även hon slockna.

Först i en version av Totta Näslund (salig i åminnelse):

Här också i en typisk YouTube-tappning, sjungen av en dam med inte helt oäven röst. Men Evert Drevert skulle nog vända sig i sin grav...

Puritanism i nya skepnader

2009-06-11T18:39:00.010+02:00

Apropå en uppmärksammad kampanj skriver Maria Ripenberg insiktsfullt i UNT om De ortodoxa humanisterna:

"Humanisterna 'arbetar för att värna det sekulära samhället'. Men det är faktiskt staten som ska vara sekulär och hålla isär religion och politik. Samhället måste erbjuda frihet att både manifestera och kritisera trosuppfattningar ... Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt. "

Det verkar alltså som om Göran Everdahl spanat alldeles rätt - den ateistiska väckelsen är här. Frågan är om den kan kallas ortodox; oavsett vad man tycker om ortodoxi - det vill säga uppfattningen att det finns en rätt lära och att man bör följa densamma - så är det i slutändan ett intellektuellt ställningstagande.

De så kallade humanisternas inställning till religion är allt annat än intellektuell. Jag skulle snarare betrakta den som puritansk: det jag inte gillar eller inte förstår, ska heller inte få utrymme i det offentliga.

Uppdatering 14/6: Ulrika Knutsson reflekterar också över kampanjen 'Gud finns nog inte' i Godmorgon världen - välfunnet som alltid (även om hon gör mig en smula besviken när hon visar sig ha gått på den gamla lögnen att Ignatius av Loyola skulle ha nåt med inkvisitionen att göra - en uppfattning hon klädsamt rättar när hon publicerar krönikan i Fokus).

Uppdatering 19/6: Som för att visa att de inte har fattat eller ens försökt förstå invändningarna skriver 'tolv kända intellektuella' (minus Morgan Johansson) och 'humanister' ett gemensamt manifest: "Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle". Artikeln är inte särskilt intressant - man behöver faktiskt inte vara ateist för att tycka att FN:s deklarationer mot kritik av religion är idioti, och resten består mest av skåpmat. Däremot finns det många goda kommentarer bland länkande bloggare. Ett par axplock:

Edris tankar:

"Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorfigt dolda avsky mot religionen?"

Escaping Perdition:

"...argumentet att religionen gjort så mycket hemskt genom historien så att den därför kategoriskt borde förbjudas från den offentliga sfären är såväl korkat som ogenomtänkt. Den institution som skapat mest lidande är nationalstaten, med hundratals miljoner människors mord på sitt samvete. Ska vi därför permanent avskaffa staten på grund av att den kan och har använts till ondo?"

Vem tänder stjärnorna-bloggen:

"Tryckfrihet innebär inte att analfabeter ska få slippa se tryckta texter. Religionsfrihet innebär inte att ateister ska få leva i ett samhälle fritt från religion."

Bengts blogg lyfter också förtjänstfullt upp det berättigade i 'humanisternas' kritik - innan han lika förtjänstfullt demonterar den övriga argumentationen.

Gubben gnäller

2009-06-05T21:10:00.003+02:00

Bilden är lånad från albumet Rocky III av Martin Kellerman

I min enfald trodde jag en gång att vi tillbringar sådär en tolv till fjorton år i skolbänken för att bli klokare. Tydligen gör man det för att på ett lastbilsflak visa upp för alla och envar att man inte bara är en idiot med taskig musiksmak, utan därtill en stridsberusad idiot med taskig musiksmak.

Och givetvis rundar undantagslöst alla ekipage Humlegården och stör friden inne på KB...

Uppdatering 14/6: Skolfröken sätter huvudet på spiken i posten Dagens ungdom:

"Alltså, när jag var arton var ju alkohol som den heliga graal, man tog vara på varje droppe, inte fasen sprutade man ut den på folk på stan!? Har ni inte fattat det ungdomar?"

Om Golem

2009-05-27T21:15:00.010+02:00

Med anledning av Vertigos nyutgåva av Gustav Meyrinks klassiska roman Golem (och för den cineast som orkar tillbringa dryga timmen framför skärmen) - Paul Wegeners expressionistiska film Der Golem från 1920:

Visserligen har boken och filmen inte med varandra att göra.

Filmen bygger på legenderna om rabbi Judah Loew ben Bezalel (c. 1520–1609) i Prag - legender som huvudsakligen tillkom långt efter rabbinens död. För myten om Golem, den konstgjorda varelsen som ges liv genom att förenas med Guds namn hör nog snarare hemma i 1800-talets skräckromantik än i rabbi Loews tankevärld av religiös mystik och Kabbala. Möjligen kan man i berättelserna om rabbi Loew och Golem också skönja spåren av ett judiskt, nationellt uppvaknande.

Meyrink däremot tog Golem till sin samtid och använde gestalten, dels som en representation eller personifikation av Prags getto, dels som en gestalt som ställer frågorna om jagets vara på sin spets.

Men som Sten Wistrand påpekade i en understreckare härom veckan var det genom Meyrink som Golemgstalten blev litterärt allmängods. Uppenbart inspirerad av Meyrink skildrade Jorge Luis Borges i dikten El Golem hur Rabbi Loew - liksom i en spegelsal - betraktade sitt verk och samtidigt undrar hur hans egen skapare betraktar honom själv. Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer skrev barnboken Jätten Golem, och det finns även golemreferenser i Foucaults pendel - Umberto Ecos extremt snåriga, men bitvis geniala drift med allt vad ockultism, esoterika och konspirationsteorier heter.

Golemgestalten har också hittat till populärkulturen. Fantomen har i ett svenskproducerat äventyr från 1980-talet mött rabbi Loew och ställts inför skaparkraften i gudsordet i gettots mörka gränder. Och i Prag kan man köpa Golem som souvernir; lervarelsen som lika tillplattad och förenklad som någonsin Franz Kafka och soldaten Švejk har blivit. Kanske kan Meyrink beskyllas också för detta.

Nyutgåvan av Meyrinks roman fick för övrigt en lysande recension av Eva Johansson i SvD: Golem ställer den avgörande frågan

Onda roligheter

2009-05-16T10:23:00.002+02:00

...signerade That Mitchell and Webb Look:

'Are we the baddies?' - en fråga vi alla borde ställa oss då och då.

Maktskifte i Tredje riket - det skulle inte förvåna mig om det var så här det gick till...

Bondskurk möter verkligheten:

Läsupplevelser

2009-05-10T15:22:00.013+02:00

I väntan på något viktigt eller intressant att blogga om, lånar jag en lista från min allrakäraste gudsvägerska Miriam:

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?

Tja, anglofil redan som barn kan jag väl nämna Det susar i säven, Narnia och Bilbo/Sagan om ringen.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?

Scen från The Seven Ghosts, dagsstrip av Floyd Gottfredson från 1936

I sex- sjuårsåldern upptäckte jag Floyd Gottfredsons klassiska Musse Pigg från 30-talet genom utgivningarna i den så kallade "Jag"-serien. Favoritepisoderna var när Musse Pigg gick in i Främlingslegionen och när han - i en pastisch på Fången på Zenda - blev kung över ett litet efterblivet europeiskt rike. Det var inga kvalitetsutgåvor, men de funkade, eftersom originalen utgjordes av gamla dagsstrippar. När man försökte göra samma sak med Carl Barks Kalle Anka blev resultatet förfärligt, eftersom sidorna slaktades för att passa formatet. Storheten hos Carl Barks förstod jag först senare. Men den viktigaste serien var nog ändå belgaren Raymond Macherots Klorofyll - en lite hårdare fabeldjursserie med råa skurkar. Episoden om terroristen Per-Fido spelade jag och mina syskon in på band som radioteater, med för tiden avancerade ljudeffekter.

Antracit - en magnifik serieskurk

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?

Iain Pears An Instance of a Fingerpost och The Dream of Scipio är kanske inte den allra största litteratur man kan tänka sig - men just berättartekniskt är de rätt enastående.

4. Musik eller inte när du läser?

Jodå, det kan tänkas.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?

Vet faktiskt inte riktigt - jag brukar inte diskutera litteratur så extremt ofta med ytligt bekanta.

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?

Som småbarnsförälder har jag knappast tid att gå på bio - men nån gång ska jag väl ordna Watchmen på DVD - för övrigt en av världens bästa serieromaner någonsin. Det ryktas om en kommande inspelning av Bilbo också. Och nog borde någon göra en nyinspelning av Herman Wouks Krigets vindar och Krig och hågkomst - med vettig casting den här gången.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?

Se svar på fråga 5.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?

Tja, jag vet inte... Peter Englund har påstått nått i stil med att författare brukar vara tråkiga människor som helst umgås med sig själva och sina texter. Och stryk, är det inte bättre att låta bli att läsa deras böcker?

Om mäster Albert och Johannes Rosenrod

2009-04-17T11:37:00.016+02:00

Inför en större utställning om Albertus Pictor har Riksantikvarieämbetet lagt ut artiklar, filmer och bilder på sin på sin websida.

Och visst är det roligt att mäster Albert får så mycket uppmärksamhet såhär femhundra år efter sin död - utställningar, böcker, symposier och frimärken - men jag blir ändå lite kluven. Nog var hans verkstad enastående i svensk konsthistoria, inget snack om saken och nog är de bevarade bilderna värda all uppmärksamhet, både som konstverk och som tidsdokument. Kvantitativt sett är han ju också onekligen Sveriges största kyrkomålare.

Men han var ju inte den ende. Varför verkar man idag ha glömt Johannes Rosenrod och dennes helt fantastiska målningar i Tensta kyrka - utförda långt innan Albert satte sin fot i Sverige?

Ta exempelvis stiftarbilden av Bengt Jönsson (Oxenstierna) som knäböjer framför Petrus - troligen ett av de första personporträtten i Sverige.

Eller den underbart burleska bilden av hur en djävul försöker viska falska uppenbarelser i örat på den heliga Birgitta, men åker på stryk av en ängel med knölpåk.

För att inte tala om bilden av räven som predikar för gässen - en varning för falska predikanter och profeter, som även kunde tolkas som kritik av tiggarmunkarna och deras förkunnelse:
Uppdatering 24/4: Eva Bäckstedt skriver i dagens SvD om Riksantikvarieämbetets projekt för att i datorrekonstruktioner återskapa färgerna i mäster Alberts målningar: Medeltida verk återfår färgen.

Om en passionsbetraktelse - Hans Holbeins "Ambassadörerna"

2009-04-14T00:00:00.017+02:00

Hans Holbein d.y., "Ambassadörerna" (1533), National Gallery, London

Med sin symbolmättade detaljrikedom är "Ambassadörerna" av Hans Holbein d.y. (1497-1543) en av konsthistoriens mest kända och svårtolkade tavlor.

Den har fått sitt namn då den avbildar två franska sändebud vid Henrik VIII:s hov, Jean de Dinteville och - troligen - Georges de Selve, biskop av Lavaur. Men namnet är missvisande. Bildens fokus är inte de avporträtterade.

Tavlans uttryckssätt betraktas gärna som typiska för renässansens konst, och det stilleben som utgör dess centrala blickfång har ofta tolkats som en manifestation av en ny tid och en ny världsbild. I stället för Madonnan eller någon annat religiöst objekt för tillbedjan, flankerar männen på bilden symboler för människans kunskap om världen och universum, vilket antas vittna om en ny självsäkerhet i relation till gamla auktoriteter. Tavlan skulle med andra ord symbolisera 'den nya tiden', renässansen, som bryter med medeltiden och som syftar framåt – mot vetenskaplig revolution, upplysning och den moderna rationalismens genombrott.

Men detta är en efterhandskonstruktion, ett sätt att läsa in i bilden vad vi förväntar oss av den. Instrumenten är visserligen oerhört centrala, och i relation till bilden och dess komposition har de onekligen en viss betydelse – men det är kanske inte den betydelse vi i första hand kan ana oss till.

Instrumenten på den övre hyllan är ägnade åt astronomin medan föremålen på den undre hyllan representerar aritmetiken, geometrin och musiken. Föremålen på bordet motsvarar med andra ord quadrivium, de matematiska grenarna inom den klassiska filosofins sju fria konster. Det vetande och den världsbild som presenteras är med andra ord i grunden medeltida. Genom sin klara indelning i två plan pekar föremålen på den gamla, aristoteliska världsbildens dualism mellan de eviga, oförgängliga himlasfärerna och den jordiska, elementariska världen.

Det traditionella betraktelsesättet störs också av den detalj som lockat till flest tolkningsförsök: den märkliga figur som svävar framför det centrala partiet i målningen, och som vid första anblicken ser ut som en fläck eller en reva i färgen. Men det är i själva verket en anamorf, förvrängd bild: först när den betraktas ur rätt perspektiv, snett från sidan framträder en avbildning av ett kranium:

Flera uttolkare, bland andra Oskar Bätschmann och Pascal Griener har här sett ett vanitasmotiv. Långt ifrån schablonbilden av renässansen skildras vetenskaperna som lika förgängliga och illusoriska som det korta människolivet.

Intrycket av förgänglighet och disharmoni förstärks av att de astronomiska instrumenten på den övre hyllan tycks vara antingen isärplockade eller obrukbara. Lutan på den undre hyllan har en brusten sträng, och i ett etui saknas en flöjt. En bok med lutherska hymner på latin vittnar om den splittrade kristenheten.

Men John D. North menar i boken The Ambassador’s Secret: Holbein and the World of the Renaissance att denna dystra tolkning skulle ha förfärat såväl tavlans beställare som Holbein själv. Det finns nämligen en halvt dold figur till: uppe i vänstra hörnet ser vi ett krucifix, som gömt bakom det gröna förhänget ger nyckeln till en nytolkning av hela tavlan.

Med utgångspunkt från krucifixet argumenterar North för att "Ambassadörerna" snarast är att betrakta som en meditation över passionsdramat och de kristna påskmysterierna - en meditation som tar sin utgångspunkt i en närmast encyklopedisk framställning av det samlade mänskliga vetandet. Filosofin blir teologins tjänarinna.

Det har ofta antagits att instrumenten och soluren på bordets övre hylla är avsedda att peka ut en specifik tidpunkt, och med hjälp av mer eller mindre intrikata metoder drar North slutsatsen att denna tidpunkt är klockan fyra på eftermiddagen den 11 april.

Den 11 april 1533 var långfredagen, exakt 1500 år efter Kristi död på korset enligt den kyrkliga kronologin. De två männen tycks med andra ord ha kommit direkt från liturgin vid den nionde timmen, Jesu dödsstund enligt evangelierna.

Genom att visa på linjer i tavlans geometriska uppbyggnad, linjer som pekar på tematiska samband mellan krucifixet och skallen, argumenterar North för att motivet är koncentrerat kring korsfästelsen och Jesu död, medan astrologiska figurer som han menar har gömts i bilden, och som utgår från auspicierna för den aktuella tidpunkten, pekar framåt mot påskdagen och uppståndelsen. I sin helhet, med sina lager av himmelska och jordiska aspekter mellan liv och död kan tavlan tolkas som en bild av universum, från skapelsen och syndafallet till apokalypsen och den yttersta domen, men fortfarande med påskmysterierna som dess centrala tema.

Norths hypotes är inte okontroversiell. Han argumenterar väl, och om de sammanhang han ser är tillfälligheter, så måste det erkännas att det är snygga tillfälligheter. Samtidigt bör man som läsare vara på sin vakt mot analysen: även om indicierna är väl grundade så rör det sig bara om indicier, och risken för övertolkningar är överhängande. I Norths analys finns så många ingångar, variabler och tolkningsmöjligheter, att vi snart riskerar att se saker i bilden som egentligen inte finns där, och som konstnären eller beställaren av konstverket aldrig tänkt sig.

Men oavsett om Norths hypotes stämmer eller inte, visar hans analys att renässansens intellektuella värld inte var en prototyp för det moderna tänkandet. För trots dess skenbart sekulära motiv, visar tavlan på att de humanistiska och vetenskapliga ideal som senare tider försökt göra till sina här är insatta i en helt och hållet religiös föreställningsvärld. Kunskapen, världsuppfattningen och vetenskaperna underordnas religionen och blir medel att genom kontemplation och ett mystiskt, till viss del även magiskt förhållningssätt, nå bortom de heliga texternas bokstavliga innebörd för att vinna kunskap om religionens och trons uppenbarade sanningar.

Nedan en tredimensionell animation av objekten på bordet:

Litteratur:

- John D. North: The Ambassador’s Secret: Holbein and the World of the Renaissance 2002
- Morten Fink-Jensen: Fornuften under troens lydighed 2004
- Sven Dupré, recension av North 2002 i Isis, vol. 95 2004
- Carl-Johan Malmberg, ”Holbeins blickar mellan liv och död”, SvD 14 juli 2005
- Giles Hudson, “The Vanity of the Sciences”, Annals of Science 2003

Χριστος Ανεστε!

2009-04-03T23:59:00.000+02:00

Αλεθος Ανεστε!

Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America.

Snälla jättar på tuben

2009-03-31T21:37:00.004+02:00

Av ingen särskild anledning alls - förutom att de var så fruktat bra - lite brittisk progg från årtiondet med scenkläderna Gud glömde: Gentle Giant, live 1978

Just The Same

On Reflection

Clive Owen gör en Errol

2009-03-28T18:54:00.029+01:00

Nu är det ett bra tag sen den hade premiär - men eftersom vi för tillfället råkar ha fler filmkanaler än vi behöver passade jag på att igår se Shekar Kapurs Elizabeth: The Golden Age.

Den första Elizabethfilmen från 1998 hade definitivt sina kvaliteter. Mot slutet tätnade den till en politisk thriller där maktens pris visar sig bli högt för såväl segrare som förlorare, och där den våldsamma slutuppgörelsen nästan förde tankarna till Gudfadern. Och även om filmen nog förhöll sig lite väl fritt till historiska realiteter så förlät man den gärna: ibland gick det nästan att blunda för dess osminkade och rätt enahanda antipapism.

Men den här uppföljaren var ärligt talat inget vidare. Trots att det historiska stoffet är tjockt av blod och krutrök har Kapur lyckats få berättelsen både uttunnad och ointressant. Det politiska spelet runt Elizabeth och Maria Stuart, liksom konflikterna mellan Spanien och England utnyttjas dåligt.

Armadans undergång 1588, filmens klimax, blir bara ett enda stort jaså. Skildringen av Babingtonkomplotten faller platt, inte minst genom manusförfattarnas fiktiva påhitt. I verkligheten var komplotten en intrikat historia av förräderi och dubbelspel som man hade kunnat göra betydligt mer av - inte minst eftersom den till stor del hade provocerats fram av Francis Walsinghams agenter.

Sir Francis Walsingham (1532-1590): Elizabeths 'förstesekreterare' och spionchef

Man får kanske stå ut med att papisterna utan undantag är lika onda och fanatiska som i den första filmen. Men det blir bara fånigt när Elizabeth i kontrast framställs som en förkämpe för tankefrihet och tolerans av modernt snitt. Då bör vi minnas att vi har att göra med en monark som mot slutet av sin regering lät sig avbildas som den som ser och hör allt:

Elizabeth I: det så kallade Regnbågsporträttet från ca. 1600. Lägg märke till argusögonen och öronen på klänningen.

Sir Walter Raleigh blir i Clive Owens gestalt en käck, ädel, fattig och rättfram pirathjälte i Errol Flynns efterföljd. I verkligheten hade Raleigh vid den tid som filmen tar sin början hunnit bli rik på att massakrera katolska irländare och beslagta deras jord, samt skaffa sig en framskjuten position vid hovet genom fett smicker.

Sir Walter Raleigh (c. 1552-1618)

Men att bilden av den hjältemodige Raleigh är lögnaktig är en sak - det rör sig ju trots allt om en film. Ett betydligt större problem är att lögnen blir en så enastående tråkig historia där man inte ens har backat för det mest schablonartade: till och med den gamla historien om hur Raleigh bredde sin jacka framför majestätets fötter finns med, liksom de obligatoriska referenserna till potatisen och tobaken.

Och varför - varför - känns alla miljöer filmen igenom som nygotiskt 1800-tal?*

Men, det är klart, för mig som forskar om magi och astrologi under renässansen var det roligt att den gamle matematikern och mystikern John Dee fick vara med på ett hörn och förutspå slutet på Spaniens guldålder och Englands kommande världsmakt. Synd bara att han inte alls befann sig i England under de år filmen utspelas. Det är också trist att man inte tagit fasta på tidens apokalyptiska stämningar och de dystra profetior som faktiskt uttalades just om ödesåret 1588 - exempelvis den här, en fri engelsk översättning av en tysk vers som tillskrevs astrologen Johann Müller Regiomontanus (1436–1476):

When from the Virgin Birth a thousand yeares
With full five hundred be compleat an told,
The Eightie Eighth a famous yeare appeares,
Which brings distresse more fatall then of old.
If not in this yeare all the wicked world
Do fall, and land with sea to nothing come;
Yet Empires must be topsie turvie hurl’d
And extream grief shall be the common summe.

Och visst, för en svensk betraktare är det rart att se referenserna till Erik XIV:s frieri:

- Han är galen i Er, ers Majestät
- Nog är han galen alltid...

Och död, skulle man kunna tillägga: 1585 när scenen utspelas hade det gått åtta år sedan Erik åt sin sista ärtsoppa.

Så vad blir slutomdömet? Tja, mitt tips är att man hellre bör se om Errol Flynns gamla klassiker The Sea Hawk. Historien är väl ungefär densamma och minst lika trovärdig, men här får man åtminstone lite snygga fäktningsscener och fartygsbordningar.

* Egentligen vet jag det - vi bodde i Cambridge när teamet var där och filmade vid de nygotiska miljöerna på St. John's College...

En odödlig ton av blått

2009-03-20T22:41:00.005+01:00

Lite trist är det att upprepa det alla andra säger. Men Kind of Blue är verkligen så fruktansvärt bra som det påstås: förmodligen världens bästa jazzplatta någonsin. Även efter 50 år slår den det mesta i sin skenbara enkelhet.

Nedan inledningsspåret: So What.

Ecco la primavera!

2009-03-19T13:32:00.004+01:00

Äntligen vår! Andarna vaknar, och jag får lust att sätta mig på verandan, ägna mig åt en gammal last och se rökringarna segla bort över kullen. Eller kanske springa över en äng och skrika 'löksås' åt kaninerna.*

Tråkigt nog måste jag fabricera avhandling i stället.

Nedan en version av Ecco la Primavera av Francesco Landini:

* Den som läst Det susar i säven som barn förstår vad jag menar.