Om ett omöjligt val och omöjliga kandidater

Det är kampanj inför valet till det italienska parlamentet den 9 april i år. Även om center-vänsterkoalitionen och förre EU-kommissionären Romano Prodi är en tippad vinnare, tycks valet av affischerna i Rom att döma stå mellan Silvio Berusconis Forza Italia, Gianfranco Finis postfascister och de endast måttligt reformerade kommunisterna med hammaren och stjärnan i högsta hugg - möjligen i samarbete med de gröna.

Valaffischer med texten "Vota Mussolini" för Alessandra Mussolinis utbrytarparti känns inte heller det helt seriöst och verkar vara uttryck för en inte alldeles sund 30-talsnostalgi.

Men även om valet, liksom italienska val i allmänhet mest verkar bli ett skämt, har nu äntligen två seriösa och verkligt lämpade utmanare dykt upp på scenen:



och så, förstås:



Jag vet i alla fall vem av dem som skulle få min röst...

Om Jeeves & Wooster och The Drones' Club

Först en bekännelse så här i fastetider: hustrun och jag har frossat den senaste veckan - genom att maratonplöja DvD-boxen med Jeeves & Wooster.

Det är en välgjord, vältajmad och rent ut sagt fruktansvärt rolig engelsk TV-serie från tidigt 90-tal. Bara vinjetten gör boxen värd sitt pris, snyggt animerad i art décostil och med ett jazzigt ledmotiv med swingstråkar, sordindämpade trumpeter och med en lätt anstrykning av kletzmer (någon som vet mer om jazz än jag vet säkert vad musikstilen ska kallas).

Serien är baserad på romanerna och novellerna av P.G. Wodehouse, om den måttligt begåvade Bertram Wooster och hans butler Reginald Jeeves. Tiden är sent 20- eller tidigt 30-tal i ett överklass-England som knappt minns "The Great War" och aldrig hört talas om depressionen, och där löjliga kommunister och lika löjliga fascister bara utgör ett pittoreskt inslag i Speaker's Corner eller på lantliga marknader och galoppbanor.


Reginald Jeeves (Stephen Fry) och Bertie Wooster (Hugh Laurie)

Intrigerna är väl sällan särskilt avancerade och bygger i hög grad på upprepningar: Wooster, som topprids av sina dominanta mostrar och alltid lyckas förlova sig med flickor som han inte vill gifta sig med (och som han inte kan ge korgen - han är ju gentleman, bevars!), beordras via utpressning utföra något uppdrag på något lantligt gods - stjäla en ful tavla, ett manuskript med snaskiga memoarer eller en totemfigur som någon tror är förbannad - eller så försöker han reda ut kärleksbekymmer för sina vänner från The Drones' Club, en (som namnet antyder) gentlemannaklubb för unga lättingar med alldeles för mycket pengar och på tok för lite att göra.

Resultatet blir att Wooster hamnar i situationer som Jeeves - som är hans överman i allt - får hjälpa honom ur. Ibland med rätt obehagliga konsekvenser.

Storheten ligger i situationerna och i det totala samspelet mellan huvudpersonerna - Hugh Laurie gör en Wooster med ett utvecklat minspel som skvallrar om tusen olika grader av förvåning, förvirring och självöverskattning, men inte om en enda klar tanke. Jeeves, spelad av Stephen Fry är hans totala motsats: med minimala medel - ett lätt lyftat ögonbryn eller en antydan till en snörpning på munnen - visar han sitt överlägsna intellekt, sin analysförmåga och sin goda smak - och inte minst sin förfäran över sin arbetsgivares extravaganta klädval.

Någon gång ska jag ta mig tid att läsa böckerna också, men den besynnerliga och en aning oroande 30-talsnostalgin som infinner sig efter bara ett par avsnitt - och som tar sig uttryck i att jag också vill ha snuskigt mycket pengar, ha snygga kläder, köra snygga sportbilar, bjudas till vackra lantliga gods över veckosluten, vara medlem i exklusiva gentlemannaklubbar där man fördriver tiden med att spela kricket med bullarna som blev över från lunchen och inte minst ha en butler som Jeeves - kanske måste botas först.

Pierre Ramlar vidare

Pierre har gjort det igen - en insats för att lyfta fram ytterligare ett svenskt poetiskt och musikaliskt geni, nämligen friherre Povel Ramel. Personligen håller jag honom högre än Karl Gerhard, såväl för den musikaliska kvaliteten som den skarpa, men också kärleksfulla och i grunden rätt snälla humorn.

Ingen kan slakta så kärleksfullt som Povel: "Balladen om Eugen Cork" är en fullständigt vansinnig pastish på Evert Taubes sjömansvisor, men en pastish som i sin genialitet faktiskt fick mig att en gång att börja ana storheten hos Taube själv:

Vi slörade för fyra famnars hals
Vår högsjöman slog knäck på slöbords vals
När vakten hyvat tott, signalera' han: tvi blås!
Då kapade vi slusken och lät pajsar'n gå i krås
Passaden pina tvärs när vi slog kos,
Slöfocken sprang, och vi fick kajka nos!
Stora bramsingen låg slak,
vi drog speck och pryglar bak,
Det var kärva bud för gossarna som slogs och tog ett glas!

Lite längre ner kommer karakteristiken av den skeppsbrutne pirathövdingen från Luleå:

Den gamle hedersbussen, han kände min kusin
Som seglat Djurgår'n-Slussen förr, med last av fyllesvin

Även Birger Sjöberg och Bellman har parodierats å det hedersammaste i "Sommartrivialiteter" och "Torstigste Bröder".

Povel har väl egentligen bara varit riktigt elak en enda gång - mot Cornelis Vreesvijk i "Trubaduren eller kärleken till mänschliheten omma säger". Men också då togs det emot väl, eftersom Cornelis efter denna skrapa spelade in flera skivor med ramellåtar, bland annat "Hommage till Povel".

Men bäst är nog Povel i "Varför är det ingen is till punschen?", en slakt av allt vad sekelskiftesnostalgi heter:

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
Nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
Kärran var vind och skrallt,
Hästen var blind och halt;
Kusken han sa att sme'n som lovat sätta en hästsko dit,
Hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit
Trampborren hade missat och gått rakt genom mannens kind,
Nu låg han dödssjuk på en vind
- Håll käft, karl!
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
Varför är där ingen is till punschen?
[...]
Detta hände sig på den goda tiden,
Den gamla goda tiden
Då landet var en enda lycklig
- Leve Kung Oscar!-
- Skål Moder Svea! -
- Slå Dig för Bröstet - idyll

I väntan på Godot - GameBoy version

Såhär mellan terminerna i Cambridge har en kollega skickat lite förströelse. Det börjar tydligen bli rumsrent med dataspel, och i sin strävan att locka en ny publik kan vi kanske i framtiden få se speltillverkarna ge ut följande titlar:

Pretentious Games
Förutom GameBoy-versionen av "I väntan på Godot" (med två kontrollknappar, "Wait" och "Don't") gladde det mig att Jorge Luis Borges novell Tlön, Uqbar, Orbis tertius blivit dataspel. Det är inte utan att man undrar vad det kan tänkas gå ut på: att genomföra en ikonoklasm på speglar eller att hitta artikeln om Uqbar mellan Upsala i volym XLVI och Ural-Altaic Languages i volym XLVII av The Anglo-American Cyclopaedia?

Och för den som gillar modern - förlåt, moderniserad konst:

Modernised Art
Jag gillar särskilt den MP3-diggande Johannes Döparen och Agnus Dei - för att inte tala om när Jesus rockar månglarna ur templet...

Om Trabiskämt - en bortglömd genre

Vissa av oss som är tillräckligt gamla, kommer ihåg ögonblicket när Trabanten bröt igenom vallen. Ja, järnridån alltså.

Under våren 1989 demonterades taggtråden och stängslen längs gränsen mellan Ungern och Österrike, vilket var en stor händelse i sig. Men på hösten visade det sig att DDR-medborgare som semestrat längs Donaus stränder tenderade att förlänga sin ledighet - genom att helt enkelt styra sina Trabis mot Wien. I livsfarliga bilar fullpackade med folk och lösöre, insvepta i blytunga avgasmoln från oraffinerad diesel uppblandad med brunkol, hade de också med sig sina Trabiskämt.

Trabanten, Trabin, denna frukt av det kommunistiska Östeuropas ädlaste ingenjörskonst. I princip bestod den av ett chassi, klätt med plastarmerad papp, framdrivet av en gräsklipparmotor. Den gick inte fort, men detta kompenserades av att metallstommen var konstruerad som en råttfälla: i kollisioner över 20 km/timmen slog den ofelbart igen och knäckte ögonblickligen ryggen på föraren och alla eventuella passagerare.

Den var också ett utmärkt exempel på vad som blir resultatet när femårsplaner kombineras med effektiviteten hos den Östtyska byråkratin, eftersom leveranstiden alltid var minst tio år.

Men å andra sidan får vi inte glömma att den också var den absolut tystaste bilen på den dåtida europeiska marknaden.
När man satt i den hade man nämligen huvudet mellan knäna och hörde inte ett knäpp.

Den sista kommentaren är exempel på ett trabiskämt - en specifik genre i Östtysk folkhumor som dessvärre är på utdöende. Det skulle kunna bero på att det var en form av datumstämplad humor - vi ser inte Trabis ens på bild längre - men jag kan tycka det är olyckligt, eftersom skämten fortfarande är roliga.

Några exempel:

- När uppnår Trabin sin toppfart?
- När den bogseras bort

- Hur mäter man en Trabis acceleration?
- Med en dagbok

- Vad kallar man en Trabi på ett berg?
- Ett mirakel!

- Varför ska man välja Trabimodeller med två avgasrör?
- Då kan man i alla fall använda den som skottkärra...

- Hur fördubblar du värdet på din Trabi?
- Jag tankar den full...

Kunden: "Jag skulle vilja ha två vindrutetorkare för min Trabi."
Bilhandlaren: "Låter som ett gott byte tycker jag"
(Ja, jag vet, den är egentligen oöversättlig)

Ur annons för Eko-Trabin:
Eldriven Trabi, klar för leverans, extremt billig, extremt tyst, extremt miljövänlig.
Problem: Förlängningssladden är endast 20 meter lång och finns inte i lager.


Och så till sist ett Yugoskämt (Skillnaden mellan en Yugo och en Trabi var att den förra byggdes i Jugoslavien och ibland levererades med defroster):

- Varför har Yugon defroster på bakrutan?
- För att man inte ska förfrysa händerna när man skjuter igång den.

Fler DDR-skämt:
GDR-Jokes

Om Nefertitis hypotetiska grav

Enligt en artikel i SvD har egyptologer nyligen upptäckt en fornegyptisk grav som påstås kunna vara drottning Nefertitis sista vilorum.

Jag tillåter mig att vara skeptisk. Ok, det är en kvinnograv. Eftersom graven ligger i Konungarnas dal, bör det vara fråga om en drottning. Keramikfynd gör det troligt att graven härrör från den 18:e dynastins tid (cirka 1550-1295 före Kristus). Hypotetiskt skulle det alltså kunna vara Nefret eller Nefertiti som är begravd där, eftersom hon levde på 1300-talet f. Kr.

Men det skulle också kunna vara i stort sett vem som helst. Det viktigaste argumentet för att det är Nefertiti, är att en av mumiekistorna i graven uppvisar ett "underskönt kvinnoansikte". Nefertiti är för eftervärlden känd för sin skönhet, ergo: kistan tillhör Nefertiti.

Jag tycker nog att logiken haltar betänkligt. Det rör sig snarast om ett klassiskt sätt att fästa världspressens uppmärksamhet på fyndet - som i sig är intressant - eftersom Nefertiti och hennes make Akhenaton, kättaren, för eftervärlden är två av det faraoniska Egyptens mer kända regenter.

Nefertiti var gift med och möjligen kusin till Amenhotep IV, som ett par år efter sitt trontillträde förändrade den religiösa kulten och till de mäktiga Amonprästernas förfäran förflyttade fokus till en ny gudom - solskivan Aton som tog solguden Re-Harakthys plats.

I sammanhanget bytte han också namn till Akhenaton (eller Akhenaten, Ichnaton, Echnaton eller vilken möjlig stavning som föredras) som lär betyda ungefär Atons tjänare eller "Den-som-är-välgörande-för-Aton."

Han grundade också en ny huvudstad, Akhet-Aton (vilket lär betyda något i stil med Atons horisont), för att ersätta Thebe där Amonkulten levde kvar.

Det brukar ibland också poängteras att bildkonsten i Egypten förändrades som en följd av kungens religiösa reformer: det genomstiliserade bildspråket ersattes av ett nytt framställningssätt där det individuella framhävdes i skildringar av regenten och hans familj, framför allt i olika religiösa sammanhang: den kända porträttbyst av Nefertiti som finns bevarad ska alltså återge hennes verkliga drag. Nu är det väl desvärre rätt tveksamt, eftersom den nya stilen snarare var frågan om att ett sätt att stilisera ersatte ett annat.

Annars är inte mycket känt - vi vet inte ens när Akhenaton levde. Enligt SvD regerade han åren 1352-1336 f Kr. NE hävdar 1353–1335, en skillnad som givetvis kan bero på att den egyptiska kalendern inte hade samma årsindelning som vår. Andra sätter åren 1365-1346 (man har då förmodligen inte räknat de år han samregerade med sin far Amenhotep III) eller 1350 till 1334. Det är alltså högst osäkert när Akhenatons regeringstid inföll eller hur lång den var.

Nå, när han dog återkom den gamla kulten. Akhet-Aton föll i ruiner, och även om Akhenatons grav är bevarad är det osäkert om hans mumie någonsin fick vila där. Till och med den gamla stilen i den religiösa konsten återkom - ni vet, folk som går med huvudet och benen i profil medan bålen är på väg åt ett helt annat håll, gudar med sjakalhuvden som väger hjärtan på vågar, ibisfåglar och skalbaggar.

Vem som ansvarade för återinförandet av den gamla Amonkulten är osäkert - Tutanchamon är ett hett tips: han var svärson till Akhenaton (och förmodar jag, till Nefertiti) och tog sitt namn genom att helt enkelt byta ut Aton mot Amon i Tut-Ankh-Aton, vilket lär betyda "Atons levande avbild".

Ett annat hett tips är Nefertiti själv, eftersom hon förskjutits för en yngre förmåga vid namn Kija ett par år före sin makes död. Hon återtog regeringsmakten för en kortare tid under namnet Semekhkara efter Akhenatons död, och bevarade bilder, skriver NE, "visar stridscener" där Nefertiti/Semekhkara "med svärd nedslår sina fiender.

Det är väl därmed högst troligt att hon var hjärtligt trött på idylliska familjebilder av henne själv och den otrogne maken, dyrkandes Atons strålande skiva.

Bland de roligare sakerna med nätupplagan av SvD-artikeln är att läsarna kan kommentera direkt. Möjligheten att det kan vara Nefertitis grav som hittats diskuteras; någon försöker slå fast att egyptologi är strunt men åker raskt på pisk av en upprörd kulturförsvarare, detta medan en fantast vill veta om det finns kopplingar mellan en helt hypotetisk förföljelse av den föregivet monoteistiska Atonkulten och "den utvandring/ flykt/ landsförvisning av monoteister som ägde rum vid ungefär samma tid - den som gått till historien som judarnas uttåg ur Egypten..."

Signaturen Schlieman (amatörarkeologen som med Iliaden och Odysseen som källa hittade Troja) skriver skämtsamt under rubriken Fy Farao att "Jag finner diskussionen fullständigt macabre."

Signaturen Kranieöppnaren kommer däremot med ett konkret boktips:

För den som vill läsa om den märklige faraonen Akhenaton rekommenderar jag "Sinuhe - egyptiern" av Mika Waltari [...] Mustigt, medryckande och intressant. Bli inte lurad av de senaste utgåvornas Harlekin-inspirerade omslag. Den är bättre än så, och inte så politiskt korrekt och moderniserad som t.ex. Guillous Arn-böcker.

Så sant - men vad Kranieöppnaren glömmer att nämna är att Waltaris roman om Sinuhe är en skröna. Man gör klokt i att inte tro på ett ord i den (vilket för övrigt också gäller Jan Guillous romaner).

För övrigt hette kung Cheops, som regerade ca 2600 f.Kr. och som lät bygga den största pyramiden i Giza, inte alls Cheops eller Kheops som grekerna trodde, utan Khufu eller Hwfw. Hur grekerna lyckades transponera Hwfw till Cheops är och förblir en av historiens största gåtor.

Khufus pyramid kallas också den "stora pyramiden" eller Khufus dårskap.

Om att se om film

I helgen såg jag om Trasdockan - Night of the hunter - där Robert Mitchum gör en av sitt livs roller som Harry Powell, en lismande, obehaglig predikant utan tro utöver "the religion the Almighty and I worked out betwixt us" och med orden "Love" och "Hate" tatuerat på knogarna. Tiden verkar vara 30-tal, under eller i efterdyningarna av depressionen och platsen någon obestämd sydstat.

Under en fängelsevistelse för bilstöld delar Powell cell med den dödsdömde Ben Harper, som i sömnen råkar avslöja att han gömt undan ett byte på 10 000 dollar. Sedan han släppts från fängelset söker Powell som en ulv i fårakläder upp och förför Ben Harpers änka. Och han lyckas förstå att barnen Harper, John och Pearl, är de enda som vet var pengarna finns.

Filmen har drygt femtio år på nacken och har väl inte riktigt åldrats med värdighet. Regissören, Charles Laughton (1899-1962), var själv en genial skådespelare av bästa brittiska märke, med sinne för det teatrala.

Inspirerad av 1920-talets tyska expressionistiska filmare använde sig Laughton av skarpa vinklar och skuggkontraster, och flera sekvenser har inslag av drömsk surrealism.

Men trots att den är en klassiker blir filmen väl teatral och melodramatisk: Mitchums hycklande predikant blir aldrig så otäck han skulle ha blivit om vi släppts honom mer inpå livet. Genom det milda överspelet förblir han en karikatyr, en nattsvart bov som matinépubliken kan bua ut. Som nutida betraktare, vana vid snygga dataanimeringar är det också lätt att störas av de tydliga studioscenerna - som visserligen var avsikligt orealistiska för att framhäva det magiska intrycket av berättelsen. Och slutet är i sin sockersötma och naiva skadeglädje över skurkens slutliga öde nästintill outhärdligt.

Det måste vara tio eller femton år sedan jag såg Trasdockan sist, och det ska erkännas att jag inte mindes mycket mer än själva grundberättelsen och högst ett par, tre scener. Men i stort sett var mina intryck av filmen desamma då som nu.

Utom på en punkt. Halvvägs genom filmen slog det mig att alla rollkaraktärer - och alla statister också för den delen - var vita, trots att filmen är genomsyrad av något jag tolkade som svart sydstatskultur. Den psalm som sjungs vid församlingens picnic har omisskännliga drag av gospel; Uncle Birdie, det gamla originalet som bor i en husbåt vid floden och som fiskar tillsammans med pojken John Harper, spelar banjo och sjunger sånger som för tankarna till slavplantagernas bomullsplockare och den tidiga bluesen. Det är visserligen i sin ordning eftersom just musiken hör till människans mest flexibla uttryckssätt, där olika stilar hela tiden blandas och förnyas. Gränsen mellan "svart" och "vit" musik i den amerikanska södern är i hög grad konstruerad.

Men det finns fler exempel: en bibeltext som återberättas i en central scen i filmen handlar om "King Moses", symboliskt viktig i söderns svarta andlighet. Där finns identifikationen mellan det egna lidandet i slaveri och Israels lidande i Egypten - men också i hoppet om andlig frälsning och kroppslig frihet, som i en välkänd spiritual:

Go down Moses
´way down in Egypt´s land
Tell ol´ Pharaoh,
Let my people go.

When Israel was in Egypt´s Land:
Let my people go.
Oppress´d so hard they could not stand,
Let my people go.

...

O let us all from bondage flee;
Let my people go.
And let us all in Christ be free!
Let my people go.

Nu handlar visserligen texten som återberättas i filmen om hur Moses som spädbarn räddas från Farao, och symboliserar väl snarast barnen Harpers räddning från deras förföljare. Det är alltså mycket möjligt eller snarare högst troligt att jag övertolkar: när barnen flyr i båt längs floden, illustreras deras utsatthet av drömska naturscenerier med olika djur som symboliserar jägare och villebråd, vilket jag, fastlåst i mitt intryck, såg som återspeglingar av de djursagor - delvis sprungna ur västafrikansk religion och berättartradition - som återberättades i slavsamhällena i Amerika och som blev en del av sydstaternas folklore.*

Laughton tycks själv ha haft en något romantisk bild av amerikansk landsbygdsidyll, och att jag tolkar det sceneri han målar upp som uttryck för "svart" kultur beror snarast på mina fördomar om att det finns en tydlig och kategorisk uppdelning mellan "svart" och "vit" folkkultur i den amerikanska södern. Det gör det givetvis inte, och det har förmodligen aldrig funnits någon sådan indelning heller, annat än i människors föreställningar. Men just därför är det så irriterande att det ingenstans i hela filmen finns en enda "icke-vit" person i bild.

Naturligtvis inte - filmen är gjord 1955 i efterdyningarna av McCarthy-eran: det är väl ungefär samtidigt som Hergé av sin amerikanske redaktör övertalades att censurera en bild i tintinalbumet Krabban med guldklorna, där en stor tjock karikatyrlik serieneger pryglar kapten Haddock. Inte för att redaktören hade några antirasistiska skrupler, utan tvärtom för att han motsatte sig rasblandning i serier. Att slänga in en svart karaktär i Trasdockan hade väl snarast betraktats som liktydigt med den grövsta sortens bolsjevism.

Jag har ingen aning hur Charles Laughton själv tänkte - förmodligen var det ingenting i filmens sydstatsscerier som föresvävade honom som onormalt. Men en scen, som jag återigen övertolkar gör att jag börjar undra om han inte hade velat ha det annorlunda. Under sin flykt gömmer sig barnen Harper på ett höloft: i gårdens bostadshus är ett ljus tänt, i fönstret hänger en fågelbur, och någon i rummet sjunger. Man får aldrig se henne, men något i sceneriet, men också i rösten, sången och tonläget gör att jag i efterhand inbillar mig att hon är svart.


*På 1880-talet bearbetades delar av denna folklore och gavs ut som Uncle Remus: His Songs and Sayings av tidningsmannen Joel Chandler Harris, för att på 1940-talet nå vita duken i Disneyfilmen Song of the South. Det är gissningsvis rätt få av dem som idag läser Kalle Anka, som vet om att Bror Kanin, Bror Räv och Bror Björn ursprungligen är hämtade från denna berättartradition.

Köp de hemlösas tidning!

Såhär i fastetid riktas gärna uppmärksamhet mot nöden långt bort, och det är gott så - vi kan mycket väl avstå betydligt mer än vi inbillar oss och låta det prassla i kollekterna till såväl Lutherhjälpen som Caritas.

Men glöm för den skull inte den nöd och gudsfrånvaro som finns här hemma: ta som en vana att under fastan köpa varje nytt nummer av de hemlösas tidning - Situation Stockholm, Aluma eller vad de än heter. Köp, även om du inte läser. Det är kallt och jävligt på gatorna, och att köpa tidningen är ett bra sätt att ge stöd.

Byt gärna några ord med försäljarna också - visa att det de gör är viktigt. Och fortsätt gärna köpa när fastan är slut.

Om intelligent musik

Det är en händelse som ser ut som en tanke att det är i melodifestivalstider som Pierre Falk under rubriken Kan vi tänka? efterlyser nutida musiker och textförfattare som inte underskattar publiken.

"Folk är inte så dumma som man tror", citerar Pierre ABBA-producenten Stickan Andersson, "Dom är dummare". Musikbranschen tycks vara en bransch där kortsiktig vinst går före alla andra hänsyn, där konstnärliga ambitioner och originalitet är en belastning och text ingenting annat än utfyllnad.

De motbilder Pierre nämner, hör mer eller mindre till förgången tid: förutom revykungen och kupletternas mästare Karl Gerhard lyfter Pierre fram de gamla proggarna Blå Tåget liksom föregångsmännen Bob Dylan och Leonard Cohen. Det gläder också mitt hjärta att postpunkaren Elvis Costello får vara med - det ger ett visst hopp om framtiden.

Förutom dessa "musikaliska magistrar" nämner Pierre ett par fröknar också - men skam till sägandes vet jag inte vilka de är. Jag får nämna några egna favoriter: Billie Holliday (har någon någonsin skrivit en lika stark text som Strange fruit?); Laurie Anderson, Tracy Chapman - överhuvudtaget har den amerikanska folkscenen (och då räknar jag även in den kanadensiska) frambringat många storheter - och glöm då för allt i världen inte countryn, denna ofta oförtjänt missaktade genre. Jag önskar jag kunde skriva Tori Amos också - men jag har aldrig lyckats fastna för hennes texter.

Nämnas måste också Kathleen Brennan som är medförfattare, medproducent och som står för mycket av den musikaliska originaliteten hos Tom Waits - som själv är en ojämförlig scenartist med en ojämförlig röst.

Spontant vill jag skrika Shane McGowan, en gång sångare och låtskrivare i The Pogues, men även han tillhör mer eller mindre det förgångna: jag är rädd att han vid det här laget är lite väl nersupen och -knarkad för att kunna formulera sådan lysande poguetry som han gjorde på 80-talet:



The island it is silent now
But the ghosts still haunt the waves
And the torch lights up a famished man
Who fortune could not save

Did you work upon the railroad
Did you rid the streets of crime
Were your dollars from the white house
Were they from the five and dime

Did the old songs taunt or cheer you
And did they still make you cry
Did you count the months and years
Or did your teardrops quickly dry

Ah, no, says he, 'twas not to be
On a coffin ship I came here
And I never even got so far
That they could change my name

Thousands are sailing
Across the western ocean
To a land of opportunity
That some of them will never see
Fortune prevailing
Across the western ocean
Their bellies full
Their spirits free
They’ll break the chains of poverty
And they’ll dance to the music
And they’ll dance
...
Thousands are sailing
Across the western ocean
Where the hand of opportunity
Draws tickets in a lottery
Where e'er we go, we celebrate
The land that makes us refugees
From fear of Priests with empty plates
From guilt and weeping effigies
And we dance to the music
And we dance

Thousands are sailing, från albumet If I should Fall from Grace with God, 1988.

Det finns förhoppningsvis fler motbilder mot dumpop och ännu dummare schlager - annars är vi illa ute.

Om Trinidads sötma

Trots att piprökning är en konstform vi mycket väl kunde klara oss utan, finns det inte så få citat som vittnar om dess förtjänster. Ett av de oftast refererade har tillskrivits Albert Einstein: "Piprökning bidrar till en lugn och objektiv bedömning av allt som angår människor." Någonstans - jag vet inte var - har någon också uttryckt uppfattningen att "En piprökare lyssnar på andras argument." Det låter lite för bra för att vara sant, och det finns också högst konkreta motargument till denna fromma uppfattning:

Men även om det var liktydigt med en dödsdom att säga emot Kamrat Koba, så utgör han nog ett undantag. Pipan är ett instrument som underlättar kontemplation och eftertanke och lyhördhet i samtal - vilket väl i och för sig beror på att det är svårt att göra något annat medan man röker. Med pipan i munnen och näsan insupandes rökens arom, med fingrarna runt det varma piphuvudet eller upptagna med pipverktyget eller piptändaren, och med ögonen drömskt följande rökslingornas dans mot firmamentet, finns bara hörseln kvar för att överföra omvärlden till de egna tankarnas domäner.

Men man börjar knappast röka pipa för att det är kontemplativt. Den initiala lockelsen ligger på ett annat plan.

Själv inbillar jag mig att jag drogs till piprökningen som intellektuellt attribut - möjligen kan jag ha varit inspirerad av litterära figurer som kommissarie Maigrét, Gandalf och Snusmumriken.

Men förförelsen går nog djupare än så. Något prosaiskt, men inte desto mindre korrekt, och med en i sin lakonism lysande sammanfattning av själva problemet, skrev vällärde F. Jonatan på sin blogg härförleden: "Man borde inte, men fy så gôtt det är!"

Och som för att stärka intrycket av förförelse, illustrerades sentensen av en erotiskt vällustig bild av vackra pipor, lättjefullt utslängda över en disk bland dyra, handrullade cigarrer och mörkt jakarandafärgade pipställ.

Sir Walter Raleigh (1554?-1618) rökandes kritpipa.
Samtida träsnitt

I Anthony Burgess postumt utgivna roman om den elisabetanske dramatikern Christopher Marlowe (1564-1593), A Dead man in Deptford, finns en passage med erotiska undertoner där Sir Walter Raleigh talar sig varm för konsten att dricka tobak, och frågar Marlowe om han är beredd "to yield to the nymph". Nymfen Tobacco, menar han, drabbar först sin älskare med en oväntad, maskulin styrka, men blir sedan "gentler than love".

Christopher Marlowe (?). Okänd konstnär.

Marlowes debut blir också våldsam: i konvulsioner kraftiga som hästsparkar hostar och spyr han ut kroppens orenheter, och trots Raleighs uppmuntran kan han inte förmå sig att föra pipan till munnen för att åter kyssa nymfen och låta lungorna dricka röken. Men morgonen efter kan han inte leva henne förutan.

Piprökning som syndig förförelse blev också föremål för attacker redan i Marlowes och Raleighs samtid. Drottning Elisabeth var inte odelat förtjust när Raleigh introducerade konsten vid hovet, och hans fiender - som var legio - använde gärna hans svaghet mot honom. Det lär först ha varit genom att slå vad med drottningen om att han kunde tala om hur mycket röken från hans pipa vägde, som han fick möjlighet att röka inför majestätet. Drottningen, som alltid var intresserad av att klå såväl folk som hovmän på pengar, antog vadet, varpå Raleigh först vägde sin stoppade pipa på en känslig våg, rökte den i botten för att sedan väga den med askan kvar, varvid han förklarade att mellanskillnaden utgjorde rökens vikt.

Elisabeths efterträdare, Jakob I (James VI om man är skotte) var däremot mer svårflörtad: han formligen avskydde piprökning och beskrev den som en syndig, stinkande och smutsig last i flera pamfletter, varav en fått det talande namnet A Counter-Blaste to Tobacco. Förbjuda tobaken kunde han inte göra, däremot introducerade han ett universalknep genom att beslå den med hårda tullar, skatter och avgifter.

Att kungen lät fängsla Raleigh strax efter sitt trontillträde, för att låta avrätta honom femton år senare hade vad jag vet inget med dennes rökvanor att göra. Men möjligen var det en reaktion på majestätets ogina politik som föranledde Thomas Weelkes (1576 - 1623) att komponera ett musikaliskt ode till Trinidads förföriska sötma:

Come sirrah Jacke, hoe
Fill some tobacco, Bring a wire and some Fire
Hast, hast away, quick I say, do not stay, shun delay,
For I dranke none good today:

I sweare that this tobacco it's perfect Trinidado;
By the very very mass; never, never, never was
better gere than is here, by the roode, for the bloud,
It is very very good, 'tis very good.

Fill the pipe once more,
My brains daunce Trenchmore, it is heady, I am giddy
My head and braines, back and raines, Ioints and vaines, from all pains
It doth well purge and make cleane.

Then those that doe Condemne it, or such as not commend it,
Never were so wise to learne, good Tobacco to discerne:
Let them go, pluck a crow, and not know as I do
The sweet of Trinidado - Trinidado.

Den söta, renande röken från Trinidad - lockelsen finns där, den erotiska förförelsen och det kontemplativa ruset när nikotinet gör sin verkan. Det är vackert - och högst olämpligt.

Inspelningen av Come sirrah Jacke, hoe! är gjord av The Baltimore Consort & The Merry Companions och är hämtad från The Art of the Bawdy Song, en lysande samling oanständiga engelska visor från 1600- och 1700-talen.