Om Nefertitis hypotetiska grav

Enligt en artikel i SvD har egyptologer nyligen upptäckt en fornegyptisk grav som påstås kunna vara drottning Nefertitis sista vilorum.

Jag tillåter mig att vara skeptisk. Ok, det är en kvinnograv. Eftersom graven ligger i Konungarnas dal, bör det vara fråga om en drottning. Keramikfynd gör det troligt att graven härrör från den 18:e dynastins tid (cirka 1550-1295 före Kristus). Hypotetiskt skulle det alltså kunna vara Nefret eller Nefertiti som är begravd där, eftersom hon levde på 1300-talet f. Kr.

Men det skulle också kunna vara i stort sett vem som helst. Det viktigaste argumentet för att det är Nefertiti, är att en av mumiekistorna i graven uppvisar ett "underskönt kvinnoansikte". Nefertiti är för eftervärlden känd för sin skönhet, ergo: kistan tillhör Nefertiti.

Jag tycker nog att logiken haltar betänkligt. Det rör sig snarast om ett klassiskt sätt att fästa världspressens uppmärksamhet på fyndet - som i sig är intressant - eftersom Nefertiti och hennes make Akhenaton, kättaren, för eftervärlden är två av det faraoniska Egyptens mer kända regenter.

Nefertiti var gift med och möjligen kusin till Amenhotep IV, som ett par år efter sitt trontillträde förändrade den religiösa kulten och till de mäktiga Amonprästernas förfäran förflyttade fokus till en ny gudom - solskivan Aton som tog solguden Re-Harakthys plats.

I sammanhanget bytte han också namn till Akhenaton (eller Akhenaten, Ichnaton, Echnaton eller vilken möjlig stavning som föredras) som lär betyda ungefär Atons tjänare eller "Den-som-är-välgörande-för-Aton."

Han grundade också en ny huvudstad, Akhet-Aton (vilket lär betyda något i stil med Atons horisont), för att ersätta Thebe där Amonkulten levde kvar.

Det brukar ibland också poängteras att bildkonsten i Egypten förändrades som en följd av kungens religiösa reformer: det genomstiliserade bildspråket ersattes av ett nytt framställningssätt där det individuella framhävdes i skildringar av regenten och hans familj, framför allt i olika religiösa sammanhang: den kända porträttbyst av Nefertiti som finns bevarad ska alltså återge hennes verkliga drag. Nu är det väl desvärre rätt tveksamt, eftersom den nya stilen snarare var frågan om att ett sätt att stilisera ersatte ett annat.

Annars är inte mycket känt - vi vet inte ens när Akhenaton levde. Enligt SvD regerade han åren 1352-1336 f Kr. NE hävdar 1353–1335, en skillnad som givetvis kan bero på att den egyptiska kalendern inte hade samma årsindelning som vår. Andra sätter åren 1365-1346 (man har då förmodligen inte räknat de år han samregerade med sin far Amenhotep III) eller 1350 till 1334. Det är alltså högst osäkert när Akhenatons regeringstid inföll eller hur lång den var.

Nå, när han dog återkom den gamla kulten. Akhet-Aton föll i ruiner, och även om Akhenatons grav är bevarad är det osäkert om hans mumie någonsin fick vila där. Till och med den gamla stilen i den religiösa konsten återkom - ni vet, folk som går med huvudet och benen i profil medan bålen är på väg åt ett helt annat håll, gudar med sjakalhuvden som väger hjärtan på vågar, ibisfåglar och skalbaggar.

Vem som ansvarade för återinförandet av den gamla Amonkulten är osäkert - Tutanchamon är ett hett tips: han var svärson till Akhenaton (och förmodar jag, till Nefertiti) och tog sitt namn genom att helt enkelt byta ut Aton mot Amon i Tut-Ankh-Aton, vilket lär betyda "Atons levande avbild".

Ett annat hett tips är Nefertiti själv, eftersom hon förskjutits för en yngre förmåga vid namn Kija ett par år före sin makes död. Hon återtog regeringsmakten för en kortare tid under namnet Semekhkara efter Akhenatons död, och bevarade bilder, skriver NE, "visar stridscener" där Nefertiti/Semekhkara "med svärd nedslår sina fiender.

Det är väl därmed högst troligt att hon var hjärtligt trött på idylliska familjebilder av henne själv och den otrogne maken, dyrkandes Atons strålande skiva.

Bland de roligare sakerna med nätupplagan av SvD-artikeln är att läsarna kan kommentera direkt. Möjligheten att det kan vara Nefertitis grav som hittats diskuteras; någon försöker slå fast att egyptologi är strunt men åker raskt på pisk av en upprörd kulturförsvarare, detta medan en fantast vill veta om det finns kopplingar mellan en helt hypotetisk förföljelse av den föregivet monoteistiska Atonkulten och "den utvandring/ flykt/ landsförvisning av monoteister som ägde rum vid ungefär samma tid - den som gått till historien som judarnas uttåg ur Egypten..."

Signaturen Schlieman (amatörarkeologen som med Iliaden och Odysseen som källa hittade Troja) skriver skämtsamt under rubriken Fy Farao att "Jag finner diskussionen fullständigt macabre."

Signaturen Kranieöppnaren kommer däremot med ett konkret boktips:

För den som vill läsa om den märklige faraonen Akhenaton rekommenderar jag "Sinuhe - egyptiern" av Mika Waltari [...] Mustigt, medryckande och intressant. Bli inte lurad av de senaste utgåvornas Harlekin-inspirerade omslag. Den är bättre än så, och inte så politiskt korrekt och moderniserad som t.ex. Guillous Arn-böcker.

Så sant - men vad Kranieöppnaren glömmer att nämna är att Waltaris roman om Sinuhe är en skröna. Man gör klokt i att inte tro på ett ord i den (vilket för övrigt också gäller Jan Guillous romaner).

För övrigt hette kung Cheops, som regerade ca 2600 f.Kr. och som lät bygga den största pyramiden i Giza, inte alls Cheops eller Kheops som grekerna trodde, utan Khufu eller Hwfw. Hur grekerna lyckades transponera Hwfw till Cheops är och förblir en av historiens största gåtor.

Khufus pyramid kallas också den "stora pyramiden" eller Khufus dårskap.