Om laglösa och historiens gråzoner

Det är onekligen något skumt med historien om Edward Teach, även känd som kapten Svartskägg (ca. 1680-1718). Hans verksamma tid som ledare för en mindre piratflotta sträckte sig över två korta år. Ändå har han blivit urbilden av hur vi tänker oss en pirat.
Till viss del var det medvetet. Teach var mån om sitt skräckinjagande rykte och gjorde sina kapningar till spektakulära föreställningar i syfte att skrämma sina offer att ge sig utan strid. Den samtida pressen - inte minst i Daniel Defoes gestalt - var inte sen att förstärka legenden. Att skilja myt från fakta i fallet Svartskägg är omöjligt; i stort sett finns bara myten kvar.

Svensk TV sänder i dagarna en brittisk miniserie med anspråk på att berätta den "sanna" historien om Svartskägg. Det är givetvis en grov överdrift, och man kan diskutera det etiska i att kalla en produkt som så uppenbart är fiktion för en dokumentär, eller ens en dramadokumentär. Men trots sina brister innehöll den första delen ett par intressanta iakttagelser.

Att föra fram ett segelfartyg var inte en lätt sak. Piratoperationer i äldre tid byggde i hög grad på disciplin, utvecklat sjömansskap, logistik och militärt och taktiskt kunnande. Piraterna var proffs, och som framhålls i serien var de flesta piratkaptener före detta kapare i officiell tjänst, med lagligt utställda kaparbrev - de hade alltså givits rätten att i krigstid attackera och plundra fiendens fartyg.

Det var först när deras tjänster inte efterfrågades längre som kaparna plötsligt förvandlades till laglösa pirater. Det motiv som oftast anförs är att kaparkaptenerna var ovilliga att lägga av sin lukrativa verksamhet, men förmodligen fanns också andra, mer akuta motiv. De brödraskap och egalitära piratsamhällen som bland annat skildras i Marcus Redikers bok ”Pirater” - som recenserades i SvD i maj i år - var knappast något annat än avdankade sjömän och legoknektar som slöt sig samman för att säkra sin överlevnad.
I den traditionella fiktionen om Svartskägg, liksom i TV-serien, görs gränsdragningen mellan kaparen och piraten tydlig. Teach stod under kaparen Benjamin Hornigolds befäl under spanska tronföljdskriget, och följde honom när han efter fredsslutet 1714 gick över till piratverksamhet.

Teach ska alltså vid en bestämd tidpunkt ha korsat en definitiv gränslinje som skiljde den reguljäre kaparen från piraten - men frågan är om den skillnaden alls existerade i sinnevärlden. Inte sällan beskyddades piratkaptenerna av mindre nogräknade guvernörer, och det namn Teach gav sitt flaggskepp - Queen Annes' Revenge efter den sista regenten av huset Stuart - tycks tyda på att han själv fortfarande betraktade sig som kapare, om än inte i tjänst hos den nya dynastin.

Ett ännu tydligare exempel på den suddiga gränsen mellan kaparen och piraten är den oförtjänt beryktade kapten William Kidd (ca. 1645–1701). Trots att Kidds namn förknippats med pirater i mer än trehundra år, har det med fog hävdats att hans dödsdom och avrättning för sjöröveri var ett politiskt motiverat justitiemord och inget annat.

Howard Pyles porträtt av William Kidd med
tydlig skurkfysionomi, i färd att gräva ner sin
oärligt förtjänta skatt, har föga med den så
kallade verkligheten att göra.

Frågan om kaparna och laglöshetens gränsmarker illustrerar något som bidrar till att göra historieämnet så fascinerande. I historiens ljus kan kontraster slipas av, och det som uppfattas som självklara gränsdragningar mellan kategorier visar sig vid ett närmare studium vara knappt urskiljbara skillnader mellan olika gråtoner.

USA årtiondena efter inbördeskriget på 1860-talet - de laglösas guldålder - kan visa många exempel.

Vad skiljde egentligen Billy the Kid - som under "the Cattle wars" i Lincoln County, New Mexico, deltog i ett uppbåd för att jaga fram och döda dem som mördat deras arbetsgivare - från de medborgare som massakrerade Daltonbrödernas liga i Coffeyville, Kansas 1892?
Skiljeväggen mellan lagens väktare och den laglöse var i Daltons fall tunn - bröderna Grattan, Bob och Emmet Dalton hade alla varit vicesheriffer, och deras äldre bror Frank hade dödats i tjänsten som deputerad marshal.

Det makabra fotot av Bill Powers, Bob Dalton, Grattan Dalton och Dick Broadwell togs sedan de dödats under rånförsöket mot två banker i Coffeyville 5 oktober 1892.

Jesse James (1847–1882) hade under inbördeskriget kämpat i vad som betraktades som ett gerillaförband på den konfedererade sidan i Missouri - en mordliga förvisso, men knappast värre än de många irreguljära styrkor som slogs för unionen. Men när blev Jesse James egentligen laglös? Var det när Robert E. Lee kapitulerade, eller när Jefferson Davis, de konfedererades president arresterades efter sammanbrottet 1865? Eller var det när hans gamla gerillakamrater rånade sin första bank året därpå? Eller var han det under hela sin verksamma tid? Problemet är då vad man ska kalla de nordstatspartisaner som inte agerade mindre brutalt än Jesse James, men som hade stöd från Washington.

Det har sagts att Jesse James tillhörde en grupp män som hade svårt att anpassa sig till ett liv i fred efter inbördeskrigets slut. Men frågan är om detta inte är segrarens bild, och om han själv någonsin upphörde att se sig själv som gerillasoldat i kamp mot vad som - med visst fog - kunde kallas för en ockupationsmakt. I vilket fall var det så han beskrev sig själv i appeller riktade till allmänheten. Helt klart bidrog denna bild till den oförtjänta legendstatus han fick som Amerikas Robin Hood, och som fortfarande går igen i den amerikanska folkloren - här i en känd ballad, i en version av The Pogues:

Skurk eller hjälte - eller bara en människa som andra. Frågan gäller Jesse James i lika hög grad som Svartskägg - eller för den delen Robert Maynard, officeren som ledde den eskader som slutligen uppbringade Svartskäggs slup i november 1718. Den gäller också de överlevande från Svartskäggs besättning som hängdes för sjöröveri av samma brittiska myndigheter som en gång givit dem rätten att plundra.