onsdag 1 augusti 2007

Om magi på Hogwarts - och i verkligheten

Vad är det för fel på Harry Potter?

Inget alls i strikt mening. Jag har just läst ut den sista delen och har inga omedelbara invändningar. Rowling skriver kanske inte direkt virtuost eller konstnärligt, men hon är en god dramaturg och förstår väl att använda cliffhangers utan att det blir irriterande. Hon vet med andra ord att bygga en spännande historia, och hon kan dessutom den svåra konsten att predika moral utan att moralisera.

Heinrich Cornelius Agrippa von Nettesheim (1486-1535). Magiker som i princip inte har med Harry Potter att göra.


Men genom
att fälla i stort sett samma omdöme - att de gillar Harry Potter, men inte fantasy i gemen - har ett par mig närstående damer fått mig att börja fundera. Min allrakäraste gudsvägerska Miriam skriver med anledning att hon aldrig läst fantasy:

"Jag klarar liksom inte tomtar och troll för vuxna. Men det är annorlunda med Harry - förmodligen för att fantasyn är blandad med relativt realistisk utvecklingsroman och mycket engelska miljöer."

Hustrun har uttryckt sig på liknande sätt, när hon säger att hon inte klarar av fantasy, eftersom det hon läser måste ha verklighetsanknytning. Men Harry Potter går bra.

I och för sig kan det hävdas att reduceringen av tomtar och troll till motiv för barnsagor är en parantes i litteraturhistorien. När jag nu plöjt igenom halva Beowulf kan jag lätt konstatera att Grendel och hans mor - den europeiska litteraturens två ojämförligt mest kända troll - knappast kan kallas barntillvända. Överhuvudtaget är det ett misstag att tro att sagor i klassisk mening alls skulle vara någonting för barn.

Nu säger jag inte att man måste tycka om fantasy, tvärtom. Det mesta som skrivs i genren är faktiskt ren lort, framkastat i långa, omständiga romanserier, fyllda av döda stereotyper i såväl handling som i personbeskrivningar. Inte ens Tolkien och ringtrilogin, som jag älskat sedan barnsben kan jag med den bästa vilja i världen kalla stor litteratur. Ringtrilogins långa partier med detaljerade naturbeskrivningar är dödande tråkiga, och jag har idag svårt att stå ut med alvernas enerverande upphöjdhet.

Men jag måste protestera mot föreställningen om Harry Potter som mer 'verklig' än Sagan om ringen. Det som fascinerar med Tolkien är nämligen exakt detsamma som det som fascinerar med Rowling - förmågan att skapa en fantasivärld som är fullständigt trovärdig.

Häri ligger också basen för all god fantasy, liksom för den magiska realismen. Det fantastiska skeendet ges en inre logik och en kontext av autenticitet, som om det vore inte bara möjligt, utan också högst verkligt. Och på denna punkt är Tolkien vida överlägsen Rowling.

Middle Earth - Midgård - är en enastående märklig skapelse, en värld med en detaljerad geografi och historia, befolkad av en mängd varelser med olika kulturer. Bakom de händelser som beskrivs anas hela tiden ett större sammanhang och en större verklighet.

Här är Rowling betydligt mer låst. Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom har enligt vad som sägs en lång historia, men den märks på det hela taget inte. Den magi som beskrivs antas ha en vetenskaplig grund, med någon form av teoribyggnad som lärs ut på magiskolorna, men av denna magiska vetenskap märks ingenting.

Den magiska världen sägs existera i vår vanliga verklighet, men i själva verket är det vattentäta skott mellan dem. De två verkligheterna berör aldrig varandra.

Detta blir särskilt tydligt vid de fåtaliga tillfällen då autentiska magiker omnämns i Potterböckerna. Både Ptolemaios - den alexandrinske matematiker som formulerade hela den senantika och medeltida världens kosmologi, och som skrev historiens ojämförligt viktigaste handbok i astrologi - och renässansmagikern Cornelius Agrippa reduceras i böckerna till figurer på samlarkort. Ett kul grepp förvisso, men verklighetsanknytningen blir förfelad, eftersom Harry Potters magiska värld är väsensskild från både Ptolemaios astrologi och renässansens magia naturalis.

Har man redan läst eller inte bryr sig om att få slutet på Potterkvädet avslöjat, kan man för övrigt med fördel läsa Carina Burmans understreckare om de uppenbart kristna motiv som Rowlings använder sig av. Fast jag håller inte med henne vad gäller slutsatserna om Rowlings förmenta konservatism. Jag kan inte riktigt se vad som skulle vara så unikt konservativt i den moral som predikas i Harry Potter. Om det är konservativt att hävda att det är fel att döda, att människans värde är okränkbart, och att föräldrars kärlek till sina barn åtminstone borde kunna betraktas som speciell - ja, då får ni gärna kalla mig konservativ.

8 kommentarer:

Miriam sa...

Martin, vet du om att du är en äckligt bra skribent?

Falstaff sa...

Äsch då... :)

Frösundakillen sa...

Det som är konservativt är utan tvekan Rowlings övertydlighet att familjen är så viktig. Alla goda personer i böckerna har stora eller kärleksfulla familjer medan de onda oftast är singlar. Exempelvis mamman i familjen Weasley kontra Bellatrix Lestrange. Det är ju ganska gammalmodigt att bara predika kärnfamiljens betydelse. Skulle man vara onormal eller ond bara för att man är singel?

Falstaff sa...

Tja, familjen Malfoy då? Och Dursleys? För Bellatrix är ju familjen i bred bemärkelse oerhört viktig, fast på ett perverterat sätt

Rowlings poäng är inte att "familjen" som sådan är något positivt - det viktiga är den kärlek mellan människor som kan vårdas inom familjen, men här är ju vänskapen och kamratskapet och lojaliteten på Hogwarts minst lika viktigt.

Problemet är att "familjen" har blivit något av ett rött skynke - att uttala sig positivt om familjerelationer uppfattas automatiskt som "konservativt". Jag förstår det inte.

Frösundakillen sa...

Familjen uppfattas som konservativt just för att det är det. Se bara på hur folk skiljer sig idag, är otrogna med mera. Många bor själva idag och har en annan slags bekantsskapskrets än sin familj. Jämför med 50-talet då allt var mer traditionellt. Då var mammorna hemma med barnen och alla höll sig inom kärnfamiljen. Nu är föräldrar skilda och papporna kan vara hemma med barnen och springa runt och försöka se barnvana ut i "lediga" kläder.

Falstaff sa...

No comprendo. Vad har denna grovt förenklade bild av "50-talet" i kontrast till hur det eventuellt ser ut idag med konservatism att göra? Inte ett jota. Man behöver faktiskt inte vara konservativ för att tycka att fasta relationer med gemensamt ansvarstagande i de allra flesta fall är att föredra framför lösa förbindelser och barn på byn.

För övrigt har hela frågan om Rowlings förmenta konservatism inte mycket med innehållet i Harry Potter att göra. Däremot är det rätt typiskt för svensk kulturdebatt att racka ner på en författare enkom för att hon inte uppvisar tillräckligt hög grad av politisk korrekthet. Jag finner det inte så lite unket.

marymer sa...

Hej, Falstaff. Jag heter Maria och jag är en student i Ryssland. Jag studerar svenska och har en blogg, som skrivs på ryska, engelska och svenska. Jag är bara en nybörjare, men välkomna gärna till min blogg!
http://marymer.livejournal.com/
Jag intresserar mig mycket i Harry Potter - böckerna och håller med att sagor är ursprungligen inte för barn.

Falstaff sa...

Hej Marymer, välkommen till biblioteket!