Många lovord har fällts i svenska medier över den nyligen avlidne Ryszard Kapuscinski - med all rätt. Han var verkligen så bra som alla påstår. Som journalist var han något av en paradox: autodidakt, anspråkslös, ofta fåordig - och kanske det var just detta som gjorde honom till en av de verkligt stora berättarna.
 |
| Ryszard Kapuscinski (1932 - 2007) |
Det är också något av en paradox att Kapuscinski är så hyllad bland kollegerna. Själv började jag läsa honom på journalisthögskolan, där han lyftes fram som en levande klassiker, och kanske som ett exempel. Men Kapuscinski bröt ständigt av mot vad som förväntas av en hårdför utrikeskorre, och passade inte riktigt in bland dem som ofta betraktas som journalistikens adel.
Kapuscinski var autodidakt i ordets bästa bemärkelse, och han blev aldrig en murvel. Nyheten i sig var aldrig det som stod i hans fokus.
Jämförelser haltar alltid. Ändå tror jag att Richard Swartz har en poäng när han i sin personliga understreckare från i fredags jämför honom med Hemingway: inte bara för att såväl Kapuscinskis som Hemingways stil formades av en rent bokstavlig knapphet i de yttre förhållandena, utan också därför att berättandet i sig - egentligen alldeles oavsett ämnet - spelade huvudrollen hos dem båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar