Idag för 407 år sedan avrättades Giordano Bruno (1548-1600) på Campo di Fiore i Rom. Han har sedan dess gjorts till martyr för den moderna vetenskapen, för den fria tanken och en hel del annat berömvärt. Han har setts som en större martyr än Galileo Galilei; där Bruno antas ha gått i döden för sin övertygelse om det heliocentriska, copernikanska världssystemets riktighet och tro på ett oändligt universum, tog Galilei inför inkvisitionen tillbaka sina påståenden om jordens rörlighet - och räddade därmed livhanken.Framför allt har Bruno setts som en martyr för motståndet mot det som av upplysningsmännens arvtagare betraktas som Det Stora Onda: den romerska kyrkan och påveväldet. På sant positivistiskt 1800-tals-manér är det så saken framställs av den fundamentalistiske ateisten John J. Kessler på positiveatheism.org.
Det var väl snarast som fritänkare och motståndare till den romerska kyrkan Bruno förärades det kända monumentet som restes 1889 på platsen för hans död.
Men Bruno dog inte för att han spred läran om det copernikanska världssystemet. För det första anammade han heliocentrismen därför att den passade samman med hans minst sagt säregna filosofiska och religiösa tankar - inte tvärtom. Hans begrepp om astronomi var i övrigt rätt vaga. Paradoxalt nog, kan man tycka, har ju Bruno också blivit martyr för sina mystiska spekulationer, som hos de ordensromantiska hermetikerna i Rosenkreutzorden. De lyfter till och med in Bruno bland de Upplysta, trots att rosenkreutzeriet knappast existerade i organiserade loger förrän möjligen under senare delen av 1600-talet - det första rosenkreutsiska manifestet, Fama fraternitatis gavs ut först 1614.
För det andra var det knappast Brunos tankar i sig som förde honom till bålet. Det fanns gott om svärmandar, fritänkare, mystiker, magiker och folk som talade med änglar i hans samtid, även i den katolska världen och där inkvisitionen var verksam.
Men det som gjorde en person till heretiker var inte nödvändigtvis vad han sade, utan vem han var, och vilka anspråk han reste. Anklagelsen mot Galilei, för att ta ett näraliggande exempel, var inte att han diskuterade och använde Copernikus hypotes, utan att han hävdat sig ha bevisat den. Därmed hade han i princip påstått att hans auktoritet stod över såväl kyrkan som hela det lärda samhället, och det var strängt taget med detta anspråk som Copernicus lära blev kättersk. Innan dess hade den bara varit en hypotes bland andra.
Giordano Brunos egen tragedi ligger snarare på ett socialt och politiskt plan än på ett ideologiskt eller religiöst. Eller, rättare sagt, Bruno levde i en tid då de sociala och politiska sammanhangen tolkades i religiösa termer. Det gick inte att tänka bort religionen ur de mellanmänskliga relationerna.
Det stora problemet med Bruno var att han gjorde sig till ovän med alla - inte bara med dem som traditionellt betraktats som hans motståndare, utan även med dem som till en början varit måna om att stödja honom. Och han gjorde det inte bara med sina bisarra idéer, utan med sina anspråk, sin självgodhet och sin arrogans. Efter hans sejour i Wittenberg hade också de lutherska tänkarna varit beredda att sätta facklan till bålet; att han brändes i Rom hade snarast att göra med att romarna hann först. Intoleransen och skräcken för fritänkeriet var inte ett katolskt signum mer än det var ett protestantiskt.
Därtill gjorde sig Bruno till ovän med sina patroner - ett generalfel i en tid då mäktiga gynnare var bokstavligt talat livsviktiga för alla som sysslade med någon form av intellektuell verksamhet. Han avrättades efter åtta år i fängelse, huvudsakligen därför att ingen längre hade något intresse av att skydda honom.
Richard W. Pogge, professor i astronomi vid Ohio State University skriver roligt och lärt om The Folly of Giordano Bruno.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar