Om att se om film

I helgen såg jag om Trasdockan - Night of the hunter - där Robert Mitchum gör en av sitt livs roller som Harry Powell, en lismande, obehaglig predikant utan tro utöver "the religion the Almighty and I worked out betwixt us" och med orden "Love" och "Hate" tatuerat på knogarna. Tiden verkar vara 30-tal, under eller i efterdyningarna av depressionen och platsen någon obestämd sydstat.

Under en fängelsevistelse för bilstöld delar Powell cell med den dödsdömde Ben Harper, som i sömnen råkar avslöja att han gömt undan ett byte på 10 000 dollar. Sedan han släppts från fängelset söker Powell som en ulv i fårakläder upp och förför Ben Harpers änka. Och han lyckas förstå att barnen Harper, John och Pearl, är de enda som vet var pengarna finns.

Filmen har drygt femtio år på nacken och har väl inte riktigt åldrats med värdighet. Regissören, Charles Laughton (1899-1962), var själv en genial skådespelare av bästa brittiska märke, med sinne för det teatrala.

Inspirerad av 1920-talets tyska expressionistiska filmare använde sig Laughton av skarpa vinklar och skuggkontraster, och flera sekvenser har inslag av drömsk surrealism.

Men trots att den är en klassiker blir filmen väl teatral och melodramatisk: Mitchums hycklande predikant blir aldrig så otäck han skulle ha blivit om vi släppts honom mer inpå livet. Genom det milda överspelet förblir han en karikatyr, en nattsvart bov som matinépubliken kan bua ut. Som nutida betraktare, vana vid snygga dataanimeringar är det också lätt att störas av de tydliga studioscenerna - som visserligen var avsikligt orealistiska för att framhäva det magiska intrycket av berättelsen. Och slutet är i sin sockersötma och naiva skadeglädje över skurkens slutliga öde nästintill outhärdligt.

Det måste vara tio eller femton år sedan jag såg Trasdockan sist, och det ska erkännas att jag inte mindes mycket mer än själva grundberättelsen och högst ett par, tre scener. Men i stort sett var mina intryck av filmen desamma då som nu.

Utom på en punkt. Halvvägs genom filmen slog det mig att alla rollkaraktärer - och alla statister också för den delen - var vita, trots att filmen är genomsyrad av något jag tolkade som svart sydstatskultur. Den psalm som sjungs vid församlingens picnic har omisskännliga drag av gospel; Uncle Birdie, det gamla originalet som bor i en husbåt vid floden och som fiskar tillsammans med pojken John Harper, spelar banjo och sjunger sånger som för tankarna till slavplantagernas bomullsplockare och den tidiga bluesen. Det är visserligen i sin ordning eftersom just musiken hör till människans mest flexibla uttryckssätt, där olika stilar hela tiden blandas och förnyas. Gränsen mellan "svart" och "vit" musik i den amerikanska södern är i hög grad konstruerad.

Men det finns fler exempel: en bibeltext som återberättas i en central scen i filmen handlar om "King Moses", symboliskt viktig i söderns svarta andlighet. Där finns identifikationen mellan det egna lidandet i slaveri och Israels lidande i Egypten - men också i hoppet om andlig frälsning och kroppslig frihet, som i en välkänd spiritual:

Go down Moses
´way down in Egypt´s land
Tell ol´ Pharaoh,
Let my people go.

When Israel was in Egypt´s Land:
Let my people go.
Oppress´d so hard they could not stand,
Let my people go.

...

O let us all from bondage flee;
Let my people go.
And let us all in Christ be free!
Let my people go.

Nu handlar visserligen texten som återberättas i filmen om hur Moses som spädbarn räddas från Farao, och symboliserar väl snarast barnen Harpers räddning från deras förföljare. Det är alltså mycket möjligt eller snarare högst troligt att jag övertolkar: när barnen flyr i båt längs floden, illustreras deras utsatthet av drömska naturscenerier med olika djur som symboliserar jägare och villebråd, vilket jag, fastlåst i mitt intryck, såg som återspeglingar av de djursagor - delvis sprungna ur västafrikansk religion och berättartradition - som återberättades i slavsamhällena i Amerika och som blev en del av sydstaternas folklore.*

Laughton tycks själv ha haft en något romantisk bild av amerikansk landsbygdsidyll, och att jag tolkar det sceneri han målar upp som uttryck för "svart" kultur beror snarast på mina fördomar om att det finns en tydlig och kategorisk uppdelning mellan "svart" och "vit" folkkultur i den amerikanska södern. Det gör det givetvis inte, och det har förmodligen aldrig funnits någon sådan indelning heller, annat än i människors föreställningar. Men just därför är det så irriterande att det ingenstans i hela filmen finns en enda "icke-vit" person i bild.

Naturligtvis inte - filmen är gjord 1955 i efterdyningarna av McCarthy-eran: det är väl ungefär samtidigt som Hergé av sin amerikanske redaktör övertalades att censurera en bild i tintinalbumet Krabban med guldklorna, där en stor tjock karikatyrlik serieneger pryglar kapten Haddock. Inte för att redaktören hade några antirasistiska skrupler, utan tvärtom för att han motsatte sig rasblandning i serier. Att slänga in en svart karaktär i Trasdockan hade väl snarast betraktats som liktydigt med den grövsta sortens bolsjevism.

Jag har ingen aning hur Charles Laughton själv tänkte - förmodligen var det ingenting i filmens sydstatsscerier som föresvävade honom som onormalt. Men en scen, som jag återigen övertolkar gör att jag börjar undra om han inte hade velat ha det annorlunda. Under sin flykt gömmer sig barnen Harper på ett höloft: i gårdens bostadshus är ett ljus tänt, i fönstret hänger en fågelbur, och någon i rummet sjunger. Man får aldrig se henne, men något i sceneriet, men också i rösten, sången och tonläget gör att jag i efterhand inbillar mig att hon är svart.


*På 1880-talet bearbetades delar av denna folklore och gavs ut som Uncle Remus: His Songs and Sayings av tidningsmannen Joel Chandler Harris, för att på 1940-talet nå vita duken i Disneyfilmen Song of the South. Det är gissningsvis rätt få av dem som idag läser Kalle Anka, som vet om att Bror Kanin, Bror Räv och Bror Björn ursprungligen är hämtade från denna berättartradition.