Trots att piprökning är en konstform vi mycket väl kunde klara oss utan, finns det inte så få citat som vittnar om dess förtjänster. Ett av de oftast refererade har tillskrivits Albert Einstein: "Piprökning bidrar till en lugn och objektiv bedömning av allt som angår människor." Någonstans - jag vet inte var - har någon också uttryckt uppfattningen att "En piprökare lyssnar på andras argument." Det låter lite för bra för att vara sant, och det finns också högst konkreta motargument till denna fromma uppfattning:
Men även om det var liktydigt med en dödsdom att säga emot Kamrat Koba, så utgör han nog ett undantag. Pipan är ett instrument som underlättar kontemplation och eftertanke och lyhördhet i samtal - vilket väl i och för sig beror på att det är svårt att göra något annat medan man röker. Med pipan i munnen och näsan insupandes rökens arom, med fingrarna runt det varma piphuvudet eller upptagna med pipverktyget eller piptändaren, och med ögonen drömskt följande rökslingornas dans mot firmamentet, finns bara hörseln kvar för att överföra omvärlden till de egna tankarnas domäner.
Men man börjar knappast röka pipa för att det är kontemplativt. Den initiala lockelsen ligger på ett annat plan.
Själv inbillar jag mig att jag drogs till piprökningen som intellektuellt attribut - möjligen kan jag ha varit inspirerad av litterära figurer som kommissarie Maigrét, Gandalf och Snusmumriken.
Men förförelsen går nog djupare än så. Något prosaiskt, men inte desto mindre korrekt, och med en i sin lakonism lysande sammanfattning av själva problemet, skrev vällärde F. Jonatan på sin blogg härförleden: "Man borde inte, men fy så gôtt det är!"
Och som för att stärka intrycket av förförelse, illustrerades sentensen av en erotiskt vällustig bild av vackra pipor, lättjefullt utslängda över en disk bland dyra, handrullade cigarrer och mörkt jakarandafärgade pipställ.
Samtida träsnitt
I Anthony Burgess postumt utgivna roman om den elisabetanske dramatikern Christopher Marlowe (1564-1593), A Dead man in Deptford, finns en passage med erotiska undertoner där Sir Walter Raleigh talar sig varm för konsten att dricka tobak, och frågar Marlowe om han är beredd "to yield to the nymph". Nymfen Tobacco, menar han, drabbar först sin älskare med en oväntad, maskulin styrka, men blir sedan "gentler than love".
Christopher Marlowe (?). Okänd konstnär.
Marlowes debut blir också våldsam: i konvulsioner kraftiga som hästsparkar hostar och spyr han ut kroppens orenheter, och trots Raleighs uppmuntran kan han inte förmå sig att föra pipan till munnen för att åter kyssa nymfen och låta lungorna dricka röken. Men morgonen efter kan han inte leva henne förutan.
Piprökning som syndig förförelse blev också föremål för attacker redan i Marlowes och Raleighs samtid. Drottning Elisabeth var inte odelat förtjust när Raleigh introducerade konsten vid hovet, och hans fiender - som var legio - använde gärna hans svaghet mot honom. Det lär först ha varit genom att slå vad med drottningen om att han kunde tala om hur mycket röken från hans pipa vägde, som han fick möjlighet att röka inför majestätet. Drottningen, som alltid var intresserad av att klå såväl folk som hovmän på pengar, antog vadet, varpå Raleigh först vägde sin stoppade pipa på en känslig våg, rökte den i botten för att sedan väga den med askan kvar, varvid han förklarade att mellanskillnaden utgjorde rökens vikt.
Elisabeths efterträdare, Jakob I (James VI om man är skotte) var däremot mer svårflörtad: han formligen avskydde piprökning och beskrev den som en syndig, stinkande och smutsig last i flera pamfletter, varav en fått det talande namnet A Counter-Blaste to Tobacco. Förbjuda tobaken kunde han inte göra, däremot introducerade han ett universalknep genom att beslå den med hårda tullar, skatter och avgifter.
Att kungen lät fängsla Raleigh strax efter sitt trontillträde, för att låta avrätta honom femton år senare hade vad jag vet inget med dennes rökvanor att göra. Men möjligen var det en reaktion på majestätets ogina politik som föranledde Thomas Weelkes (1576 - 1623) att komponera ett musikaliskt ode till Trinidads förföriska sötma:
Fill some tobacco, Bring a wire and some Fire
Hast, hast away, quick I say, do not stay, shun delay,
For I dranke none good today:
I sweare that this tobacco it's perfect Trinidado;
By the very very mass; never, never, never was
better gere than is here, by the roode, for the bloud,
It is very very good, 'tis very good.
Fill the pipe once more,
My brains daunce Trenchmore, it is heady, I am giddy
My head and braines, back and raines, Ioints and vaines, from all pains
It doth well purge and make cleane.
Then those that doe Condemne it, or such as not commend it,
Never were so wise to learne, good Tobacco to discerne:
Let them go, pluck a crow, and not know as I do
The sweet of Trinidado - Trinidado.
Den söta, renande röken från Trinidad - lockelsen finns där, den erotiska förförelsen och det kontemplativa ruset när nikotinet gör sin verkan. Det är vackert - och högst olämpligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar