lördag 8 april 2006

Bird and Baby: om puben som vallfartsort

I veckan besökte jag Oxford för första gången. Varför är rätt ointressant: det var i tjänsten och jag hade varken tid eller ork för någon sightseeing. Men en av kvällarna, när mitt huvud fyllts till bristningsgränsen av föredrag, diskussioner och möten, ursäktade jag mig efter middagen för att någonstans få mig en pint bitter.

Av en händelse hamnade jag på puben The Eagle and Child, känd som Bird and Baby bland stamkunderna, eller som Fowl and Foetus bland studenterna. Förutom att det är en gammal, traditionstyngd pub - utskänkning har skett i huset åtminstone sedan 1500-talet - och förutom det faktum att bittern smakade förträffligt, är Bird and Baby känd framför allt för en sak. Från 30-talet och till slutet av 50-talet var det här The Inklings samlades på tisdagsförmiddagarna för öl, samtal och eventuellt lunch.


The Inklings var en högst informell sammanslutning av akademiker med litterära intressen, bland dem C.S. Lewis (bilden), J.R.R. Tolkien, Owen Barfield, Charles Williams, Hugo Dyson, Nevill Coghill, Warren Lewis och under de senare åren även Christopher Tolkien. Detta har gjort att puben närmast blivit en vallfartsort för mer eller mindre devota beundrare av framför allt Lewis och Tolkien. Stambordet - eller i alla fall något som ska likna det - står ännu kvar vid den gamla eldstaden i det inre rummet. På väggarna hänger fotografier och en minnesplakett, samt en papperslapp som gubbarna klottrat på.

Under de kanske två timmar jag satt där kom flera grupper av personer in på puben, enkom för att beskåda denna heliga plats och ta bilder. I mitt stilla sinne kunde jag inte låta bli att undra för vilken botgöring de förväntade sig avlat. Vad var det som var så fascinerande? Samtidigt visste jag att jag var en del av samma självbedrägeri: där satt jag under Lewis porträtt, drack bitter och försökte insupa atmosfär. Här drömdes Narnia - även om det inte var här texterna lästes högt: det skedde på torsdagskvällarna i Lewis arbetsrum på Magdalen College.

Det var givetvis dömt att misslyckas. Att som gäst göra en pub till ett vallfartsort är ett brott mot dess själva idé och gör att en väsentlig del av dess själ går förlorad - varför jag beställde ytterligare en pint och försjönk i lämpligare tankar.

Däremot ska erkännas att jag drabbades av en Tolkienreminiscens när jag på jakt på en snabb lunch fick syn på ett anslag i en port: BILL STICKERS WILL BE PROSECUTED.


Ett sådant anslag inspirerade Tolkien till flera av de sagor som han berättade för sina barn när de hade svårt att sova, berättelserna om den okuvlige lymmeln Bill Stickers, en jätte till karl som alltid klarade sig undan sitt rättvisa straff. Stickers hade för övrigt en ständig antagonist, den rättrådige major Road - som i MAJOR ROAD AHEAD

2 kommentarer:

Anonym sa...

Kanske inte har så mycket med saken att göra, men:

"Det var förstås andra tider då. Den homeriska frågan engagerade nästan hela den tidens intellektuella elit. William Gladstone - för att ta ett exempel - publicerade både "Studies on Homer and the Homeric Age" och "The Dominions of Odysseus, and the Island Group of the Odyssey" mittemellan ämbetstiderna som finans- och premiärminister i England."
http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12334963.asp

Är det fortfarande så i England?

Stefan O

Falstaff sa...

Du menar att brittiska underhusledamöter skulle ägna sin fritid åt vittra studier? Nja, knappast. Visserligen kan bildningsnivån möjligen antas vara högre bland brittiska politiker än bland svenska, eftersom universiteten fortfarande är en viktig länk i för den som vill göra karriär inom i stort sett vilken bransch som helst (utom nöjesbranscherna givetvis). Men homeriska studier tror jag inte det finns tid eller intresse till.