Om brödrakriget

Igår var det jämnt nittio år sedan de radikala socialisterna i Helsingfors genomförde en statskupp och beordrade de beväpnade röda gardena att arrestera den borgerliga regeringen. Samma dag beordrade armechefen C.G.E. Mannerheim de vita skyddskårerna - som i stort sett utgorde regeringssidans enda militära styrkor - att avväpna de kvarvarande ryska trupperna i Österbotten, trupper som tenderat att stödja den socialistiska oppositionen.

Dessa åtgärder som vidtogs oberoende av varandra inledde det finska inbördeskriget. Det varade till maj månad 1918, och kostade sammantaget över 36 000 människor livet. Många föll för exekutionsplutonernas kulor i direkt anslutning till striderna, eller dömdes till döden i summariska rättegångar i de så kallade ståndrätterna vid krigets slut. Men den övervägande delen dog av umbäranden i de fångläger som inrättades efter den borgerliga, vita sidans seger. Om detta skrev Bjarne Stenquist i en understreckare i lördags, De vita tog svart hämnd på de röda.

Men till den tragedi som finska inbördeskriget var, hör eftervärldens oförmåga att se just denna tragedi - en nation som slits sönder av motsättningar och upphetsade viljor, och där människor dödar människor som följd.

I stället har en politiskt färgad historieskrivning till både höger och vänster försökt sätta in kriget i en berättelse om hjältar och skurkar, om offer och förövare.

Ja, de röda gjorde uppror mot en demokratiskt vald regering. Ja, anledningen till att de rödas terror fick mindre omfattning än de vitas berodde nog i hög grad på att de förlorade kriget. Ja, den röda sidan understöddes av en del av de kvarvarande ryska garnisonerna - som deltog folkrättsvidrigt i kriget. Och ja, ett rött Finland hade i längden haft svårt att bibehålla sin självständighet gentemot Sovjet.

Samtidigt är den vita beskrivningen av kriget som ett frihetskrig minst sagt problematisk. Den röda sidan försökte aldrig rucka på självständighetsförklaringen 1917. För att ha varit ett frihetskrig var den vita sidans beredvillighet - som Mannerheim visserligen motsatte sig - att göra sig beroende av tyska trupper och välja en tysk prins till kung rätt betänklig.

Motsättningarna hade heller inte enbart sitt ursprung i de röda drömmarna hos Helsingfors salongsbolsjeviker, utan speglade djupa sociala orättvisor i det finska samhället. Och ståndrätterna var rättsvidriga uttryck för hämnd och ett försök att strypa arbetarrörelsen.

Men vad vi verkligen borde lära oss av brödrakriget 1918 är inte slagord om socialisters eller borgares ondska, utan hur tunn civilisationens fernissa är. Finland hade det vid sin självständighet väl förspänt: institutionerna och det civila samhället fungerade. Ändå förföll Finland - som på många sätt liknade Sverige vid denna tid - i en ström av våld och oförsonligt hat. Så oförsonligt att ämnet än i dag är känsligt.