Matona mia cara är en klassisk madrigal av den flamländske tonsättaren Orlando di Lasso (ca. 1530-1594) och - dessvärre - ett älsklingsstycke för många körer. Det är inte det att den skulle vara dålig, tvärtom: om den sjungs väl är den ett litet mästerverk. Problemet är att om den inte sjungs väl - vilket ofta är fallet - så blir den lätt en katastrof. Här ett exempel på det senare:Körsång är ingen enkel sak - jag har själv sjungit i alltför många amatörmässiga sammanhang för att veta hur svårt det är att få en samstämmig kör som håller takt och ton. Det finns betydligt värre exempel ute på YouTube. Men man ska likafullt undvika att framföra Lasso på det här sättet - hastigt och forcerat, och samtidigt med en överdriven vördnad för musiken, såsom varande ett utslag av finkultur, utan att ha den minsta aning om vad det är man sjunger.
För Matona mia cara är en skämtvisa, och en oanständig sådan.
Lasso var verksam i Italien större delen av sitt liv, ett krigshärjat land som sedan slutet av 1400-talet varit scenen för utdragna konflikter mellan Europas stormakter.
När Niccolò Machiavelli (1469-1527) i slutkapitlet av "Fursten" uppmanar Lorenzo di Medici dy. att med våld befria Italien och driva ut barbarerna ur landet är det de utländska furstarna han tänker på - men också deras soldatesk av lanzi, tyska, spanska och franska legoknektar som misshandlade både italienarna och deras språk.
Machiavelli ogillade legoknektar - med goda skäl.
Matona mia cara är skriven på bruten italienska som avser att härma och driva med de tyska knektarnas sätt att tala. Det finns fler exempel på liknande stilgrepp. I den anonyma karnevalssången Canto di lanzi venturieri från tidigt 1500-tal bräker de tyska lyckoriddarna fram sitt skrytsamma tal om hur djärva krigare de är, samtidigt som de föredrar att sticka sina motståndare i ryggen:
Men scenen i Matona mia cara är en annan: en främmande knekt sjunger under ett fönster ett försök till en smäktande serenad till en italiensk skönhet. Han sjunger väl, men kan inte formulera konstfulla fraser; han säger sig inte förstå sig på Petrarca eller Helicons källsprång - "Petrarca mi non saper, ne fonte d'Helicon" - men problemet är snarare att han inte förstår sig på språket. Han kan nog med italienska för att göra sina intentioner tydliga, men det är också allt: "jag vill sång att sjunga/under ert fönster, Lanzi glad gamäng/för mig tycks du god som kapunen för greken".
Mannakraft däremot, det kan han uppvisa - med sin falk lovar han sin dam att fånga henne morkullor, "feta som njurar". Han är ingen feg eller lat pultron, han backar inte för erövringar av något slag utan säger sig vara en outtröttlig älskare.
Det sista säger han i osminkat ekivoka ordalag, och jag tänker inte berätta vad "mi ficcar tutta notte, urtar come monton" betyder. För den som (i likhet med mig själv) inte är någon hejare på italienska finns tolkningar av texten på nätet. Om inte annat lyckas Hilliard Ensemble förmedla det skabrösa budskapet rätt väl i sin version:
Och vill man ha en mer harmonisk och exakt, men också något snällare och tråkigare version finns ju alltid King's Singers.
Matona mia cara är ett bara ett av många exempel på att nutida distinktioner mellan finkultur och vulgaritet inte existerade i slutet av 1500-talet. Idag kan det tyckas att texten lämpar sig bäst för en lätt berusad manskör som genomför kravallsjungning en sen natt på Uppsalas gator - men så tror jag inte Orlando di Lasso hade tänkt sig det hela. Men inte ens han hade kommit på tanken att framföra den i en kyrka på det sätt som kören ovan gör.
För övrigt är det symptomatiskt på ett metaroligt sätt att den stackars kören ovan har så extremt svårt med det italienska uttalet...
6 kommentarer:
Jag och en god vän konstaterade en gång (faktiskt i samband med en konsert med GH nationskör i Uppsala vilken han dirigerade och jag sjöng i förstabasen) att det är bra märkvärdigt vilka snuskigheter man kan komma undan med i en kyrka bara man sjunger dem på italienska. I det fallet gällde det förvisso inte den milt uttryckt explicita Matona mia cara, utan den något mer eufemistiskt formulerade Il bianco e dolce cygno, som dock avhandlar samma slags aktivitet som "mi ficcar tutta notte".
Efter vid det här laget många års erfarenhet av amatörkörer på olika nivåer kan jag bara hålla med dig om om att det många omedvetet tar sig vatten över huvudet med renässansmusik, såväl tekniskt som interpretationsmässigt. Just uttolkning är något jag kommit att intressera mig särskilt för, och även här måste jag helt instämma i att en stor del av renässansrepertoaren -- italiensk såväl som engelsk -- framförs just jämt överpretentiöst och "med en överdriven vördnad för musiken." Nybörjarkörernas misstag är i allmänhet att man inte klarar av att sjunga musiken med en självklara lätthet som krävs för att intonation och rytm ska fungera (det gäller att ta den tekniska ribban med marginal när man sjunger renässans, ty minsta darr får det att låta illa). Jag har själv upptäckt det just med Matona mia cara, som jag och dirigenten i en kör i vårt oförstånd ansåg vara lämpligt uppbygglig för kören. Professionella sångares bristen när det gäller denna musik är interpretationsmässiga, där det är uppenbart att man inte förstått vad det är man sjunger. Ofta sjungs det alldeles för "seriöst", utan den lekfullhet som texten kräver. Jag vet inte hur många vattenkammade countertenorer som framfört Dowlands sånger med hela inlevelsen hos en död torsk. Jag har tyvärr fortfarande inte hört Stings inspelning av av Dowland, men den har fått en del beröm och lär vara just Dowland-tolkningar med lite street cred. Det tror jag är nyttigt.
Hej Magnus, välkommen till biblioteket!
Jag kommer faktiskt att nämna Stings Dowlandtolkningar i en kommande post. Det jag hört är inte så illa, men mycket av äran ska nog ges till Karamazov, lutenisten. Dowlands sånger är på det sättet lite som Gluntarne (utan att driva jämförelsen för långt): utan bra ackompanjemang är de stendöda.
Johan Linderoths och Inger Alebos Dowlandtolkningar på skivan Time stands still från 2002 är för övrigt inte så dumma. Kanske på gränsen till det teatrala, men det hör väl till. Och så är ju inte Linderoth countertenor bevars, så purister kanske protesterar.
Hej!
Får man kasta sig in i diskussionen?
Jag har svårt att stå ut med Stings Dowlandtolkningar. Han sätter verkligen sin egen prägel på det hela, och jag brukar gilla Sting i vanliga fall, men i det här fallet tycker jag att han framstår som oskolad. Det gäller särskilt hans sätt att bygga toner längre än fjärdedelar, med överdrivna crescendon (man får en känsla av att lyssna på en bandspelare med dåliga batterier) och hans ovilja att ta tonen rakt på utan detta förfärliga glissando från någonstans strax under avsedd ton. (aaargh)
Ok nu ska jag sluta hacka på honom, bitvis är det bra och roligt. Men vill man höra en riktigt rungande bra modern tolkning av Dowland kan man skaffa the Forge Players' cd (från början av milleniet tror jag) med Mikael Samuelsson och Freddie Wadling. Den rockar fett.
F ö vill jag säga att det är idel bra inlägg här på bloggen! Kul!
/Jennifer
Självklart får du kasta dig in i - diskussion är kanske att ta i, men i alla fall!
Kul att höra från dig, och välkommen till Biblioteket!
Så här ett drygt halvår senare hittar jag tillbaka till den här diskussionen, tack vare den nya bloggposten om Hilliardensemblens fina Matona.
Har nu haft Stings Dowland-album ett tag och hunnit lyssna in mig i alla fall halvhyggligt på det. Mitt omdöme är blandat, men försiktigt positivt. Jag instämmer i sak i Jennifers kritik, men tycker inte att det är så förödande, utan mera ett mindre irritationsmoment. Att Sting framstår som "oskolad" är ju så att säga lite av poängen, trots allt. Han sjunger inte klassiskt, utan snarare i en vissångaranda. Inte för att det egentligen förlåter övertramp som glissandon och överdrivna crescendon, men någonstans stör det mig ändå mindre i ett sådant sammanhang (lite på samma sätt som Cornelis Vreewijks tämligen liberala förhållande till saker som tonhöjd och rytm mer än väl kompenserades av andra kvaliteter -- och ibland till och med blev en tillgång). Min stora invändning mot Stings album är annars de sånger han gjort till någon form av körarrangemang i dålig Kings Singers-imitation.
Det som är bra med Stings Dowland är inlevelsen, d.v.s. precis det jag saknat i så många countertenorinspelningar. När Sting sjunger Dowland handlar sångerna plötsligt om något. Kanske är det bara för att detta känns så otroligt befriande som jag har ett ovanligt stort överseende med tekniska brister, men det må i så fall vara hänt. För övrigt måste jag också instämma med herr Överbibliotekarien i allt han säger om lutenisten och dennes betydelse.
Samuelssons och Wadlings Dowland-tolkningar ska jag absolut ta en titt på. Tack för tipset!
Som sagt, jag hade planerat att återkomma till Stings Dowlandinspelningar, men har inte riktigt hittat tillfället. Och inte har jag köpt skivan heller - allt jag hört har jag hört via YouTube, och jag kan inte annat än hålla med Magnus: det värsta är nog körarrangemangen.
Jämförelsen med dåliga King's Singers-imitationer är intressant, speciellt som jag har lite svårt för just dessa gossar redan i original. De sjunger fantastiskt, men det blir ofta lite för perfekt. Där Hilliard vågar ta ut svängarna och bröla en aning i Matona gör King's på sin höjd ett litet crescendo vid "mi ficcar" - och skapar därmed en oanständighet med utsträckt lillfinger.
Kul också att du jämför Sting med Cornelis Vreeswijk; även om jag numera inte riktigt klarar av hans texter - de är så fruktansvärt svarta och illusionslösa - så gillar jag fortfarande hans rätt egensinniga Bellman- och Taubetolkningar.
Men jag är glad att han aldrig gav sig på Dowland.
Skicka en kommentar