onsdag 16 maj 2007

Om Tintin och kätteri

Steven Spielberg och Peter Jackson har gått samman om att filmatisera Hergés klassiska serie Tintin. Någon större nyhet är det kanske inte. Det har gjorts förr och resultatet har knappast blivit särskilt lyckat. Men Spielberg och Jackson har tydligen tänkt sig något spektakulärt:

"Det blir inga vanliga spelfilmer utan duon kommer använda den senaste tredimensionella digitala animerade tekniken" rapporterar SvD, medan DN citerar Steven Spielberg: "Herges karaktärer har fått nytt liv, de visar känslor och själ och går långt bortom allting vi tidigare sett av dataanimerade karaktärer."

Men hallå, hur kättersk får man bli? Tintin som 3D? Det är ju ett hån mot allt som den klara linjen står för, den europeiska och i synnerhet den belgiska seriekonstens heligaste dogm! Och tanken med Tintinfiguren är ju att han inte ska ha en själ - Tintin är just ingenting, en tabula rasa som vem som helst kan identifiera sig med. De övriga figurerna - Haddock, Castafiore, Kalkyl och Dupontarna - har inte heller någon själ, utan agerar enbart utifrån sina hårt utmejslade karaktärsdrag. Att besjäla Tintins universum blir dess undergång.

Peter Jackson kan för övrigt redan klassas som ärkekättare. Som film betraktad är väl ringtrilogin inte så dum - bra action, snygga miljöer och effekter, genomtänkt design. Men epiken som utgör bokens själva kärna är tillintetgjord och underordnad de publikfriande, filmiska kraven. Reduceringen av dvärgen Gimli - från tragisk hjälte som genomgår sin katharsis i mötet med drottning Galadriel, till en komisk sidekick - är talande, för att inte nämna att det vid domedagsklyftan är huvudpersonens kampvilja, och inte ödet som fäller avgörandet.

Det bådar inte gott för produktionen av Tintin the Movie. Var finns den spanska inkvisitionen, nu när vi verkligen behöver den?

Torquemada, kom tillbaka!! Allt är förlåtet!!

10 kommentarer:

f.Jonatan sa...

Instämmer. Att göra film av Tintin är en extremt dålig idé - jag är inte ens speciellt road av de tecknade filmer som finns, även om de i vissa fall är mkt trogna seriealbumen.

Jacksons ringenfilmer förför genom sin storslagenhet: de är vackra, påkostade, majestätiska... Men när man har sett dem x antal gånger (i mitt fall, alldeles för många) börjar man störa sig hört på hur manus och regi faktiskt förstör historien. Du nämner Gimli som blir en komisk side-kick - och jag vill tillägga Legolas, som förminskas till en bildskön stridsmaskin! I synnerhet scenen där Legolas "surfar" på en sköld nerför en trappa är så... Vidrigt hipp och modern att man blir ledsen i ögat.

Jag är dock glad för att Jackson klippte bort Liv Tylers stridsscener från Helms Klyfta ("Hey! Vi måste ha en kvinnlig actionhjälte här, så varför inte låta Arwen komma till Helms klyfta med de andra alverna - som iofs inte har något där att göra - och få fightas lite!") och att de målade över scenen i 3:an där Sauron i egen hög person skulle ut och slåss med Aragorn med ett stort, fult troll istället.

SS-Alverna i Helms klyfta är för övrigt ett riktigt bottennapp. Grejen ska ju vara just att Rohans fåtaliga försvarare STÅR ENSAMMA mot den förkrossande övermakten men ÄNDÅ står fasta - hjältemod! Thermopylae! AAAaargg!

Falstaff sa...

Thermopyle, visst, men minns St Elmo!!

Det som är så irriterande med ringtrilogin är inte att regissören tar bort saker. Jag kan förstå att Gamle Pilträdsgubben och Tom Bombadill får stryka på foten. Rensningen av Fylke tycker jag är mer tveksam - det ger dissonanser i hela slutackordet, men låt gå. Filmerna skulle kanske bli ohanterligt långa om den funnits med - fast då kan jag inte förstå varför man drar ut på actionmomenten i det oändliga.

Förresten finns ju Pilträdsgubben med i den utvidgade versionen, av filmen, fast han flyttats till Fangorn i en fullständigt omotiverad scen - klipp bort!

Men att man lägger till, och dessutom lägger till sådant som ändrar helhetsbilden och själva innebörden, har jag svårt att förlåta.

Ta bonden Maggot exempelvis, som skymtar förbi som sur landägare, endast för att motivera Merry och Pippins hastiga uppdykande. Inte nog med att bilden av Maggot blir orättvis, han plockas in för att rädda en regissör som inte vågat behålla den långsamt uppbyggda spänningen inför Frodos flykt, där alla rollpersonerna, även Maggot, finns med utifrån berättelsens konsekvens.

Jag har faktiskt inte sett Jacksons King Kong, men det skulle vara kul att göra en jämförelse. Jag anar att jätteapan får en mer pietetsfull omtolkning än ringen, just eftersom förlagan är en film - ett medium som Jackson uppenbarligen förstår sig på.

Hmm. Kan det vara så att kätteriet till sin natur egentligen bara är okunskap och oförståelse inför formen?

Nej, när jag tänker på det har det nog också med idéinnehållet att göra. Den lilla detalj som störde mig mest i den utvidgade versionen av ringtrilogin är trots allt parlamenterandet med Saurons ståthållare.

Hallå - en kung som i vredesmod hugger huvudet av en parlamentär tycker jag inte agerar särskilt kungligt, och ovärdigt en arvtagare till Numenors tron.

Visst, även "goda" kungar kan i vredesmod, av begär eller i rädlsa handla som tyranner - ta David och Uria, eller Arthurs försök att dränka spädbarnet Mordred som exempel.

Men här förväntas också publiken tycka att Aragorns handlande är rätt, och det gnuggas in med en liten putslustig understatement från Gimli om att förhandlingarna nog får betraktas som överstökade.

Gamle John Ronald har väl gått i spinn i sin grav vid det här laget, och jag är säker på att Christopher T. gråter hela vägen till banken.

Institutionen för Eskatologiskt Staffage sa...

Efter att ha följt din blogg under ett halvt års tid, och detta med mycket nöje, kommer jag nu till en punkt där jag måste ta bladet från munnen. Jag har absolut ingen förståelse för din förstålse över att Tom Bombadill fick stryka på foten i Jacksons film. Trots att jag anser att herr Jackson endast har använt Tolkiens orginal triologi som en insperationskälla, och därifrån skapat sitt eget lilla krigsepos i vacker miljö, så var uteslutandet av Tom Bombadill det som förstörde min lilla stund i biomörkret.

För några år sedan läste jag Det susar i säven, och har allt sedan dess läst om kapitlet om flöjblåsaren vid morgonrodnadens portar. När jag efter mycket om och men googlade detta kapitel på nätet, så fann jag din blogg. Därav min besvikelse när du nu så lättvindigt accepterar Jacksons riktiga klavertramp och mummlar om holywoodianska stridsscener då filmen, eller ska man säga filmerna, redan gått käpprätt åt... Ty, och här i ligger min kritik, Tom Bombadill är Tolkiens flöjtblåsare.

Falstaff sa...

Det kanske beror på att jag har en stark kärlek också till filmmediet. Man kan diskutera vem Tom Bombadill är och vad han representerar - jag är inte säker på att han alls går att jämföra med Grahams Flöjtblåsare - men det tror jag vi kan lämna därhän.

Att arbeta med dramatik och film är inte detsamma som att skriva en roman. I romanen är ofta berättandet det primära, men i film och dramatik är berättelsen överordnad. För att resultatet ska bli bra och njutbart måste man därför vara restriktiv med moment som inte för berättelsen framåt.

Vad vi än tycker om Tom Bombadill så för han inte berättelsen framåt. Det gör inte Flöjtblåsaren heller: det är en enskild berättelse, inkapslad men fristående från den stora, och om jag skulle göra film på Det susar i säven hade jag nog tagit bort Flöjtblåsaren, hur mycket kapitlet med dess språkliga skönhet (som, om jag får vara vanvördig, vida övergår Tolkiens) än tilltalar mig.

Falstaff sa...

Förresten, jag glömde hälsa dig välkommen till biblioteket!

Anonym sa...

Det blir aldrig bättre än den tecknade tintin serien som gjordes på niottiotalet även om det var en del Blummers vad gäller historia osv, höll den otroligt väl vad gäller den tecknade stilen, tintins själösa stil osv.

Institutionen för E. S. sa...

Tackar för välkomnandet. Visst håller jag med dig om att prosa och dramatik är två skilda konstformer och att de bör behandlas på olika sätt. Jag anser dock inte att vara restriktiv med bihandlingar är samma sak som att utesluta alla sådana. Bihandlingar kan även ge ett djup åt filmen och därmed hindra den att ramla för fort fram, och här rekommenderar jag Jeunets ’En långvarig förlovning’ eller Filinis ’Amarcorde’.
För övrigt anser jag fortfarande, om man nu bortser från textens kvalitet i sig, att andemeningen hos Tolkiens Bombadill och Grahams flöjtblåsare är den samma.

Falstaff sa...

Som sagt, det kan diskuteras. Om vi ska tala med tolkienska termer skulle jag beteckna flöjtblåsaren som en representation av Illuvatar, medan Bombadill är en subkreator. Men detta är givetvis bara spetsfundigheter.

Däremot kan jag inte låta bli att undra vad en institution för eskatologiskt staffage egentligen gör. Jag kunde inte låta bli att googla det och fann enbart en artikel om profeten Hesekiel från gamla Ugglan. Där förstår jag begreppets användning, men vad gör en institution som sysslar med det på heltid?

Institutionen för e.s. sa...

Vi forskar om bifigurer i läran om de yttersta tingen, som t.ex. Gog och Magog. Forskningsfältet är dock väldigt brett och det har varit,och är, svårt att avgränsa.

Falstaff sa...

Bifigurer?? Enligt den - förvisso något föråldrade - litteratur som jag studerar i min dagliga gärning, är Gog och Magog att identifiera med själve Antikrists två ansikten: påvemitran och turkturbanen :)

Inte så tillämpbart idag kanske, men blodigt allvar för 1500-talets bittra lutheraner.