Om "Den tredje mannen"

"Den tredje mannen" hör till det fåtal filmer som verkligen står sig - inte bara över sina snart sextio år, utan genom att den fortfarande tål att ses om flera gånger. Graham Greenes berättelse som effektfullt bygger upp filmen hade varit tillräckligt tät för att överleva också en sämre regissör än Carol Reed.

I händelsernas centrum står kioskförfattaren Holly Martins (Joseph Cotten), som kommer till ett ockuperat Wien strax efter kriget för att söka upp sin vän Harry Lime (Orson Welles).

I Wien möts Martins av beskedet att vännen nyligen dött i en bilolycka, och han hinner till kyrkogården bara för att ge en sista hälsning. Den enkla, katolska begravningen samlar ett fåtal personer ur Limes bekantskapskrets, mest bestående av affärsbekanta; dit kommer också hans älskarinna, Anna Schmidt (Alida Valli).

Men vännens begravning bevistas också av brittisk militärpolis. Av major Calloway (Trevor Howard) får Martins veta att hans vän Harry Lime, den man han "känner bättre än någon annan", misstänks ha sålt utspätt penicillin på svarta marknaden i den brittiska ockupationszonen, något som orsakat hundratals människors död - i bästa fall - eller gett dem obotliga hjärnskador.

I sina försök att rentvå sin vän upptäcker Martins att berättelserna om Limes död går isär, och att alla vittnen till olyckan verkar ha något att dölja. Ur detta utvecklas en tät thriller om tre människor - Martins, Anna Schmidt och major Calloway - som rör sig i cirklar runt den döde, undflyende Harry Lime, som alla tre på olika sätt är bundna till och tror sig känna.

Det är inte skådespeleriet som gör "Den tredje mannen" till en stor film, även om Joseph Cotten, Alida Valli och Trevor Howard är de som bär berättelsen genom sina gestaltningar. Särskilt Trevor Howards duffelklädde militärpolis arbetar med små medel som låter oss ana en desillusionerad humanist, en människa som i öppet trots mot all mänsklig jävlighet arbetar med bibehållet patos och pliktkänsla.

Och jodå, Orson Welles är magnifik i rollen som Harry Lime - även om det knappast är Welles geni som arbetar. Regin, scenografin och ljussättningen är det som gör honom till en ikon; en skrämmande bild av en människa som arbetat bort också de sista resterna av sitt samvete.

Men även själva berättelsen och dialogen som arbetas in i en kontext av kontrastfyllda bilder av ljus och mörker är enastående. Limes försvarstal, medan han blickar ner på människorna från en av korgarna i Riesenrad på Prater har blivit en klassiker:

You know, I never feel comfortable on these sort of things. Victims? Don't be melodramatic. Tell me. Would you really feel any pity if one of those dots stopped moving forever? If I offered you twenty thousand pounds for every dot that stopped, would you really, old man, tell me to keep my money, or would you calculate how many dots you could afford to spare? Free of income tax, old man. Free of income tax - the only way you can save money nowadays.

Och sedan, övermänniskans klassiska resonemang om våldets och konfliktens nödvändighet för att dana all mänsklig kultur:

Like the fella says, in Italy for 30 years under the Borgias they had warfare, terror, murder, and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci, and the Renaissance. In Switzerland they had brotherly love - they had 500 years of democracy and peace, and what did that produce? The cuckoo clock.

Också Wien, i förnedringens tid, spelar en huvudroll. De svarta och vita miljöerna, med regnvåta gator som ramas in av ruiner av förfallen skönhet, förklaras av berättarrösten i filmens inledning:

I never knew the old Vienna before the war with its Strauss music, its glamour and easy charm. Constantinople suited me better. I really got to know it in the classic period of the black market. We'd run anything if people wanted it enough and whom had the money to pay.[...] Vienna doesn't really look any worse than a lot of other European cities. Bombed about a bit.

Alltsammans ackompanjeras enbart av Anton Karas suggestiva ledmotiv för cittra - musik som Carol Reed upptäckte av en slump under filminspelningen, och som betonar den sönderbombade stadens försök att överleva, antingen genom gatornas svartabörshandel, eller genom dess musik.

(Citaten är hämtade från The Internet Movie Database)