tisdag 14 april 2009

Om en passionsbetraktelse - Hans Holbeins "Ambassadörerna"

Hans Holbein d.y., "Ambassadörerna" (1533), National Gallery, London

Med sin symbolmättade detaljrikedom är "Ambassadörerna" av Hans Holbein d.y. (1497-1543) en av konsthistoriens mest kända och svårtolkade tavlor.

Den har fått sitt namn då den avbildar två franska sändebud vid Henrik VIII:s hov, Jean de Dinteville och - troligen - Georges de Selve, biskop av Lavaur. Men namnet är missvisande. Bildens fokus är inte de avporträtterade.

Tavlans uttryckssätt betraktas gärna som typiska för renässansens konst, och det stilleben som utgör dess centrala blickfång har ofta tolkats som en manifestation av en ny tid och en ny världsbild. I stället för Madonnan eller någon annat religiöst objekt för tillbedjan, flankerar männen på bilden symboler för människans kunskap om världen och universum, vilket antas vittna om en ny självsäkerhet i relation till gamla auktoriteter. Tavlan skulle med andra ord symbolisera 'den nya tiden', renässansen, som bryter med medeltiden och som syftar framåt – mot vetenskaplig revolution, upplysning och den moderna rationalismens genombrott.

Men detta är en efterhandskonstruktion, ett sätt att läsa in i bilden vad vi förväntar oss av den. Instrumenten är visserligen oerhört centrala, och i relation till bilden och dess komposition har de onekligen en viss betydelse – men det är kanske inte den betydelse vi i första hand kan ana oss till.

Instrumenten på den övre hyllan är ägnade åt astronomin medan föremålen på den undre hyllan representerar aritmetiken, geometrin och musiken. Föremålen på bordet motsvarar med andra ord quadrivium, de matematiska grenarna inom den klassiska filosofins sju fria konster. Det vetande och den världsbild som presenteras är med andra ord i grunden medeltida. Genom sin klara indelning i två plan pekar föremålen på den gamla, aristoteliska världsbildens dualism mellan de eviga, oförgängliga himlasfärerna och den jordiska, elementariska världen.

Det traditionella betraktelsesättet störs också av den detalj som lockat till flest tolkningsförsök: den märkliga figur som svävar framför det centrala partiet i målningen, och som vid första anblicken ser ut som en fläck eller en reva i färgen. Men det är i själva verket en anamorf, förvrängd bild: först när den betraktas ur rätt perspektiv, snett från sidan framträder en avbildning av ett kranium:

Flera uttolkare, bland andra Oskar Bätschmann och Pascal Griener har här sett ett vanitasmotiv. Långt ifrån schablonbilden av renässansen skildras vetenskaperna som lika förgängliga och illusoriska som det korta människolivet.

Intrycket av förgänglighet och disharmoni förstärks av att de astronomiska instrumenten på den övre hyllan tycks vara antingen isärplockade eller obrukbara. Lutan på den undre hyllan har en brusten sträng, och i ett etui saknas en flöjt. En bok med lutherska hymner på latin vittnar om den splittrade kristenheten.

Men John D. North menar i boken The Ambassador’s Secret: Holbein and the World of the Renaissance att denna dystra tolkning skulle ha förfärat såväl tavlans beställare som Holbein själv. Det finns nämligen en halvt dold figur till: uppe i vänstra hörnet ser vi ett krucifix, som gömt bakom det gröna förhänget ger nyckeln till en nytolkning av hela tavlan.

Med utgångspunkt från krucifixet argumenterar North för att "Ambassadörerna" snarast är att betrakta som en meditation över passionsdramat och de kristna påskmysterierna - en meditation som tar sin utgångspunkt i en närmast encyklopedisk framställning av det samlade mänskliga vetandet. Filosofin blir teologins tjänarinna.

Det har ofta antagits att instrumenten och soluren på bordets övre hylla är avsedda att peka ut en specifik tidpunkt, och med hjälp av mer eller mindre intrikata metoder drar North slutsatsen att denna tidpunkt är klockan fyra på eftermiddagen den 11 april.

Den 11 april 1533 var långfredagen, exakt 1500 år efter Kristi död på korset enligt den kyrkliga kronologin. De två männen tycks med andra ord ha kommit direkt från liturgin vid den nionde timmen, Jesu dödsstund enligt evangelierna.

Genom att visa på linjer i tavlans geometriska uppbyggnad, linjer som pekar på tematiska samband mellan krucifixet och skallen, argumenterar North för att motivet är koncentrerat kring korsfästelsen och Jesu död, medan astrologiska figurer som han menar har gömts i bilden, och som utgår från auspicierna för den aktuella tidpunkten, pekar framåt mot påskdagen och uppståndelsen. I sin helhet, med sina lager av himmelska och jordiska aspekter mellan liv och död kan tavlan tolkas som en bild av universum, från skapelsen och syndafallet till apokalypsen och den yttersta domen, men fortfarande med påskmysterierna som dess centrala tema.

Norths hypotes är inte okontroversiell. Han argumenterar väl, och om de sammanhang han ser är tillfälligheter, så måste det erkännas att det är snygga tillfälligheter. Samtidigt bör man som läsare vara på sin vakt mot analysen: även om indicierna är väl grundade så rör det sig bara om indicier, och risken för övertolkningar är överhängande. I Norths analys finns så många ingångar, variabler och tolkningsmöjligheter, att vi snart riskerar att se saker i bilden som egentligen inte finns där, och som konstnären eller beställaren av konstverket aldrig tänkt sig.

Men oavsett om Norths hypotes stämmer eller inte, visar hans analys att renässansens intellektuella värld inte var en prototyp för det moderna tänkandet. För trots dess skenbart sekulära motiv, visar tavlan på att de humanistiska och vetenskapliga ideal som senare tider försökt göra till sina här är insatta i en helt och hållet religiös föreställningsvärld. Kunskapen, världsuppfattningen och vetenskaperna underordnas religionen och blir medel att genom kontemplation och ett mystiskt, till viss del även magiskt förhållningssätt, nå bortom de heliga texternas bokstavliga innebörd för att vinna kunskap om religionens och trons uppenbarade sanningar.

Nedan en tredimensionell animation av objekten på bordet:

Litteratur:

- John D. North: The Ambassador’s Secret: Holbein and the World of the Renaissance 2002
- Morten Fink-Jensen: Fornuften under troens lydighed 2004
- Sven Dupré, recension av North 2002 i Isis, vol. 95 2004
- Carl-Johan Malmberg,
”Holbeins blickar mellan liv och död”, SvD 14 juli 2005
- Giles Hudson, “The Vanity of the Sciences”, Annals of Science 2003

2 kommentarer:

Mikael sa...

En mycket intressant bloggpost, som faktiskt blev min första bekantskap med detta konstverk. När jag sistlidna helg var i London gick jag till National Gallery för att se originalet. Tavlan ger ett mäktigt intryck, och som med de flesta original blir utstrålningen en annan jämfört med reproduktioner. Det stora formatet gör det lättare att upptäcka alla detaljer, till exempel syns lutans brustna sträng tydligt, och man kan läsa både noter och tysk(!) text i musikböckerna.

Häftigast är att placera sig på rätt ställe så att kraniet framträder. Detta arrangemang är långt mer elegant än att bara placera ett kranium på bordet bland de andra symbolladdade föremålen. Holbein ville säkert visa vad han kunde. Tavlan som helhet blir såsom en uppmaning att titta närmare. "Look closer!"

En häftig konstupplevelse rikare alltså, och det kan denna blogg gott få lite "cred" för!

Falstaff sa...

Hej Mikael, välkommen till biblioteket!

Att se tavlan 'live' är onekligen en upplevelse. Trots att rummet där den hänger är stort och där finns många andra konstverk, drar den blickarna till sig.

Hm, de lutherska hymnerna kanske var på tyska - jag vill bara minnas att den avbildade boken var en känd koralbok, spridd också utanför Tyskland och därför översatt till latin. Jag får väl ta en ny tripp till London och kolla..