"Some day no one will march there at all"

"Nu försvinner de allra sista" skriver Peter Englund på sin blogg om de sista veteranerna från första världskriget, "det krig som skulle göra slut på alla krig, men som istället ändade i en fred som gjorde slut på all fred." Några få skröpliga gubbar, närmare 110 år gamla allihop, försvinner "en efter en till skuggornas värld". Den sista kvinnliga veteranen, flygmekanikern Alice Baker, dog 107 år gammal i mars förra året.

"Platsen, landskapet återlämnas till de ovetande, minnet överges till historikerna, som nog rör sig aningen lättare, för nu kan ingen längre sticka upp sitt huvud och säga: 'så var det inte'. Och det sista av energin läcker ur: det skedda är då reducerat till enbart - historia. Denna glömskans entropi innebär att möjligheten att förklara ökar, samtidigt som möjligheten att förstå minskar. Och i slutändan lurar som alltid det ahistoriska obegripliggörandet: 'De måste ha varit galna!'"

Ändå är det inte så förfärligt länge sedan. Ännu för ett tiotal år sedan kunde man se några av dessa män, med medaljer på bröstet och slitna baskrar, stödda av yngre veteraner vid parader till åminnelse av de båda världskrigen. Men minnet är kort, och snart är kanske inte bara skyttegravarnas helvete, utan den europeiska totalitarismen, blitzen, Auschwitz, Iwo Jima - och kanske också det kalla kriget och hotet om den totala undergången, bara just obegripligheter och spöklika figurer på bleka fotografier.

"The Band Played Waltzing Matilda" är en välkänd sång av den australiske folksångaren Eric Bogle. Den skrevs 1972 och är väl mest en vidräkning med all krigsförhärligande retorik; den har också setts som en kommentar till Vietnamkriget. Men få texter skildrar kriget och glömskan så starkt, inte minst i beskrivningen av paraden på ANZAC Day - till minne av de australiska och nyzeeländska truppernas katastrofala landstigning vid Gallipoli 25 april 1915, och till minne av de stupade i detta och andra krig.

So now every April I sit on my porch
And watch the parade pass before me
I see my old comrades, how proudly they march
Reliving their days of past glory
I see the old men all twisted and torn
The tired old heroes of a forgotten war
And the young people ask me
"What are they marching for?"
And I ask myself the same question

And the band plays Waltzing Matilda
And the old men still answer the call
But as year follows year, more old men disappear
Some day no one will march there at all

ANZAC Day har många betydelser i australiskt historiemedvetande och är en dag så viktig att pubarna håller stängt, vilket är enda gången under året.

ANZAC innebar att australisk och nyzeeländsk trupp för första gången stod under eget befäl, och inte som tidigare under brittiskt, och den nationella stoltheten häröver var en gång stor. "The saying arose that Australia became a nation founded on the blood of our soldiers who died at Gallipoli", om vi får tro Eric Bogle själv.

Men dagen har också fått symbolisera australiskt självmedvetande på annat sätt - en protest mot vad man ser som britternas sätt att behandla aussies som kanonmat under sina koloniala krig - trots att den idag svårbegripliga entusiasmen för kriget förmodligen var lika stor i Brisbane och Adelaide som någonsin i London, Wien och Paris.

Minnet är kort, selektivt och oberäkneligt. De som verkligen var där kan inte längre berätta. Alec Cambell, den siste överlevande från Gallipoli dog i maj 2002, 103 år gammal. Tre veckor tidigare hade han i bil anfört ANZAC-paraden i sin hemstad Hobart på Tasmanien.

Fler inspelningar av "The Band Played Waltzing Matilda" finns på YouTube, bland annat en med Clancy Brothers och, den kanske mest kända versionen, med The Pogues.

Waltzing Matilda har snarast fått status som Australiens inofficiella nationalsång - textens Matilda är inte en kvinna, utan ett slanguttryck för de säckar eller knyten - "swags" - som bars av australiska Swagmen, och som innehöll allt de ägde. "Waltzing Matilda" har alltså ingenting med dans att göra, utan innebar att med packningen som enda sällskap vandra omkring i bushen och i 'The outback'.