Om jag bara kunde begripa varför så kallade seriösa media som morgon-tv och p1 morgon slår så stort på det faktum att svenska landslaget åkte ur VM. Vad hade man förväntat sig? Att de svenske skulle vinna på tur? Mot Tyskland?
Men fotbolls-VM är intressant som psykologiskt fenomen. Glöm det där med försöken att få in sporten i de fina salongerna och på kultursidorna, det är dömt att misslyckas. Visserligen är mens sana in corpore sano en gammal fin föresats som bibehållits i den anglosaxiska universitetstraditionen - studierna ska förenas med idrott - men det handlar ändå om skilda saker. Sport har sin tid, studier sin, litteratur och musik sin. Däremot borde fotbollen och fotbolls-VM kunna platsa på psykologens analyssoffa.
För att ta mig själv som exempel - jag är inte särskilt intresserad av sport: jag har utövat sport endast i vuxen ålder och i liten skala. Jag brukar dela in sport i två kategorier: med eller utan sportpinnar.
Men under matchen Sverige-Paraguay (eller var det Uruguay?) blev jag som förvandlad: jag kunde inte slita mig från rutan, och när det svenska målet kom i slutminuterna skrek jag så att grannarna dunkade i golvet, och själv kunde jag inte få fram ett ljud från mina stackars stämband morgonen efter.
Jag vet fortfarande inte vad som drabbade mig, och det gick snabbt över. Jag har inte sett någon mer match och tänker knappast göra det heller. Men det vore intressant att få en psykologisk - eller kanske psykiatrisk - diagnos: var detta något tillfälligt, eller riskerar jag att drabbas igen? Är jag i den bekanta risk-zonen?
