"Some day no one will march there at all"

"Nu försvinner de allra sista" skriver Peter Englund på sin blogg om de sista veteranerna från första världskriget, "det krig som skulle göra slut på alla krig, men som istället ändade i en fred som gjorde slut på all fred." Några få skröpliga gubbar, närmare 110 år gamla allihop, försvinner "en efter en till skuggornas värld". Den sista kvinnliga veteranen, flygmekanikern Alice Baker, dog 107 år gammal i mars förra året.

"Platsen, landskapet återlämnas till de ovetande, minnet överges till historikerna, som nog rör sig aningen lättare, för nu kan ingen längre sticka upp sitt huvud och säga: 'så var det inte'. Och det sista av energin läcker ur: det skedda är då reducerat till enbart - historia. Denna glömskans entropi innebär att möjligheten att förklara ökar, samtidigt som möjligheten att förstå minskar. Och i slutändan lurar som alltid det ahistoriska obegripliggörandet: 'De måste ha varit galna!'"

Ändå är det inte så förfärligt länge sedan. Ännu för ett tiotal år sedan kunde man se några av dessa män, med medaljer på bröstet och slitna baskrar, stödda av yngre veteraner vid parader till åminnelse av de båda världskrigen. Men minnet är kort, och snart är kanske inte bara skyttegravarnas helvete, utan den europeiska totalitarismen, blitzen, Auschwitz, Iwo Jima - och kanske också det kalla kriget och hotet om den totala undergången, bara just obegripligheter och spöklika figurer på bleka fotografier.

"The Band Played Waltzing Matilda" är en välkänd sång av den australiske folksångaren Eric Bogle. Den skrevs 1972 och är väl mest en vidräkning med all krigsförhärligande retorik; den har också setts som en kommentar till Vietnamkriget. Men få texter skildrar kriget och glömskan så starkt, inte minst i beskrivningen av paraden på ANZAC Day - till minne av de australiska och nyzeeländska truppernas katastrofala landstigning vid Gallipoli 25 april 1915, och till minne av de stupade i detta och andra krig.

So now every April I sit on my porch
And watch the parade pass before me
I see my old comrades, how proudly they march
Reliving their days of past glory
I see the old men all twisted and torn
The tired old heroes of a forgotten war
And the young people ask me
"What are they marching for?"
And I ask myself the same question

And the band plays Waltzing Matilda
And the old men still answer the call
But as year follows year, more old men disappear
Some day no one will march there at all

ANZAC Day har många betydelser i australiskt historiemedvetande och är en dag så viktig att pubarna håller stängt, vilket är enda gången under året.

ANZAC innebar att australisk och nyzeeländsk trupp för första gången stod under eget befäl, och inte som tidigare under brittiskt, och den nationella stoltheten häröver var en gång stor. "The saying arose that Australia became a nation founded on the blood of our soldiers who died at Gallipoli", om vi får tro Eric Bogle själv.

Men dagen har också fått symbolisera australiskt självmedvetande på annat sätt - en protest mot vad man ser som britternas sätt att behandla aussies som kanonmat under sina koloniala krig - trots att den idag svårbegripliga entusiasmen för kriget förmodligen var lika stor i Brisbane och Adelaide som någonsin i London, Wien och Paris.

Minnet är kort, selektivt och oberäkneligt. De som verkligen var där kan inte längre berätta. Alec Cambell, den siste överlevande från Gallipoli dog i maj 2002, 103 år gammal. Tre veckor tidigare hade han i bil anfört ANZAC-paraden i sin hemstad Hobart på Tasmanien.

Fler inspelningar av "The Band Played Waltzing Matilda" finns på YouTube, bland annat en med Clancy Brothers och, den kanske mest kända versionen, med The Pogues.

Waltzing Matilda har snarast fått status som Australiens inofficiella nationalsång - textens Matilda är inte en kvinna, utan ett slanguttryck för de säckar eller knyten - "swags" - som bars av australiska Swagmen, och som innehöll allt de ägde. "Waltzing Matilda" har alltså ingenting med dans att göra, utan innebar att med packningen som enda sällskap vandra omkring i bushen och i 'The outback'.

...infamous last words?

Varför får jag intrycket att Robert Mugabes uttalanden andas viss desperation?

"Det blir aldrig regimskifte"

Gud hjälpe Zimbabwe.

Om agitation och att skjuta sig själv i foten

Jag önskar att jag kunde skriva under rubriken på professor Lennart Palms debattarikel Censurera inte historisk forskning i dagens SvD. Men det kan jag inte.

Det som Palm i första hand tycks kritisera är ett korkat förslag, nämligen "...att 'offentligt försvar av, förnekelse eller trivialisering av folkmordsbrott, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser', begång­na under de senaste 20 åren och fastslagna av en internationell domstol, ska straffas med upp till tre års fängelse i hela EU."

Att ett sådant ingrepp i tankefriheten inte automatiskt behöver innebära ett censurinstrument mot historisk forskning kan vi för tillfället lämna därhän. Låt oss anta att Palm har rätt i sin förmodan att förslaget ger politiker och domstolar mandat att bestämma vad som ska tas med i, och vilka synsätt som skall prägla historieböckerna. Om så är fallet vore det onekligen oroväckande.

Kritiken mot Forum för Levande historia som Palm lyfter fram är också i någon mån berättigad: att staten som finansiär har medel att främja viss typ av forskning är en sak - även om vi möjligen kan beklaga det, är det inget vi kan göra något åt. Men att inrätta en klåfingermyndighet för politiskt korrekt historieskrivning var att gå för långt, även om jag som inte är särskilt konspiratoriskt lagd faktiskt tror att det gjordes med de bästa avsikter. Och även om jag till och med tror (så naiv är jag) att Forumets nuvarande inriktning med större fokus på kommunismens och vänsterdiktaturernas brott, också sker med de bästa avsikter, så borde myndigheten avvecklas å det snaraste. Så långt är jag överens med Palm.

Men varför - varför - måste karln gå över i enkelspårig agitation, som medvetet eller omedvetet målar upp bilden av ett dunkelt, konspirativt maktkonglomerat - med ledorden 'Väst', 'NATO', 'USA' och 'stormakterna i FN:s säkerhetsråd' - som ansvarigt för "Denna politisering av folkmordens historia" och som utformare av "mainstreams historiska fokus"?

Givetvis ska de internationella tribunalernas arbete kunna kritiseras, liksom USA:s, NATO:s eller säkerhetsrådets agerande. Även det problematiska folkmordsbegreppet måste kunna kritiseras. Men i sin agitation tenderar Palm att bunta ihop allt sådant han inte gillar för att få en enda fiende att slå ihjäl, vilken knappast gynnar den kritiska analysen.

Palms agitation blir också avslöjande när den i kritiken av Forum för levande historia försöker lyfta fram vad som utmålas som eftersatta perspektiv:

"När man sett hur Förintelsen och Andra världskriget behandlats blir man dock betänksam: en morali­serande och ytlig historieskrivning, inställsamt politiskt korrekt i ned­toningen av den europeiska borgerlighetens medansvar för fascismen, av finska krigsförbrytelser och balters del i judeutrotningen. Utan tvivel lyser i denna tillrättalagda historieförmedling många av 1900-talets stora katastrofer med sin frånvaro: när berättas om vilka politiska krafter i Europa som startade Första världskriget, urkällan till 1900-talets katastrofer? När ska USA:s systematiska brott efter 1945 uppmärksammas?"

De perspektiv som Palm efterlyser är inte oproblematiska: vilken är egentligen den "europeiska borgerlighet" som enligt Palm hade "medansvar för fascismen" - och vad menas med medansvar? Mitt intryck är väl att Palms önskelista mer än något annat speglar hans egna politiska bevekelsegrunder: såväl 'borgerlighet' som 'fascism' får i hans agitation rollen av pejorativa och, om jag får vara elak, utbytbara ledord, snarare än analytiska kategorier.

Men att påstå att de aspekter Palm nämner förtigs i europeisk historieskrivning i gemen skulle vara grovt felaktigt. Det är heller ingenting han själv hävdar, utan hans kritik riktas uteslutande mot Forum för levande historia. Men även om de perspektiv Palm vill se inte behandlas av Forumet, är det enbart löjligt att tilldela just denna institution någon särskilt stor betydelse i en europeisk och internationell kontext. I Palms retorik däremot, blir Forumet ett instrument i händerna på en mäktig konspiration.

Det handlar alltså inte om att Palm vill ha en historieskrivning som försöker röra sig bortom kategoriseringar av hjältar och skurkar, goda och onda - och bortom förenklade uppdelningar av världen i orsaksmänniskor och verkansmäniskor för att tala med Alain Finkielkraut - vilket vore lovvärt. Palm verkar snarare bara vilja omfördela det han ser som de traditionella rollerna. Dessvärre får jag intrycket av att en historieskriving i Palms anda inte blir mindre politisk eller censurerad, och knappast mindre "morali­serande och ytlig" eller "inställsamt politiskt korrekt". Det kommer bara ske efter andra förtecken.

Apropå Finkielkraut skrev Lena Andersson om ett Radikalt angrepp på radikala tankar i söndagens SvD:

"Finkielkraut konstaterar att den rådande tankefiguren i Europa är att världen är uppdelad i två kategorier, orsaksmänniskorna och verkanmänni­skorna. De senares handlingar tolkas som självförsvar, de går alltid att förklara. Dessa grupper gör bara vad de måste i en ond omvärld som för evigt förtrycker dem.Västerlänningar däremot, orsaksmänniskorna, har fullt ansvar för sina handlingar och begår dem av ondskefulla skäl. Med sådana fixerade modeller går allt det som man vill bevisa att bevisa. Allt som sker bekräftar det man redan vet om världen och männi­skors tillhörighet. Premisserna är slutresultatet."

För övrigt tycker jag nog att frågan om "den europeiska borgerlighetens" kollektiva "medansvar för fascismen" är betydligt mindre intressant än frågan vad som driver i övrigt hyggliga människor till tro på totalitära ideologier - vare sig de är "höger" eller "vänster".

Om tillvändhet och dess motsats

"Om alla skulle gilla vad jag säger, måste jag fråga mig om jag uttryckt mig otydligt!"

Sagt av professor Alf Härdelin, 80 år på fredag.
(Citerat från Bonum commune)

Om skolpolitik och bildning

I en intervju i dagens SvD lägger skolminister Jan Björklund fram förslag på förbättringar av grundskolan. Genomgående mycket bra förslag - bättre än de ofta populistiska förslag med enkla lösningar på svåra problem som hörts från Folkpartiet de senaste åren. Det var länge sedan vi såg en skolminister som faktiskt vågar tala om bildning.

1. Svenskan ska prioriteras
- "Äntligen" frestas jag att utbrista. För mina studenter kan jag aldrig nog betona hur viktigt språkhanteringen är. Det spelar ingen roll hur bra idéer en person har, om hon inte kan ta till sig innehållet i en text eller uttrycka sig på ett vettigt sätt - och den träningen, att läsa och skriva, måste börja tidigt. Det vore gott om man någon gång som högskolelärare slapp börja läsningen av studenternas uppgifter med att reda ut skumma stavningar och syftningsfel.

2. Historieämnet ska prioriteras
- Ingen dum idé - men det intressanta i intervjun är att Björklund kontrasterar historieämnet mot samhällskunskapen: "Man kan i samhällskunskap lära sig hur EU fungerar, men det är genom att studera historia som man lär sig varför EU behövs." Kunde inte sagt det bättre själv: samma sak gäller vördnaden för det demokratiska statsskicket som skolan ska inympa i eleverna. För att förstå de demokratiska systemen och deras fördelar måste man ha en klar bild av alternativen - och förstå att demokratin historiskt sett är ett sent undantag. Det räcker alltså inte att börja historien med 1900-talet. Hela rasket bör behandlas.

3. Blockbetygen ska bort
- Japp, de bäddar för godtycke från lärarnas sida.

Sedan kan det diskuteras om det verkligen behövs mer religionsundervisning - jag är inte helt säker. Och se nu för böveln till att inte stanna i grundskolan. En liknande reformering av gymnasieskolan skulle vara välgörande.

Om Giordano Bruno - martyr av fel anledning

Idag för 407 år sedan avrättades Giordano Bruno (1548-1600) på Campo di Fiore i Rom. Han har sedan dess gjorts till martyr för den moderna vetenskapen, för den fria tanken och en hel del annat berömvärt. Han har setts som en större martyr än Galileo Galilei; där Bruno antas ha gått i döden för sin övertygelse om det heliocentriska, copernikanska världssystemets riktighet och tro på ett oändligt universum, tog Galilei inför inkvisitionen tillbaka sina påståenden om jordens rörlighet - och räddade därmed livhanken.

Framför allt har Bruno setts som en martyr för motståndet mot det som av upplysningsmännens arvtagare betraktas som Det Stora Onda: den romerska kyrkan och påveväldet. På sant positivistiskt 1800-tals-manér är det så saken framställs av den fundamentalistiske ateisten John J. Kessler på positiveatheism.org.

Det var väl snarast som fritänkare och motståndare till den romerska kyrkan Bruno förärades det kända monumentet som restes 1889 på platsen för hans död.

Men Bruno dog inte för att han spred läran om det copernikanska världssystemet. För det första anammade han heliocentrismen därför att den passade samman med hans minst sagt säregna filosofiska och religiösa tankar - inte tvärtom. Hans begrepp om astronomi var i övrigt rätt vaga. Paradoxalt nog, kan man tycka, har ju Bruno också blivit martyr för sina mystiska spekulationer, som hos de ordensromantiska hermetikerna i Rosenkreutzorden. De lyfter till och med in Bruno bland de Upplysta, trots att rosenkreutzeriet knappast existerade i organiserade loger förrän möjligen under senare delen av 1600-talet - det första rosenkreutsiska manifestet, Fama fraternitatis gavs ut först 1614.

För det andra var det knappast Brunos tankar i sig som förde honom till bålet. Det fanns gott om svärmandar, fritänkare, mystiker, magiker och folk som talade med änglar i hans samtid, även i den katolska världen och där inkvisitionen var verksam.

Men det som gjorde en person till heretiker var inte nödvändigtvis vad han sade, utan vem han var, och vilka anspråk han reste. Anklagelsen mot Galilei, för att ta ett näraliggande exempel, var inte att han diskuterade och använde Copernikus hypotes, utan att han hävdat sig ha bevisat den. Därmed hade han i princip påstått att hans auktoritet stod över såväl kyrkan som hela det lärda samhället, och det var strängt taget med detta anspråk som Copernicus lära blev kättersk. Innan dess hade den bara varit en hypotes bland andra.

Giordano Brunos egen tragedi ligger snarare på ett socialt och politiskt plan än på ett ideologiskt eller religiöst. Eller, rättare sagt, Bruno levde i en tid då de sociala och politiska sammanhangen tolkades i religiösa termer. Det gick inte att tänka bort religionen ur de mellanmänskliga relationerna.

Det stora problemet med Bruno var att han gjorde sig till ovän med alla - inte bara med dem som traditionellt betraktats som hans motståndare, utan även med dem som till en början varit måna om att stödja honom. Och han gjorde det inte bara med sina bisarra idéer, utan med sina anspråk, sin självgodhet och sin arrogans. Efter hans sejour i Wittenberg hade också de lutherska tänkarna varit beredda att sätta facklan till bålet; att han brändes i Rom hade snarast att göra med att romarna hann först. Intoleransen och skräcken för fritänkeriet var inte ett katolskt signum mer än det var ett protestantiskt.

Därtill gjorde sig Bruno till ovän med sina patroner - ett generalfel i en tid då mäktiga gynnare var bokstavligt talat livsviktiga för alla som sysslade med någon form av intellektuell verksamhet. Han avrättades efter åtta år i fängelse, huvudsakligen därför att ingen längre hade något intresse av att skydda honom.

Richard W. Pogge, professor i astronomi vid Ohio State University skriver roligt och lärt om The Folly of Giordano Bruno.

Om bokens teknologi

Lysande...

Om Lee Miller

Även pressfotografiet har sina legender.

Alberto Korda (1928–2001) skapade - mest av en slump - ikonen Che Guevara. I sig är inte bilden särskilt märkvärdig, men när den beskars och koncentrerades till Ches orakade och allvarliga ansikte, skapades den ultimata bilden av Den Evige Revolutionären.

Robert Capa (1913–1954) tog - också snarast av en slump - ögonblicksbilden av hur regeringssoldaten Federico Borrell García såras dödligt under spanska inbördeskriget 1936. Capa blev också legendarisk genom sin död; trots att han svurit att aldrig mer skildra ett krig, dödades han av en landmina i Indokina när han för LIFE:s räkning följde ett franskt regemente i strid.

Lee Miller (1907-1977) var annorlunda. De bilder som gjort henne mest känd, är de hon tog som bildjournalist för Vogue under andra världskrigets slutskede. Även om de därigenom påminde om varandra i valet av motiv, närmade sig Miller verkligheten på ett annat sätt än Capa.

Miller var konstnärligt skolad, vilket märks i hennes sätt att arbeta. Det är kanske en överdrift att påstå att hon var mer professionell än Capa; likväl ger även hennes ögonblicksbilder ett intryck av att vara genomtänkta och komponerade.

Men även om hon inte nöjde sig med att skildra verkligheten, utan i någon mån omformade den, är autenticiteten påträngande. Hennes bilder är starka, och hon utnyttjade ofta porträttfotografiets, i strikt mening rätt begränsande form. Men hennes objekt vinner åskådarens sympati, alldeles oavsett om det rör sig om enkla soldater, brittiska lottor, förnedrade kollaboratörer eller lägervakter som misshandlats av sina tidigare fångar. Det är i Millers bilder aldrig givet vem som är hjälte eller skurk, vem som är bödel och vem som är offer - vilket är intressant, eftersom hon kunde vara nog så hämndlysten i sina ord.

SVT2 sänder ikväll en belgisk dokumentär om Miller. Den ska ses.

Om "Den tredje mannen"

"Den tredje mannen" hör till det fåtal filmer som verkligen står sig - inte bara över sina snart sextio år, utan genom att den fortfarande tål att ses om flera gånger. Graham Greenes berättelse som effektfullt bygger upp filmen hade varit tillräckligt tät för att överleva också en sämre regissör än Carol Reed.

I händelsernas centrum står kioskförfattaren Holly Martins (Joseph Cotten), som kommer till ett ockuperat Wien strax efter kriget för att söka upp sin vän Harry Lime (Orson Welles).

I Wien möts Martins av beskedet att vännen nyligen dött i en bilolycka, och han hinner till kyrkogården bara för att ge en sista hälsning. Den enkla, katolska begravningen samlar ett fåtal personer ur Limes bekantskapskrets, mest bestående av affärsbekanta; dit kommer också hans älskarinna, Anna Schmidt (Alida Valli).

Men vännens begravning bevistas också av brittisk militärpolis. Av major Calloway (Trevor Howard) får Martins veta att hans vän Harry Lime, den man han "känner bättre än någon annan", misstänks ha sålt utspätt penicillin på svarta marknaden i den brittiska ockupationszonen, något som orsakat hundratals människors död - i bästa fall - eller gett dem obotliga hjärnskador.

I sina försök att rentvå sin vän upptäcker Martins att berättelserna om Limes död går isär, och att alla vittnen till olyckan verkar ha något att dölja. Ur detta utvecklas en tät thriller om tre människor - Martins, Anna Schmidt och major Calloway - som rör sig i cirklar runt den döde, undflyende Harry Lime, som alla tre på olika sätt är bundna till och tror sig känna.

Det är inte skådespeleriet som gör "Den tredje mannen" till en stor film, även om Joseph Cotten, Alida Valli och Trevor Howard är de som bär berättelsen genom sina gestaltningar. Särskilt Trevor Howards duffelklädde militärpolis arbetar med små medel som låter oss ana en desillusionerad humanist, en människa som i öppet trots mot all mänsklig jävlighet arbetar med bibehållet patos och pliktkänsla.

Och jodå, Orson Welles är magnifik i rollen som Harry Lime - även om det knappast är Welles geni som arbetar. Regin, scenografin och ljussättningen är det som gör honom till en ikon; en skrämmande bild av en människa som arbetat bort också de sista resterna av sitt samvete.

Men även själva berättelsen och dialogen som arbetas in i en kontext av kontrastfyllda bilder av ljus och mörker är enastående. Limes försvarstal, medan han blickar ner på människorna från en av korgarna i Riesenrad på Prater har blivit en klassiker:

You know, I never feel comfortable on these sort of things. Victims? Don't be melodramatic. Tell me. Would you really feel any pity if one of those dots stopped moving forever? If I offered you twenty thousand pounds for every dot that stopped, would you really, old man, tell me to keep my money, or would you calculate how many dots you could afford to spare? Free of income tax, old man. Free of income tax - the only way you can save money nowadays.

Och sedan, övermänniskans klassiska resonemang om våldets och konfliktens nödvändighet för att dana all mänsklig kultur:

Like the fella says, in Italy for 30 years under the Borgias they had warfare, terror, murder, and bloodshed, but they produced Michelangelo, Leonardo da Vinci, and the Renaissance. In Switzerland they had brotherly love - they had 500 years of democracy and peace, and what did that produce? The cuckoo clock.

Också Wien, i förnedringens tid, spelar en huvudroll. De svarta och vita miljöerna, med regnvåta gator som ramas in av ruiner av förfallen skönhet, förklaras av berättarrösten i filmens inledning:

I never knew the old Vienna before the war with its Strauss music, its glamour and easy charm. Constantinople suited me better. I really got to know it in the classic period of the black market. We'd run anything if people wanted it enough and whom had the money to pay.[...] Vienna doesn't really look any worse than a lot of other European cities. Bombed about a bit.

Alltsammans ackompanjeras enbart av Anton Karas suggestiva ledmotiv för cittra - musik som Carol Reed upptäckte av en slump under filminspelningen, och som betonar den sönderbombade stadens försök att överleva, antingen genom gatornas svartabörshandel, eller genom dess musik.

(Citaten är hämtade från The Internet Movie Database)