Om sanningsälskare

På det bekanta nätet har jag hittat en liten plats benämnd Faktoider, ängnad "försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar". Vem eller vilka som ansvarar för innehållet vet jag inte, men det är rätt uppfriskande med någon som vågar ta bladet från munnen och säga att det ena är sant, medan det andra är osanning, och som belägger sina påståenden med tydliga hänvisningar och citat. Annars har ju antipositivismen och kunskapskritiken, som förvisso har sina poänger, förts dithän att ingen sanning tillåts triumfera över någon annan - om den inte råkar vara politiskt korrekt.

Här finns ett par favoriter: hövding Seattles tal om den vite mannens hänsynslöshet gentemot naturen, som min biologilärare på gymnasiet reciterade med stor emfas, men som hövdingen själv aldrig höll, för att inte tala om den ständiga sammanblandningen mellan inkvisitionen och häxprocesserna, och missuppfattningen att jesuiterna skulle varit inblandade på något sätt. Och så förstås den eviga, ofta upprepade myten om att medeltidens människor skulle ha trott att att jorden var platt. Om detta skrev för övrigt idéhistorikern Magnus Nyman en väldokumenterad artikel i Signum lagom till 500-årsminnet av Columbus snedsegling i Karibien: Var jorden platt före Columbus? - den rekommenderas.

Nu väntar jag bara på artikeln om att medeltida präster predikade på latin. För det gjorde de inte.

Om underligheter

Återigen har jag blivit utmanad, den här gången av två damer ur min bekantskapskrets - min allrakäraste gudsvägerska Miriam och min allrakäraste lagvigda Lisa - som båda utsatt mig för samma utmaning. Jag ska tydligen skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv (däremot tänker jag inte skicka utmaningen vidare - där går gränsen).

1) Min far är präst; min svärmor är präst; mina två (?) svärfäder är präster; min gudfar är präst; min gudbror och min gudsvägerska är präster och min fru är präst. (Och så undrar de varför det går dåligt för Svenska Kyrkan - den har ju uppenbarligen inga lekmän utan består bara av präster som dessutom är släkt med varandra...) Själv har jag tack och lov inte tagit en enda poäng teologi under mina på tok för många år i Uppsala. Men jag skriver avhandling om präster och biskopar...

2) Mina drömmar torde vara ett fall för allvarlig psykoterapi.

3) Att jag älskar böcker är kanske ingen hemlighet - men att jag ibland köper antikvariska böcker bara för att de har snygga ryggar i mörkt läder är definitivt på gränsen till det anständiga.

4) De fynd jag gjort i det osorterade rummet hos min lokale antikvariatshandlare har fått honom att börja undra om han inte måste gå igenom vad han faktiskt har i sitt bestånd.

5) Jag har en bibliofil vän som ibland under Uppsalatiden kom förbi med en portfölj där han gömt någon raritet och konspiratoriskt frågade "ska du ha nåt idag?" - som om jag snortade bokdamm eller nåt.

6) Visserligen är jag tämligen begiven på bordets njutningar i fråga om mat och dryck - men inget slår en lång, rejäl frukost i sällskap med en färsk morgontidning och en fru som förgäves försöker kommunicera.

Om Sven Hedin som pojkbokshjälte

Tom Olsson skriver i torsdagens understreckare i SvD om Upptäckts­resor vid sekelskiftet­ tolkade som pojkdrömmar.

Sven Hedins resor tillsammans med män som "'gemensamt skådat döden i vitögat'" beskrivs i termer av litterära berättelser och med litterära referenser. De män som deltog i vetenskapliga expeditioner för att kartlägga de sista vita fläckarna på kartan nådde genom sina erfarenheter "en särskild gemenskap i dödens närhet. De var ett känslomässigt brödraskap, ett band of brothers."

Denna litterära anspelning på, och parallell till vapenbrödraskapet för tankarna också till skyttegravarna - "Ömt och moderligt pysslade soldaterna om varandra, högtidligt och tårögt beredde de en kamrat för döden" - och till "de äventyrslystna män som sökte sig till kolonierna [...] Joseph Conrad, som hade en del att säga om det koloniala livets erfarenheter, har i en essä om kolonialism och geografi tolkat den koloniala äventyrslusten som resultatet av pojkens drömmar om att gå in i och ge sig hän åt det okända."

"I pojkäventyret förenades upptäckts­resandena, de koloniala äventyrarna och soldaterna. I ett brödraskap fick de kontakt med pojken i sig och upplevde märkvär­diga äventyr och samlade på besynnerliga och fantasieggande föremål. De hade sökt sig bort från den hotande feminiseringen av kulturen och det sociala och politiska livets­ omständliga, tidsödande och besvärliga förhandlingar och kompromisser. I kamp mot naturkrafterna kunde de hänge ge sig åt kompromisslös dådkraft och satsa allt på ett kort."

Olsson hinner visserligen bara skrapa på ytan i sin korta essä - en stor del av texten går åt till att berätta om Sven Hedins triumfatoriska hemkomst 1935 - men instinktivt tror jag att han har en viss poäng. Jag är kanske inte helt övertygad om det genusteoretiska anslaget - som för övrigt känns en aning påklistrat, ungefär som den ofta irrelevanta marxistiska teoribyggnaden i gamla DDR-avhandlingar. Men jag köper ändå grundresonemanget, eftersom min egen fascination för tiden och för upptäcktsresorna, som jag tidigare skrivit om i "ingenjör Andree och hjältemodets retorik", är så uppenbart präglad av pojkboksromantik och hämmad äventyrslusta - helt i trots mot den hårda, smutsiga verkligheten, där allt tecknas i otydliga, tröstlösa gråtoner.

Det står ett romantiskt skimmer också över vapenbrödraskapet som klyver min själ och lägger ett dämpande filter även över Flanderns gyttja, så fylld av död. Fortfarande kan jag rysa över Shakespeares ord:

We few, we happy few, we band of brothers;
For he to-day that sheds his blood with me
Shall be my brother; be he ne'er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in England now-a-bed
Shall think themselves accurs'd they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin's day.

Detta trots att jag med förnuftet vet att verklighetens Henrik V var en rå krigsherre som inte sparade andras liv i onödan och som i motsats till Shakespeares Hal knappast led av samvetskval över de lidanden som hans anspråk på Frankrikes tron och hans krigsföretag förde med sig.