Om konservativa och liberaler

Medan jag ännu är inne på det politiska kan jag inte låta bli att citera den amerikanske humoristen Will Cuppy (1884–1949) angående skillnaden på konservativa och liberaler:

"Don't feel badly if you can't tell the Whigs from the Tories. The Duke of York, brother of George IV, 'could never distinguish clearly in his mind the difference between a Whig and a Tory, and as a consequence always argued both ways at the same time.' Whigs are more tolerant towards people in trade. Tories drink a lot deal of port. After they'd had a few, they cried, 'Sack the lot,' doubtless referring to their opponents."

Will Cuppy, The Decline and Fall of Practically Everybody

Visserligen handlar citatet om England och det sena 1700-talet. Att tala om Whigs och Tories är väl ungefär som att diskutera Hattar och Mössor i svensk politik, men britter är nu en gång lite egna - alla 60 miljoner - och Tory används ju fortfarande som beteckning på de konservativa.

I övrigt tycker jag nog beskrivningen stämmer ganska bra. Om vi bortser från den lilla detaljen att liberalerna numera i stort sett har utraderats av enmansvalkretsarna.

G.K. strikes back

Per Ericsson har skrivit flera intressanta poster om G.K Chesterton (1874–1936). Det ska inte jag göra, men med anledning av att en bloggläsare uttryckt förvåning över att jag inte är äldre än jag är, eftersom jag uttrycker mig "gammaldags" (vilket jag tolkade till det sämsta, det vill säga att jag låter som en reaktionär gammal stöt) vill jag ändå ge ett litet citat för att klargöra mina politiska åsikter:

"The whole modern world has divided itself into Conservatives and Progressives. The business of Progressives is to go on making mistakes. The business of the Conservatives is to prevent the mistakes from being corrected."

50-talet är tillbaka

Hustrun har lagt ner sin gamla blogg och startat en ny tillsammans med en vännina under namnet Prästfruarna funderar.

Det intressanta med detta är att bloggens själva tonfall väckt en feministisk ådra hos mig som jag ärligt talat inte trodde att jag hade. "Snälla ni", vill jag ropa, "femtiotalet är slut, hemmafruidealet är stendött, och ni är minst av allt några hemmafruar."

Fast å andra sidan kan ju jag också behöva lite husmoderstips.

Om Tintin och kätteri

Steven Spielberg och Peter Jackson har gått samman om att filmatisera Hergés klassiska serie Tintin. Någon större nyhet är det kanske inte. Det har gjorts förr och resultatet har knappast blivit särskilt lyckat. Men Spielberg och Jackson har tydligen tänkt sig något spektakulärt:

"Det blir inga vanliga spelfilmer utan duon kommer använda den senaste tredimensionella digitala animerade tekniken" rapporterar SvD, medan DN citerar Steven Spielberg: "Herges karaktärer har fått nytt liv, de visar känslor och själ och går långt bortom allting vi tidigare sett av dataanimerade karaktärer."

Men hallå, hur kättersk får man bli? Tintin som 3D? Det är ju ett hån mot allt som den klara linjen står för, den europeiska och i synnerhet den belgiska seriekonstens heligaste dogm! Och tanken med Tintinfiguren är ju att han inte ska ha en själ - Tintin är just ingenting, en tabula rasa som vem som helst kan identifiera sig med. De övriga figurerna - Haddock, Castafiore, Kalkyl och Dupontarna - har inte heller någon själ, utan agerar enbart utifrån sina hårt utmejslade karaktärsdrag. Att besjäla Tintins universum blir dess undergång.

Peter Jackson kan för övrigt redan klassas som ärkekättare. Som film betraktad är väl ringtrilogin inte så dum - bra action, snygga miljöer och effekter, genomtänkt design. Men epiken som utgör bokens själva kärna är tillintetgjord och underordnad de publikfriande, filmiska kraven. Reduceringen av dvärgen Gimli - från tragisk hjälte som genomgår sin katharsis i mötet med drottning Galadriel, till en komisk sidekick - är talande, för att inte nämna att det vid domedagsklyftan är huvudpersonens kampvilja, och inte ödet som fäller avgörandet.

Det bådar inte gott för produktionen av Tintin the Movie. Var finns den spanska inkvisitionen, nu när vi verkligen behöver den?

Torquemada, kom tillbaka!! Allt är förlåtet!!

Om sena understreckare

SvD publicerade två intressanta understreckare i helgen: Merete Mazzarellas läsning av en ny bok av historieprofesorn Allan Megill, Nuet gör oss blinda för historien och Hans-Roland Johnssons presentation av satyrspelen, en form av antik dramatik som jag inte ens kände till, Satyrerna var dramatikens bröderna Marx.

Dessvärre har webredaktörerna på SvD ovanan att inte lägga ut helgens understreckare förrän på måndagen. Ibland är jag glad att vara prenumerant.

Ett anspråkslöst förslag om finlandssvenska

Nog sticker han ut hakan, Tom Sörhannus, när han i en debattartikel i SvD hävdar att svenskar i "nationalistisk yra" inte bryr sig om finlandssvenskans - eller finlandssvenskarnas - framtid, en framtid som målas i dystra färger.

Artikeln är kanske inte det bästa exemplet på hur man kan nyansera en debatt, och jag undrar om Sörhannus verkligen står för en majoritetsuppfattning när han identifierar sig som svensk snarare än finländsk. Ända sedan nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dagar har det funnits en tendens att betona det finländska fäderneslandet och den finländska identiteten, snarare än kopplingarna till Sverige och det svenska.* Om detta är en allmän tendens, och om den står sig idag vill jag låta vara osagt.

Men om vi för ett ögonblick antar att Sörhannus har rätt, så tror jag det på sikt är allvarligt om finlandssvenskan är hotad, för de kulturella kontakterna mellan det vi kallar Sverige och det vi kallar Finland, och för förståelsen för den gemensamma historien - och då inte bara den historia som tilldragit sig före 1809, utan även efter.

Men vad skulle kunna göras åt situationen utan att svenska myndigheter och beskäftiga intellektuella lägger sig i vad som inte angår dem?

Mitt anspråkslösa förslag, som visserligen inte är så allvarligt menat, men ändå inte ska uppfattas ironiskt, är att finska borde införas som obligatoriskt språk i svenska skolor redan från mellanstadiet. Det om något skulle kunna underlätta de kulturella relationerna och den ömsesidiga förståelsen mellan svenska och finska medborgare, och därigenom skapa en sfär där finlandssvenskan har en given plats.

Jag vet att finskan har sexton kasus eller något liknande, vilket betyder döden för den som - likt mig själv - är hopplöst okunnig i alla frågor som rör grammatik, men mer än en gång har jag sörjt över att mina finskakunskaper inskränkt sig till "Ei saa peittää", "Hakkaa päälle pohjan poika" och diverse fula ord. Jag har också den fullständigt ogrundade uppfattningen att tvånget att läsa svenska skulle kännas mindre betungande för finska barn, om de visste att deras kolleger på andra sidan Bottenhavet utsattes för något liknande.

Och tänk att kunna läsa Väinö Linna och Mika Waltari i original...

* Se exempelvis Matti Klinge, Den politiske Runeberg och Merete Mazzarella, "Nationalskalden" i JLR : Johan Ludvig Runeberg i urval.