Om Bruce, Pete Seeger och den amerikanska folkmusiken

Det ska erkännas att jag aldrig har lyssnat på Bruce Springsteen i någon högre utsträckning. Han är en musikalisk referenspunkt - jag känner igen vad han gjort, ser det goda hantverket och låter det sedan vara. Han har inte riktigt slagit an.

Inte förrän jag lyssnade på ett av hans senare album vill säga: "We Shall overcome - The Seeger Sessions". Detta är fantastisk musik, skapad i stunden av ett brokigt, närmast slumpmässigt sammanplockat gäng musiker. Albumet bygger på Pete Seegers tolkningar och arrangemang av amerikansk folkmusik - det är bluegrass, negro spiritual, influenser från de europeiska immigranterna, lite blues och ett stänk från New Orleans.

I denna vitala blandning får till och med den i grunden rätt banala och - framför allt för en svensk publik - så misshandlade medborgarrättssången We Shall Overcome nytt liv.

I posten Om laglösa och historiens gråzoner har jag tidigare länkat till Springsteens version av balladen om Jesse James - som på 40- och 50-talen blev en rätt osannolik protestsång i händerna på Woody Guthrie.

Men här finns också balladen om John Henry - myten om mannen vid järnvägsbygget, som med sin slägga utkämpar en duell mot ångborren:

Eller ta 'Mrs McGrath' - en irländsk sång från början av 1800-talet som fick förnyad aktualitet under första världskriget, då som en uppmaning att inte låta sig värvas av engelsmännen:

Eller varför inte immigrantsången "American land". Det är betydligt nyktrare, men nästan lika tung folkrock som The Pogues presterade under sin storhetstid:

Avbön - eller nåt

När jag läser mina inlägg om modern arkitektur - nu senast om biblioteksbygget i Stockholm, inser jag att jag lätt tappar alla koncepter. Så farligt är det väl ändå inte?

Nej, kanske inte - men jag tycker verkligen att modern arkitektur bara är så ful.

Visst, klassisk funkis kan jag tåla i mindre mängder, men den rådande postfunktionalismen, som kännetecknas av att vara varken vacker eller funktionell, är outhärdlig.

Det hela späs på av mina fördomar mot arkitekter: de tycks ha två lägen - antingen groteska fyrkantiga betongklossar, eller spektakulära revolutionerande konstruktioner i titan och glas.

Moderna arkitekter tycks se sig som konstnärer, där byggnadernas spektakulära värden prioriteras. Men så fort de ska användas, så fort människor kommer in i bilden, så blir kompositionen liksom besudlad.

Och så är jag fast övertygad om att alla arkitekter själva bor i skånelängor, våningar på Östermalm eller utsålda prästgårdar, smakfyllt inredda med dyrbara antikviteter...

Stockholms stad har talat

Det är inte bara mot den oförfalskade dumheten som gudarna kämpar förgäves - även mot moderna arkitekters brist på proportion och estetisk känsla går de bet, liksom mot svenska tjänstemäns och politikers blodhundsinstinkt att alltid välja det sämst tänkbara alternativet.

"Minimalistiskt som en minimalistisk målning" säger en av jurymedlemmarna enligt SvD om Delphinium, vinnande förslag i arkitekttävlingen om utbyggnad av Gunnar Asplunds biblioteksbyggnad i Stockholm. Minimalistiskt som en pansarkryssare snarare.

SvD:s arkitekturskribent Ola Andersson skräder inte orden utan kallar förslaget ett "Kontroversiellt ingrepp som förstör", medan DN:s Peder Alton plötsligt har ändrat sig och nu förordar det vinnande förslaget. På något sätt känns det symptomatiskt.

Om Wallensteins order och historiska källor - 375 år efter Lützen

En gång i mitt liv har jag hört Hans Villius föreläsa. Jag minns inte riktigt om vad - berättandets konst eller något liknande - men en sak som som fastnade var när han gav exempel på hur det historiska berättandets dramatik kan byggas upp från autentiska källor.

Exemplet han använde var den order som Albrecht von Wallenstein, kondottiär och ledare för de kejserliga styrkorna sände till marskalk Pappenheim dagen före det vi känner som slaget vid Lützen. Han läste det först i original:

”Der feindt marchirt hereinwarths der herr lasse alles stehen undt liegen und incaminire sich herzu mitt allem volck und stücken auf das er morgen frue bey uns sich befünden / ich aber verbleibe hiemitt des herrn dienst williger A.H.z.M. / Lützen den 15 Novemb. Ao 1632 / Er ist schon an dem pas wo gestern der bese weg gewest ist”

Och i svensk översättning:

”Fienden marscherar hitåt. Min Herre låter allt stå och ligga och förfogar sig hitåt med allt folk och alla stycken så att han i morgon bittida befinner sig hos oss. / Men jag förblir härmed Min Herres tjänstvillige Albrecht, hertig av Mecklenburg. / Lützen den 15 november år 1632 / Han är redan vid passet där den dåliga vägen blev tagen i går.”

Brevet vittnar om Wallensteins brådska och desperation: här ges ingen tid till förklaringar. Fienden, den svenske kungens armé, borde ha gått i vinterkvarter, men står nu mindre än en dagsmarsch från hans egna ställningar. Förstärkningar måste till för att undvika katastrof, och Pappenheim befinner sig med sina styrkor i Halle, ett par mil norrut.

Vanligvis rörde sig arméerna vid denna tid mycket långsamt, men Wallensteins order säger uttryckligen att Pappenheim ska låta "allt stå och ligga". Pappenheims styrkor bestod huvudsakligen av relativt snabbrörligt rytteri, men ordern innebar likafullt att det inte fanns tid att få med trossen eller någon form av skaffning. Soldaterna skulle skickas direkt in i elden.

Jag har använt Wallensteins order i min egen undervisning, för att visa på hur ett historiskt källmaterial kan se ut. Det är relativt enkelt att anknyta till: också studenter som gått i skola på 1990- och 2000-talet brukar känna till slaget vid Lützen som begrepp - även om de ibland förvånas något över dateringen. 15 november? Slaget vid Lützen var ju den 6?

Enligt den julianska kalendern ja - enligt den gregorianska, som införts av påve Gregorius XIII 1582 och som gällde i de flesta katolska länder dog Gustav II Adolf, Pappenheim och omkring 7000 andra människor i Lützens dimma den 16 november 1632. Så egentligen borde vi äta bakelser i morgon också.

Men Wallensteins order är också ett dokument vars autenticitet är svår att förneka. Det återfanns hos den döende Pappenheim sedan han sårats av en kanonkula under slaget. Blodfläckarna på pappret vittnar på ett närmast makabert sätt om det som jag för mina studenter brukar beskriva som historiens köttighet: även om detta var något som inträffade för 375 år sedan i en värld som inte såg ut som vår, och där människorna hade helt andra kulturella referensramar än vi, så är det fortfarande verklighet i lika hög grad som vår egen tid.

Vatican Rag

På YouTube fann jag följande klassiska förslag på mässmusik. Tyvärr finns inte Tom Lehrers geniala presentation från skivan That Was the Year that Was med i klippet:

"Another big news story of the year concerned the ecumenical council in Rome, known as Vatican 2. Among the things they did, in an attempt to make the church more ... commercial, was to introduce the vernacular into portions of the Mass to replace Latin, and to widen somewhat the range of music permissible in the liturgy. But I feel that if they really want to sell the product - in this secular age - what they ought to do is to redo some of the liturgical music in popular song forms. I have a modest example here ... It's called The Vatican Rag!"

Och som en liten motvikt, från andra sidan Wittenberget, lånad från Fredrik Norbergs blogg:

Att injaga rädsla föder stolthet

Arkadij Waxberg har åter skrivit väl om Putins Ryssland: Rysk valrörelse i skräckens tecken.

Den ryska skendemokratin går mot osminkad diktatur med stormsteg - och Putin gör sig respekterad hos medborgarna genom att skrämma sina forna slavstater.

Per Ericson

Nyss hemkommen från en längre resa har jag mötts av den tragiska nyheten att Per Ericson, ledarskribent på SvD och författare till bloggen Bonum Commune har avlidit.

Att säga att Per Ericson var läsvärd är en underdrift. Han var något så ovanligt som en ledarskribent med intellektuell skärpa och lyhördhet, och med en sällsynt förmåga att se människan, också i den politiska debatten.

Ledarredaktionens minnesord