Veni, veni Emanuel

Veni, veni Emanuel
Captivum solve Israel
Qui gemit in exilio,
Privatus Dei Filio.

Gaude! Gaude! Emanuel
Nascetur pro te, Israel!

'A Fairytale of New York'

Som en liten tradition, så här på lillejul...

En hymn i jultid

Jag följer min vän och bloggkollega Stefan Olssons exempel och lägger upp ett YouTubeklipp med en av mina favoritpsalmer: "O Little Town of Bethlehem". Texten är skriven av Phillips Brooks (1835-1903) som var kyrkoherde i Philadelphia, men originalmelodin (som jag finner alltför smetig) har här bytts ut till en engelsk folkmelodi - samma som finns med i den svenska versionen (nummer 115 i psalmboken).

Synd bara att Kiri Te Kanawa inte riktigt håller måttet i videon - hennes insats stör liksom kören...

Att dricka jul

En liten repris från i fjol...

Frans G. Bengtssons skildring av hur det dricks jul hos Harald Blåtand i Röde Orm är kanske inte direkt historiskt korrekt - och själva seden är heller inte något att rekommendera för hemmabruk. Men något som faktiskt är riktigt gott till julmaten - både till julbordet och den lutfisk som varit familjens juldagstradition, om inte sedan hedenhös, så åtminstone sedan Hans Brasks dagar - är en klassisk mumma.

Så här blandar jag den, antingen i en stor kanna eller i en bunke:

3 flaskor stout - Guinness Extra är klassikern, men stark Carnegie Porter funkar lika bra (St. Peter's stout skulle säkert gå bra den med, men den är lite för bra att blanda med annat)
2 flaskor pilsner - folk- eller mellanöl duger utmärkt, men inte lättöl (hemska tanke)
1 flaska sockerdricka - eller julmust, som jag inbillar mig ger en... tja... mustigare smak
1 – 2 dl portvin eller madeira
Kardemumma - om så önskas; jag tycker det funkar lika bra utan

Allt ska vara kylskåpskallt. Börja med att blanda sockerdrickan och portvinet med pilsern och häll sedan stouten rakt ner i härligheten. (Öl måste skumma när den hälls upp, annars går smaken förlorad. Jag lärde en engelsk vän det tricket när han envisades med att hålla glaset på snedden för att smyghälla ner sin öl. Han insåg genast skillnaden, och nu sprider han enligt egen utsago denna kunskap bland sina vänner i Liverpool.)

Eventuellt kan portvinet tillsättas sist, om det hälls mitt i skumkronan. Servera genast. Vill man krydda med kardemumma stöter man 10-15 korn i en mortel och låter det dra i madeiran eller portvinet en stund innan.

Det går att spara överbliven mumma till dagen efter. Även om man har ett lock till kannan blir det givetvis en aning avslaget, men smaken är det vanligen inget fel på.

Studentikost i lunchtider

Jag är ledsen, men jag tycker faktiskt att sådant här är roligt: Tecknarpar får pris ur låda.

Och apropå vetenskapshistoria...

... så har tydligen ett exemplar av Newtons Philosophiae naturalis principia mathematica från 1687 återförts till Uppsala och Carolina Rediviva varifrån den stals på 1960-talet.

Nu kan man tycka att detta inte är en stor sak. Det påpekas att boken är "en av de viktigaste vetenskapliga publikationerna någonsin" vilket säkert är sant - men för att vara en 'rar' bok är ju inte ens exemplar från förstaupplagan direkt sällsynta (fast det bör kanske påpekas att när en man enligt SvD dömdes "för att ha stulit två exemplar av boken, ett från Säveskolan i Visby och ett från Ingenjörsvetenskapsakademien i Stockholm" så rörde det sig knappast om förstaupplagan).

Men det som gör Carolinas ex så speciellt är att dess proveniens knyter den så tydligt till Uppsala. Den har inte donerats av någon sentida bibliofil, utan köptes och användes verkligen av astronomiprofessorn Petrus Elvius (1660-1718). Det är i första hand här bokens vetenskapshistoriska värde ligger.

Om Tycho Brahes nova och vetenskapens baklängeshistoria

"Supernova från 1500-talet syns igen" utbrister vetenskapsradion och rapporterar att astronomer på Hawaii har "lyckats fånga det svaga ljus som finns kvar" efter den supernova som Tycho Brahe iakttog och beskrev 1572.

Tycho Brahe (1546-1601)

I vetenskapshistorien har den klart lysande nya stjärnan som flammade upp i stjärnbilden Cassiopeia i augusti 1572 fått närmast mytiska proportioner. I Wikipedias artikel om novan står det att

"The "new star" helped to shatter stale, ancient models of the heavens and to inaugurate a tremendous revolution in astronomy that began with the realized need to produce better astrometric star catalogues (and thus the need for more precise astronomical observing instruments)."

Liknande formuleringar kan hittas i en abstract till en artikel av Owen Gingerich:

"The brilliant Nova of 1572 marked the beginning of the end of Aristotelian cosmology and provided the defining moment when the young Tycho Brahe became a professional astronomer ... His instruments, the finest produced in the pre-telescopic age, enabled him to establish that both the nova and the Comet of 1577 lay beyond the moon, contrary to Aristotle's teaching. His major attempt to establish the distance to Mars (in order to distinguish between the Ptolemaic and Copernican cosmologies) failed, but left in its wake a magnificently accurate set of data that enabled Kepler to make the greatest advance in celestial mechanics since Copernicus himself."

Supernovan 1572 som en brytpunkt i den moderna vetenskapens historia således, och som ett avgörande ögonblick i det unga geniets karriär.

Problemet är att även om Tycho Brahe insåg att den nya stjärna han betraktade bröt alla då kända lagar om världsalltets uppbyggnad, så såg han inte det vi ser. För Tycho var det i första hand en fråga om ett gudomligt under som visade Skaparens allmakt, och ett tecken på att världens undergång var nära.

Renässansens naturvetenskap - eller snarare naturfilosofi - syftade inte i första hand till att kartlägga och mer exakt beskriva världen. Snarare betraktades den som en form av gudstjänst.

Eftersom skapelsen enligt all dåtida filosofi utgick från Guds logos, genomsyrades alla ting, materien likaväl som andevärlden, av Guds vilja och vishet. Naturen kunde läsas som en bok - liber naturae - och som en parallell till det uppenbarade Gudsordet i Bibeln. Det var denna verklighet Tycho Brahe strävade efter att nå djupare kunskaper om när han lät inrätta Uraniborg på Ven, liksom när han lät konstruera instrument för att med större exakthet beräkna himlakroparnas banor. Astronomin och astrologin - som vid denna tid vanligen betecknade två sidor av samma vetenskap - var i första hand metoder för att skåda Guds verk och försyn.

Här finns ett inbyggt problem i den vetenskapshistoriska forskningen som sådan. Disciplinen har präglats av att den under lång tid har utövats av naturvetenskapsmän som i första hand sökt sina egna intellektuella rötter. Äldre generationers vetenskapshistoriker har därmed tenderat att leta efter element i det förflutna som de själva känner igen, och som kan anses förebåda det som sedan skulle komma att bli den moderna vetenskapen.

Detta har fått till konsekvens att förståelsen av renässansens intellektuella värld har fördunklats. De religiösa och mystiska aspekterna av naturstudiet har ofta underskattats såsom varande vidskeplig bråte, på förhand dömd att gå under genom vetenskapens framsteg. Tycho Brahe och hans samtida intellektuella blir intressanta bara i den mån de kan visas ha tänkt framåt. Vetenskapshistorien blir en historia som per definition läses baklänges.

Men detta skapar en tillrättalagd och anakronistisk bild som har föga med renässansens tänkande och föreställningsvärld att göra. Copernicus, Tycho Brahe och Kepler arbetade inte med prototyper till Newtons fysik, lika lite som Newton arbetade med en ofärdig relativitetsteori. Och inte heller kan vi påstå oss begripa oss på Newton om vi betraktar hans religiösa idéer och hans alkemiska och bibelexegetiska spekulationer som skilda från hans "vetenskapliga" verksamhet.

Lästips:
Morten Fink-Jensen, Fornuften under troens lydighed: naturfilosofi, medicin og teologi i Danmark 1536-1636, Köpenhamn 2004; Andrew Cunningham, "Getting the Game Right: Some Plain Words on the Identity and Invention of Science", Studies in History and Philosophy of Science vol 19 n 3 1988; Håkan Håkansson, "Profeten Tycho Brahe. Astrologi och apokalyps i 1500-talets naturvetenskap", Historisk tidskrift 2005:4