"hon fångar oss läsare i något slags band, en fascination som är bloggandets motsvarighet till den där bindningen vi alla upplevt någon gång under grundutbildningen då vi andäktigt insupit någon karismatisk lärares visdom."
"Enligt vanlig sed för rättssäkerhet straffar man bara folk för det som de blivit åtalade för. Man dömer inte folk för att man tycker illa om dem i största allmänhet. Nu har påven benådat biskoparna för deras brott mot kyrkans regler om biskopsvigningar. Då måste bannlysningen också upphöra för den här antisemitiske biskopen. För i just det här fallet var det ju inte antisemitismen han var dömd för. Om man vill att han ska vara bannlyst även i fortsättningen måste man anmäla honom för påven igen fast för just antisemitism. Man kan inte låta biskopen vara dömd för “olaglig biskopsvigning” på grund av att han är antisemit. Det fungerar likadant i vanliga domstolar, om en person har begått ett rån ska han dömas för rån, inte för kidnappning."Det är onekligen en aning märkligt att svenska media mister alla koncepter i fråga om saklig rapportering så fort det rör sig om den romerska kyrkan och dess överhuvud. Ibland känns inte nidbilderna i Fältskärns berättelser särskilt avlägsna, eller sådana stämningar som avslöjas av det gamla talesättet "häng en jesuit och han sticker med repet".
"Enligt SSPX nuvarande ledare, biskop Bernard Fellay, har den brittiske biskopen Richard Williamson som häromveckan yttrade sig i Sveriges Televisions Uppdrag granskning fått en reprimand och fått order om att inte uttala sig om politik eller historiska skeenden i fortsättningen."Detta borde väl få svenska media att erkänna att de rört upp en storm i ett vattenglas, och att de dömt en hel organisation för vad en av dess enskilda företrädare har sagt - liksom att de "högerextrema kopplingar" som man menat sig hitta hos SSPX-medlemmar i Sverige i ärlighetens namn skulle kunna återfinnas i ungefär vilken organisation som helst. Men det har som sagt bara blivit en notis än så länge.
"There's probably no God. Now stop worrying and enjoy your life."
Det är ett gott försök, det ska erkännas. Men jag tror knappast det omvänder någon, eftersom gudstro - i alla sina fullkomligt divergerande yttringar - ytterst sällan handlar om oro utan just om en grundläggande tillit till tillvaron. Snarare är väl problemet tvärsäkerheten och bristen på oro hos en del av dess utövare - liksom den är det hos människor i gemen, inte minst hos ateister.
Jag antar att kampanjen syftar på att religiösa levnadsregler hämmar oss i hur vi lever våra liv. Problemet är bara att vi alltid kommer sätta upp moraliska och etiska riktlinjer som hämmar vårt beteende, på gott och ont, och som vi försöker pressa på andra människor. Så fungerar vi, och så fungerar samhället, vare sig vi tror på Gud eller inte. Det är heller knappast så att vi njuter mindre av livet om vi betraktar det som en gudomlig gåva.
Richard Dawkins - hardcore-ateist enligt Everdahls terminologi - lär också ha invänt mot ordet "probably". Och beroende på hur vi ser det kan det ha fatala konsekvenser för hur vi tolkar budskapet, eller som en läsare av Vasabladet kommenterar:
"There is PROBABLY no God... But what if? Time to start worrying? Alltså, den här reklamen är ju för bra! Ordet "probably" säger ju allt!"
I USA har en liknande kampanj förts under en annan, minst lika klatschig slogan: "Why believe in God? Just be good for goodness sake!" Problemet är bara att man här byter ut en form av metafysiskt tänkande mot ett annat. Frågan vi måste ställa oss här är vad det innebär att vara god - vad är godhet? Och vem bestämmer vad som är gott och inte?
Sedan är det ju utomordentligt fånigt att som den brittiska lobbygruppen Christian Voice anmäla reklamen för att den bryter mot reglerna om bevis och sannfärdighet i reklam - även om gruppens talesman har en poäng när han påpekar att människor inte brukar uppskatta att få sig predikningar till livs ens i form av klatschiga slogans.
Men, det är klart, om busskampanjen kan få igång en diskussion och ett samtal mellan olika hedervärda ståndpunkter, istället för det vanliga testuggandet, så vore det en välgärning. Ett steg på den vägen kan vara att läsa The Dawkins Delusion som biofysikern, teologen och före detta ateisten Alister McGrath skrivit tillsammans med Joanna Collicutt McGrath (som jag misstänker är hans lagvigda).
Den är bra, inte för att den inte är polemisk - det är den: Richard Dawkins och hans The God Delusion blir omsorgsfullt slaktade. Nej, den är bra för att den tvingar läsaren att se bortom ateistisk såväl som religiös dogmatism och pekar mot punkter där det går att förstå varandra, utan att därför behöva ge avkall på sina egna grundsatser och trosföreställningar.
Mot slutet glider boken olyckligtvis mot att bli kristet apologetisk, det medges. Äreräddningen av Gamla testamentet är visserligen snygg, men när det gäller försvaret för en traditionell läsning av NT och evangelierna skjuter författarna över målet. Visst, Dawkins tolkning av kristendomen som en skapelse av Paulus är löjeväckande för den som har ett minsta begrepp om kyrkohistoria - eller vanlig antik historia överhuvudtaget, men om det ska användas som argument, måste det underbyggas på ett bättre sätt än här. Samtidigt är det sammantagna intrycket att The Dawkins Delusion är en väl fungerande och kompakt text, och just den typ av resonerande inlägg som behövs för att samtalet ska kunna fortsätta.
Karl Rydå, till vardags ledarskribent på UNT skriver rätt sansat om svenska politiker och skribenter som tappat alla koncepter. Även Stefan skriver väl och nyanserat här och här.
Men leken med det tredimensionionella förekommer också i andra sammanhang, som i Pere Borrell del Caso, Flykt från kritiken 1874, där själva konstverket tränger ut ur ramarna för att undkomma konstkritikerna:
Det roliga med utställningen är annars stilblandningen. Det rör sig verkligen om konst från fem olika sekler och av olika slag, från 1600-talet fram till idag, och det hade mycket väl kunnat bli spretigt. Men temat skapar en övergripande enhetlighet - eller åtminstone en illusion av enhetlighet.
