Vatikanen anklagar SVT för kupp mot påven skrev SvD i veckan. Det är en rubrik som förpliktar, men redan i artikelns ingress framgår att man låtit bli att kolla upp storyn i händelse att den skulle spricka:
"Påven Benedictus XVI har utsatts för en svensk kupp av tv-programmet Uppdrag granskning i konspiration med progressiva präster i katolska kyrkan. Det hävdas i en rapport som cirkulerar inom Vatikanen, uppger italienska religiösa skribenter."
Uppgifterna om en "komplott mot påven" kommer alltså inte från Vatikanen, utan från "den konservativa katolska bloggen
rorate-caeli.blogspot.com" och handlar om rykten om "en hemlig rapport i Vatikanen" i italiensk press.
Vid orden "hemlig rapport" borde en kritiskt tänkande människa dra öronen åt sig. Ändå presenteras uppgifterna konsekvent som om de kom från Vatikanen, som ett led i "en ny kommunikationsstrategi".
Det verkar helt enkelt som om dramaturgin med en konflikt mellan "konservativa" och "progressiva" krafter inom den romerska kyrkan har utövat en alltför stor frestelse, något som har grumlat det journalistiska omdömet.
För detta är inte seriös journalistik. Däremot är det journalistik som tar sig själv på för stort allvar - på samma sätt som Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan är fortsatt stolt över sitt scoop: "Vi har bara avslöjat Williamson som förintelseförnekare".
Nej, det har de inte. Vad de däremot har gjort är att de har gett Williamson ett utmärkt tillfälle att lufta sina idéer.
Jag tror inte på konspirationer, och jag skulle knappast kalla det som pågår för ett drev. Men det finns ett principiellt problem när - för att citera Markus Hagberg på
Stefans blogg - "media inte bara granskar utan också tar sig friheten att styra dagordningen, tillverkar sina egna nyheter vilka sedan gör anspråk på att korrekt beskriva verkligheten".
Förvisso är det som journalist omöjligt att förhålla sig helt objektiv. Varje uttalande kan alltid betraktas som ett försök att styra dagordningen, och frågan om vad som är en konstruerad nyhet och vad som är en korrekt beskrivning av verkligheten kan alltid diskuteras - alla nyheter är ju i någon mån konstruerade. Men i det här fallet är det tydligt att hela vinklingen av det som hänt styrs av förutfattade meningar om katolska kyrkan och om påvens person, och att man inte ger sig tid att lyssna på vad som faktiskt sägs från Vatikanens sida.
Inte ens det vanligtvis så sansade programmet
Medierna i SR verkar vilja förstå vad återkallandet av exkommuniceringen av SSPX:s biskopar innebär. I ingressen verkar det som de körts ut från den romerska gemenskapen enkom för att de varit alltför "ultrakonservativa" även för Vatikanens smak - vilket i förlängningen innebär att hävandet av exkommuniceringen skulle kunna tyda på en glidning i samma "ultrakonservativa" riktning inom den romerska kyrkans ledning.
Att Vatikanens beslut eventuellt skulle kunna ha en annan grund eller motivering är inget man nämner ens i en bisats, och när Maria Hasselgren, pressansvarig på Stockhoms katolska stift intervjuas, läggs vinkeln på den "djupa kris" påven hamnat i och på den internkritik som förts fram. Några större klargöranden finns det inget utrymme för, eftersom bilden i stort sett redan står färdig.
Ett senkommet försök från SvD att ge en alternativ bild gavs i går i en
intervju med biskop Anders Arborelius - men det reparerar inte den skada som redan gjorts. Smaken av dålig
tabloid hänger sig kvar.
Konst ska provocera heter det. Frågan är bara vem det ska provocera, och på vilket sätt. Själv har jag inget emot konstnärliga provokationer - om man menar i ordets bokstavliga betydelse att locka fram den andres eller betraktarens röst. Men inom konstetablissemanget tycks ordet 'provokation' snarare handla om en vilja att känga till den depraverade bourgeoisien. 
