Det är inte utan att man blir mentalt trött av och till. Böcker för mycket små barn är sällan särskilt intellektuellt stimulerande för pappan som förtvivlat försöker få ihop sin doktorsavhandling om lutherska präster och astrologer på 1500-talet. Att lässejourerna dessutom brukar inledas omkring 05.30 gör inte saken bättre.
Men då är Stina Wirséns "vem"-böcker, Ann Forslinds Bäbis-böcker och de klassiska Max-böckerna av Barbro Lindgren och Eva Eriksson en räddning. De tar inte bara barnet på allvar, utan också den vuxne läsaren.
Igenkänning i undertexten: Pappanallen tar en Treo när kanin ska sova över. Stina Wirsén, Vem sover inte? Ett par sidor senare blir undertexten än tydligare. Och en aning ekivok.Det är möjligen en banal sanning, men för att skapa bra barnkultur måste det vuxna perspektivet finnas med. När jag tillsammans med några andra ynglingar satte samman en barnteater för förskolebruk - det var någon gång i tidernas begynnelse - spelade jag häxan som hade tråkigt, eftersom kommunen dragit in hemtjänsten. Förståeligt nog, eftersom hon brukade förvandla hemvårdarna till paddor, men dock.
Skämtet gick hem - hos fröknarna - och jag tror knappast barnen uppfattade det som att vi pratade över huvudet på dem. Visst, häxan pratade kanske vuxenprat, men hon var ju rolig också på andra sätt.
Redan Shakespeare visste det: du måste skriva för hela publiken, både för damerna på balkongerna och för ståplatspubliken. Det behövs grubblande hjältar som Hamlet, tragiska hjältinnor som Ofelia och lismande och beskäftiga ämbetsmän som Polonius. Men det behövs också komiska figurer som dödgrävaren, för att vända tragedins perspektiv ut och in.
