Tony Curtis in memoriam

Apropå ett nyligen timat dödsfall: vinjetten till The Persuaders:


Dessvärre var väl vinjetten bättre än själva serien...

Vänliga råd till vilsna vänstervänner IV

4. Håll rent till vänster

Det här är en läxa som högern kunnat sedan Arvid Lindman sparkade ut nazistsympatisörerna på 1930-talet. Vänstern borde också ha lärt sig den för länge sedan.

För även om de säger saker som kanske låter trevliga, är inte det svarta blocket den demokratiska vänsterns vänner, utan dess värsta fiender.

Lars Ohlys tal på valnatten, där han talade om 'utomparlamentariska metoder' borde därför få varje vänstersinnad, tänkande människa att dra öronen åt sig. Det är ett tal som i förlängningen kommer förvandla Vänsterpartiet till en sekt.

Om världens kanske vackraste musik

Av en slump fann jag denna fantastiska version av Heinrich Isaacs Innsbruck, ich muss dich lassen på tuben:

Det sägs att Bach sagt sig vilja förkasta allt han gjort om han bara fått skriva detta enda stycke. Det är nästan så att jag är beredd att hålla med.

Vänliga råd till vilsna vänstervänner III

3. Sluta prata om hur ni står upp för 'de svagaste' i samhället

Det är lättköpt retorik och antyder ett von obenperspektiv på människor. Diskutera istället, sakligt och sansat, risken för att regeringens politik resulterar i ett två-tredjedelssamhälle med risk för utslagning av relativt stora grupper. Det gör den förda politiken till en huvudvärk för varje tänkande medborgare.

Vänliga råd till vilsna vänstervänner II

2. Tona ner retoriken

Det här är väl egentligen min huvudinvändning mot vänsterblockets sätt att bedriva valkampanj.

Att påstå att borgare är onda troll som äter barn kan säkert vara en lämplig taktik när det gäller intern mobilisering av de egna.

När däremot opinionsläget är sådant att över 50% av väljarkåren överväger det borgerliga alternativet är det kontraproduktivt. Det höga tonläget i retoriken tenderar att driva bort de mittenväljare man måste vinna över.

Vänliga råd till vilsna vänstervänner I

Även om jag i grunden är rätt ointresserad av politik och varken jublar, gråter, eller oroar mig överhövan över valresultatet, har jag nu i en veckas tid förundrats över den klena eftervalsdebatt som förts inom vänsterblocket i sociala såväl som asociala media. Jag vill därför i en serie blogginlägg ge ett par råd som eventuellt skulle kunna hjälpa till i arbetet att försöka vinna nästa val.*

1. Sluta skylla på media

Vi har hört det under hela valrörelsen: vänsteralliansen förlorade röster eftersom de har haft den politiska, den ekonomiska och den mediala makten emot sig. Det är struntprat. Ända fram till det ögonblick vänstern slöt sig samman och presenterade sitt regeringsalternativ, pekade opinionssiffrorna mot ett regeringsskifte. Vi måste därför anta att medborgarna i hög grad faktiskt vägt de två alternativen mot varandra utifrån vad de sagt sig vilja göra och sedan gjort sitt val. Att påstå något annat är att inte bara att skylla ifrån sig, utan att underskatta väljarkåren.

För övrigt är det ett taktiskt generalfel att skylla på media vad saken än gäller. Det borde erfarna politiker veta.

*Om vänsterns eftervalsproblematik skriver för övrigt PJ Anders Linder på SvD:s ledarsida idag, riktigt bra och tänkvärt, även för den som inte håller med honom politiskt.

En liten kommentar

... om Sverigedemokraterna och min önskan att byta folk:

Om Orlando di Lasso, finkultur och oanständiga skämt

Matona mia cara är en klassisk madrigal av den flamländske tonsättaren Orlando di Lasso (ca. 1530-1594) och - dessvärre - ett älsklingsstycke för många körer. Det är inte det att den skulle vara dålig, tvärtom: om den sjungs väl är den ett litet mästerverk. Problemet är att om den inte sjungs väl - vilket ofta är fallet - så blir den lätt en katastrof. Här ett exempel på det senare:

Körsång är ingen enkel sak - jag har själv sjungit i alltför många amatörmässiga sammanhang för att veta hur svårt det är att få en samstämmig kör som håller takt och ton. Det finns betydligt värre exempel ute på YouTube. Men man ska likafullt undvika att framföra Lasso på det här sättet - hastigt och forcerat, och samtidigt med en överdriven vördnad för musiken, såsom varande ett utslag av finkultur, utan att ha den minsta aning om vad det är man sjunger.

För Matona mia cara är en skämtvisa, och en oanständig sådan.

Lasso var verksam i Italien större delen av sitt liv, ett krigshärjat land som sedan slutet av 1400-talet varit scenen för utdragna konflikter mellan Europas stormakter.

När Niccolò Machiavelli (1469-1527) i slutkapitlet av "Fursten" uppmanar Lorenzo di Medici dy. att med våld befria Italien och driva ut barbarerna ur landet är det de utländska furstarna han tänker på - men också deras soldatesk av lanzi, tyska, spanska och franska legoknektar som misshandlade både italienarna och deras språk.

Machiavelli ogillade legoknektar - med goda skäl.

Matona mia cara är skriven på bruten italienska som avser att härma och driva med de tyska knektarnas sätt att tala. Det finns fler exempel på liknande stilgrepp. I den anonyma karnevalssången Canto di lanzi venturieri från tidigt 1500-tal bräker de tyska lyckoriddarna fram sitt skrytsamma tal om hur djärva krigare de är, samtidigt som de föredrar att sticka sina motståndare i ryggen:

Men scenen i Matona mia cara är en annan: en främmande knekt sjunger under ett fönster ett försök till en smäktande serenad till en italiensk skönhet. Han sjunger väl, men kan inte formulera konstfulla fraser; han säger sig inte förstå sig på Petrarca eller Helicons källsprång - "Petrarca mi non saper, ne fonte d'Helicon" - men problemet är snarare att han inte förstår sig på språket. Han kan nog med italienska för att göra sina intentioner tydliga, men det är också allt: "jag vill sång att sjunga/under ert fönster, Lanzi glad gamäng/för mig tycks du god som kapunen för greken".

Mannakraft däremot, det kan han uppvisa - med sin falk lovar han sin dam att fånga henne morkullor, "feta som njurar". Han är ingen feg eller lat pultron, han backar inte för erövringar av något slag utan säger sig vara en outtröttlig älskare.

Det sista säger han i osminkat ekivoka ordalag, och jag tänker inte berätta vad "mi ficcar tutta notte, urtar come monton" betyder. För den som (i likhet med mig själv) inte är någon hejare på italienska finns tolkningar av texten på nätet. Om inte annat lyckas Hilliard Ensemble förmedla det skabrösa budskapet rätt väl i sin version:

Och vill man ha en mer harmonisk och exakt, men också något snällare och tråkigare version finns ju alltid King's Singers.

Matona mia cara är ett bara ett av många exempel på att nutida distinktioner mellan finkultur och vulgaritet inte existerade i slutet av 1500-talet. Idag kan det tyckas att texten lämpar sig bäst för en lätt berusad manskör som genomför kravallsjungning en sen natt på Uppsalas gator - men så tror jag inte Orlando di Lasso hade tänkt sig det hela. Men inte ens han hade kommit på tanken att framföra den i en kyrka på det sätt som kören ovan gör.

För övrigt är det symptomatiskt på ett metaroligt sätt att den stackars kören ovan har så extremt svårt med det italienska uttalet...

Om kommande repriser

Jag har gjort en ny version av en av mina gamla poster: se ovan

Dowland Revisited

Jag har länge varit extremt kluven till Stings John Dowlandtolkningar - något jag tidigare diskuterat med Dr. M. - men efter att ha plöjt igenom ett otal vederstyggliga versioner av 'Come Again' på YouTube har jag börjat ändra uppfattning. Trots glissandon som trotsar beskrivning och trots märkliga betoningar (som jag misstänker är tänkta att imitera elisabetanskt tal) kommer den faktiskt till sin rätt. Den är inte kosher, men den funkar.

Just 'Come Again' tillhör annars de musikstycken som sjungits sönder - trist nog, eftersom den är så förbålt vacker i sina harmonier och de stegvisa växlingarna mellan röst och instrument. Inte minst här, tack vare att Edin Karamazov är en så mästerlig lutenist, på en gång exakt och lekfull i sitt spel.

Världsmästare i elakhet

... är ett pris som idag, med viss beundran går till Per Gudmundsson för gårdagens ledarstick Dags för en progressiv amningspolitik för 2010-talet i SvD.

Det är inte utan att jag tycker lite synd om de rödgröna. De skulle behöva en seriös debatt om vilken politik de vill föra - och så trillar det ner sådana här grodor, upplagda för smash.

Uppdatering: Precis som Sanna Rayman påpekade för ett par dagar sedan var det inte bara Ohlys fel att svaret blev konstigt - han fick en konstig fråga också. Det riktiga svaret hade givetvis varit att det där med amningen borde föräldrarna kunna sköta själva.

Problemet är bara att detta lätt kan överföras på hela frågan: är inte fördelningen av föräldraledigheten också något som föräldrarna borde kunna sköta själva utan statlig inblandning?