Första omnämnandet i pressen?

Min avhandling omnämns av Dick Harrison i Historiebloggen - roligt! Vad han dock underlåter att nämna är att han faktiskt (med den äran) agerade ordförande på tillställningen ifråga. Han har trots allt varit min huvudhandledare genom åren ...

Här är min bok!

... nu kanske jag får tid att börja blogga igen ...

Om Marskalken

Jag passar på att höja ett glas för Carl Gustaf Emil Mannerheim som skulle ha blivit 144 år idag. Dels för att han var en man med viss resning (även om den kända historien hur han tände sin cigarr i Hitlers närvaro dessvärre är obekräftad). Dels för att jag känner att jag måste fira något, nu när avhandlingsarbetet går in i den absoluta slutfasen och all övrig energi går åt till detta.

Uppdatering 2011-06-07: Dagbok avslöjar nya sidor av Mannerheim

... Och så blev det sommar

... och första juni därtill.

Uppenbarligen har sommartorkan redan slagit till - åtminstone i Biblioteket.

Med anledning av dagens datum

... vad sägs om lite elisabetanska vårkänslor, signerade Thomas Morley?



Här också med hög kastratpotential, och med text av självaste Barden:

Våren är kommen!

Med anledning av våren och John James Audubons 226:e födelsedag - en klassiker signerad Tom Lehrer:

Χριστος Ανεστε!

Αλεθος Ανεστε!

Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America.

Långfredag

"Some day no one will march there at all"

"Nu försvinner de allra sista" skrev Peter Englund på sin blogg för ett par år sedan om de sista veteranerna från första världskriget, "det krig som skulle göra slut på alla krig, men som istället ändade i en fred som gjorde slut på all fred." Några få skröpliga gubbar återstår och försvinner "en efter en till skuggornas värld". Den sista kvinnliga veteranen, flygmekanikern Alice Baker, dog 107 år gammal i mars 2006.

"Platsen, landskapet återlämnas till de ovetande, minnet överges till historikerna, som nog rör sig aningen lättare, för nu kan ingen längre sticka upp sitt huvud och säga: 'så var det inte'. Och det sista av energin läcker ur: det skedda är då reducerat till enbart - historia. Denna glömskans entropi innebär att möjligheten att förklara ökar, samtidigt som möjligheten att förstå minskar. Och i slutändan lurar som alltid det ahistoriska obegripliggörandet: 'De måste ha varit galna!'"

Ändå är det inte så förfärligt länge sedan. Ännu för en tio-femton år sedan kunde man se några av dessa män, med medaljer på bröstet och slitna baskrar, stödda av yngre veteraner vid parader till åminnelse av de båda världskrigen. Just nu sänder SVT en dokumentärserie med ett unikt intervjumaterial, det mesta från 1990-talet, med några av de sista brittiska veteranerna. Gubbarna är gamla, men minnena är klara, liksom tårarna i deras ögon när de minns sina stupade kamrater.

Men det kollektiva minnet är kort, och snart är kanske inte bara skyttegravarnas helvete, utan den europeiska totalitarismen, blitzen, Auschwitz, Iwo Jima - och kanske också det kalla kriget och hotet om den totala undergången, bara just obegripligheter och spöklika figurer på bleka fotografier.

"The Band Played Waltzing Matilda" är en välkänd sång av den australiske folksångaren Eric Bogle. Den skrevs 1972 och är väl mest en vidräkning med all krigsförhärligande retorik i skuggan av Vietnamkriget, som också Australien deltog i. Men få texter skildrar kriget och glömskan så starkt, inte minst i beskrivningen av paraden på ANZAC Day - till minne av de australiska och nyzeeländska truppernas katastrofala landstigning vid Gallipoli 25 april 1915, och till minne av de stupade i detta och andra krig.

So now every April I sit on my porch
And watch the parade pass before me
I see my old comrades, how proudly they march
Reliving their days of past glory
I see the old men all twisted and torn
The tired old heroes of a forgotten war
And the young people ask me
"What are they marching for?"
And I ask myself the same question

And the band plays Waltzing Matilda
And the old men still answer the call
But as year follows year, more old men disappear
Some day no one will march there at all

ANZAC Day har många betydelser i australiskt historiemedvetande och är en dag så viktig att pubarna håller stängt, vilket är enda gången under året.

ANZAC innebar att australisk och nyzeeländsk trupp för första gången stod under eget befäl, och inte som tidigare under brittiskt, och den nationella stoltheten häröver var en gång stor - möjligen är den det fortfarande i vissa kretsar. "The saying arose that Australia became a nation founded on the blood of our soldiers who died at Gallipoli", om vi får tro Eric Bogle själv.

Men dagen har också fått symbolisera australiskt självmedvetande på annat sätt - en protest mot vad man ser som britternas sätt att behandla aussies som kanonmat under sina koloniala krig - trots att den idag svårbegripliga entusiasmen för kriget förmodligen var lika stor i Brisbane och Adelaide som någonsin i London, Wien och Paris.

Minnet är kort, selektivt och oberäkneligt. De som verkligen var där kan inte längre berätta. Alec Cambell, den siste överlevande från Gallipoli dog i maj 2002, 103 år gammal. Tre veckor tidigare hade han i bil anfört ANZAC-paraden i sin hemstad Hobart på Tasmanien.

Uppdatering 2011-05-05: Last WWI combat veteran dies aged 110.

Denna text är en bearbetad repris från 2007

Fler inspelningar av "The Band Played Waltzing Matilda" finns på YouTube, bland annat en med Clancy Brothers och, den kanske mest kända versionen, med The Pogues.

Waltzing Matilda har snarast fått status som Australiens inofficiella nationalsång - textens Matilda är inte en kvinna, utan ett slanguttryck för de säckar eller knyten - "swags" - som bars av australiska Swagmen, och som innehöll allt de ägde. "Waltzing Matilda" har alltså ingenting med dans att göra, utan innebar att med packningen som enda sällskap vandra omkring i bushen och i 'The outback'.

"Hell or Connaught"

Idag har jag föreläst med musik, för att visa hur 1640-talets krig och revolutioner på de brittiska öarna - med Oliver Cromwell som centralgestalt - fortfarande lever kvar i historiemedvetandet.

Young Ned of the Hill är en folksång som skildrar en legendarisk rapparee, en irländsk motståndsman och fredlös, och är bara ett exempel på hur hatat Cromwells namn har varit, och fortfarande är på Irland - 360 efter att han massakrerat upprorsmännen och lojalisterna i Drogheda och Wexford, och därtill fördrivit de katolska bönderna från deras jordar med alternativen "Hell or Connaught". Antingen tar ni Connaught, det ofruktsamma landet på västkusten, eller så förintas ni.

Lite lättsammare är följande stycke, signerat Chopin och Monthy Python:



I stort sett är det bara en encyklopedisk text med hyggligt korrekta historiska fakta. En student jag haft berättade att hon lärt sig texten utantill och använt den på en historieskrivning. På frågan om Oliver Cromwell fick hon full pott.

Musikaliska madelainekakor

King Crimsons Lizard var ett av de första vinylalbum jag köpte - även om den spelades in innan jag var född. Ack svårmodiga tonår!

Om författarfejder i repris

Oskar Andersson: Starke August i arbete, eller Akademiens senaste afbasning

Är det bara jag, eller var bråken runt Svenska Akademien bättre förr? Inte så att Strindberg var mindre pompös än Ranelid - men nog var han en bättre stilist i sin sårade fåfänga?

Kära blogg ...

... återigen var det länge sedan jag skrev något. Vad har hänt sedan sist? Jul, nytt år, Epifania. En viss ledighet, som jag till stor del förslösade på att skriva ett föredrag om min avhandling - roligt att hålla, men likafullt jobbrelaterat ... Bilhaveri mitt på uppländska landsbygden i höjd med Örbyhus på väg från svärföräldrarna. Historisk mark onekligen, men det gör det inte lustigare. Extremt glad är jag dock över att E är en så osannolikt tålmodig snart tvååring, som utan att få psykbryt stått ut med hastiga gästspel hos gud- och farföräldrar med långa tågresor däremellan.

På måndag är semestern slut. Om det inte varit för att terminen började den 19 januari hade det nästan känts vilsamt att komma tillbaka till jobbet.