Om Ingenjör Andrée och hjältemodets retorik

Den engelska upplagan av Wikipedia puffar den här veckan för en utförlig artikel om S.A. Andrée och dennes katastrofala polarexpedition 1897. Denna händelse har fascinerat mig så länge jag kan minnas - möjligen blev jag på ett tidigt stadium smittad av min far, som med kritisk entusiasm hade slukat Per Olof Sundmans roman Ingenjör Andrées luftfärd.

Jag minns särskilt hur vi en höstdag stannade till i Gränna, där vi förutom att inhandla de obligatoriska polkagrisarna också gjorde ett besök på Andréemuseet. Inför lämningarna från expeditionen - skidor, gamla karbiner och inte minst en uppstoppad isbjörn med tydliga kulhål - svällde bröstet på den sjuåring som var jag, och min fantasis kugghjul sattes i rörelse. Från de böcker och serier jag läste hade jag visserligen redan lärt mig att uppskatta hjältemodets och ridderlighetens dygd, men jag är inte säker på att det var det dumdristiga hjältemodet hos S.A. Andrée (1854–1897), Knut Fraenkel (1870-1897) och Nils Strindberg (1872—1897) som berörde mig - det som Sundman tolkade som en medveten offerhandling, buren av ett patos för äran och fäderneslandet som vuxit de tre, och då framför allt Andrée själv över huvudet. Snarare var det den meningslösa tragiken i deras öde som jag tog till mig, att de gick under trots sin tro på människans möjligheter och sina ansträngningar att överleva också sitt misslyckande.

Fortfarande finner jag själva tiden, sekelskiftet med dess hjälteretorik, dess framstegstro blandad med en våldsam vurm för forntidsmyter omåttligt fascinerande. Senare har jag förstått att Sundman troligen övertolkat formuleringar hos Andrée om att offra sitt liv för fäderneslandet - detta rörde sig i hög grad om tidens loci communes. Det var en retorik som ingick i samtidens kultur och var det språk som förväntades av en ledare för en vetenskaplig expedition till världens gränser. Men kvar finns tragiken: tre män som gick under för att de med undermålig utrustning och övertro på tekniken och den egna förmågan försökte nå ett mål de ansåg vara Stort och Gott.

The Piper at the Gates of Dawn - om mötet med det heliga

I en diskussion om rädslan inför mötet med det heliga (som kom sig av en förflugen formulering i min post Frågor & Svar & Kedjebrevens förbannelse) skrev Carulmare:

Mötet med det heliga är farligt... eller kan vara det... Men jag tror inte att det måste vara det. Det heliga brukar beskrivas som ett starkt sken, ett avslöjande sken, och det är i det ljuset som faran uppstår.

Så långt är jag med. Men resonemanget fortsätter:

Ljuset är vad jag tror att det är. Tror jag att Gud är förlåtande kärlek, så är han det...Jag tror inte heller att Gud är utanför mig utan i mig. Att jag och alla andra mänskor har del i dethär ljuset...

Och då blir jag plötsligt tveksam. Det är riktigt att Kristus uppmanar oss att tro att himmelriket finns inom oss, och där himmelriket är, är också Gud. Men att Gud skulle vara det jag tror han är - det tror jag inte, helt enkelt därför att jag då skulle tillbe en avgud, en gud skapad till min egen avbild.

Även om jag måste utgå från min egen, ofullständiga bild av det heliga i min tillbedjan, innebär det inte att det är bilden jag tillber. Det heliga har inte sitt ursprung i människors hjärtan, utan människorna har sitt ursprung i det heliga. Det heliga kan därför inte enbart finnas inom oss, och man bör vara medveten om att människohjärtat också är den plats där det heliga kan lysa med sin frånvaro.

Därav också den rädsla som uppstår vid mötet med det heliga. Få har skildrat detta så insiktsfullt - eller möjligen så omedvetet insiktsfullt - som Kenneth Grahame, i det sjunde kapitlet av Det susar i säven, där Råttan och Mullvaden ställs öga mot öga med "flöjtblåsaren vid morgonrodnadens portar". Att de båda djurens bild av det heliga råkar vara identisk med den grekiske guden Pan innebär alltså inte att det är en avgud, eftersom det inte är bilden, utan den helighet den representerar som de tillber:

Then suddenly the Mole felt a great Awe fall upon him, an awe that turned his muscles to water, bowed his head, and rooted his feet to the ground. It was no panic terror - indeed he felt wonderfully at peace and happy - but it was an awe that smote and held him and, without seeing, he knew it could only mean that some august Presence was very, very near. With difficulty he turned to look for his friend, and saw him at his side cowed, stricken, and trembling violently. And still there was utter silence in the populous bird-haunted branches around them; and still the light grew and grew.

Perhaps he would never have dared to raise his eyes, but that, though the piping was now hushed, the call and the summons seemed still dominant and imperious. He might not refuse, were Death himself waiting to strike him instantly, once he had looked with mortal eye on things rightly kept hidden. Trembling he obeyed, and raised his humble head; and then, in that utter clearness of the imminent dawn, while Nature, flushed with fulness of incredible colour, seemed to hold her breath for the event, he looked in the very eyes of the Friend and Helper; saw the backward sweep of the curved horns, gleaming in the growing daylight; saw the stern, hooked nose between the kindly eyes that were looking down on them humourously, while the bearded mouth broke into a half-smile at the corners; saw the rippling muscles on the arm that lay across the broad chest, the long supple hand still holding the pan-pipes only just fallen away from the parted lips; saw the splendid curves of the shaggy limbs disposed in majestic ease on the sward [...] All this he saw, for one moment breathless and intense, vivid on the morning sky; and still, as he looked, he lived; and still, as he lived, he wondered. “Rat!” he found breath to whisper, shaking. “Are you afraid?” “Afraid?” murmured the Rat, his eyes shining with unutterable love. “Afraid! Of Him? O, never, never! And yet - and yet - O, Mole, I am afraid!”

Then the two animals, crouching to the earth, bowed their heads and did worship.

Χριστος Ανεστε!

Αλεθος Ανεστε!



Ikonen har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America

Frågor & Svar & Kedjebrevens förbannelse

Min allrakäraste gudsvägerska Miriam har utsatt mig för en kedjebrevsförbannelse. Visserligen har jag principer mot kedjebrev (jag tycker till att börja med de är fåniga), men OK, jag gör ett undantag:

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
"[Therefore, first of all, do not set out to make a prediction until you] have completely mastered the instructions given here, and everything which is [required as detailed above]" - Citat av Girolamo Cardano (1501-1576) i Cardano's Cosmos: The Worlds and Works of a Renaissance Astrologer av Anthony Grafton

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Sladdar till en högtalare

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Ingen aning - är TV-lös sedan ett halvår

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
09.45 (fel på en minut)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Trafik, fågelkvitter, Fred Åkerström i CD:n

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Gick hem från långfredagsgudstjänsten - nu ljög jag visst, vi satt ute i trädgården och drack te igår eftermiddag...

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
SvD

8. Vad har du på dig?
Nämen fy - varför vill folk veta det? Men Ok, jeans, t-shirt, fiskartröja (jobba-hemma-kläder)

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Ja, men det var så bisarrt och inbegrep folk jag känner, så det tänker jag inte tala om

10. När skrattade du senast?
När jag åt frukost med min fru.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Scheman, barnteckningar, öppettider på universitetsbiblioteket

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Hmm, svårt - man blir lätt van vid konstiga saker. Förresten, för någon vecka sedan såg jag en hiskligt ful byst av Margaret Thatcher - och då var den inte ens lik

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Känns lite som kedjebrev - och det tycker jag egentligen inte om. Men frågorna är rätt rara.

14. Vilken var den senaste film du såg?
Räknas DvD-boxen med Jeeves&Wooster? Annars vet jag inte riktigt

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Ett engelskt lantgods med ett enormt bibliotek fyllt av sällsynta och vackra böcker - och ett rökrum...

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till
Jag var en gång inte helt dålig på att teckna

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Bortsett från att - som alla andra skriver - hindra världssvälten, funderar jag på att ändra historien. Antingen skulle jag hindrat hertig Karls uppror mot Sigismund på 1590-talet (Lars-Olof Larsson har ett fantastiskt kontrafaktiskt resonemang i den riktningen i sin senaste bok), eller se till att reformationen hade skett i en reformkatolsk riktning utan någon splittring av kyrkan - eller så skulle jag kanske ha hindrat första världskrigets utbrott - tänk er ett 1900-tal med visserligen långsam, men också oblodig utveckling mot demokrati och avkolonisering...

18. Tycker du om att dansa?
Ja.

19. George Bush?
Menar ni den där som visst är drottningens upproriske generalguvernör i de amerikanska kolonierna? Han borde veta sin plats tycker jag...

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Erik Gustav, Clara

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Just nu överväger jag mer om jag verkligen vill bo inomlands...

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Mitt älskade barn." Bara det: eftersom Jesus först måste ta av mitt själviska skal, vilket kommer att göra mycket ont, vill jag inte höra något inkännande om att jag skött mig bra eller så.

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
De fyra första som läser detta

Bird and Baby: om puben som vallfartsort

I veckan besökte jag Oxford för första gången. Varför är rätt ointressant: det var i tjänsten och jag hade varken tid eller ork för någon sightseeing. Men en av kvällarna, när mitt huvud fyllts till bristningsgränsen av föredrag, diskussioner och möten, ursäktade jag mig efter middagen för att någonstans få mig en pint bitter.

Av en händelse hamnade jag på puben The Eagle and Child, känd som Bird and Baby bland stamkunderna, eller som Fowl and Foetus bland studenterna. Förutom att det är en gammal, traditionstyngd pub - utskänkning har skett i huset åtminstone sedan 1500-talet - och förutom det faktum att bittern smakade förträffligt, är Bird and Baby känd framför allt för en sak. Från 30-talet och till slutet av 50-talet var det här The Inklings samlades på tisdagsförmiddagarna för öl, samtal och eventuellt lunch.

The Inklings var en högst informell sammanslutning av akademiker med litterära intressen, bland dem C.S. Lewis (bilden), J.R.R. Tolkien, Owen Barfield, Charles Williams, Hugo Dyson, Nevill Coghill, Warren Lewis och under de senare åren även Christopher Tolkien. Detta har gjort att puben närmast blivit en vallfartsort för mer eller mindre devota beundrare av framför allt Lewis och Tolkien. Stambordet - eller i alla fall något som ska likna det - står ännu kvar vid den gamla eldstaden i det inre rummet. På väggarna hänger fotografier och en minnesplakett, samt en papperslapp som gubbarna klottrat på.

Under de kanske två timmar jag satt där kom flera grupper av personer in på puben, enkom för att beskåda denna heliga plats och ta bilder. I mitt stilla sinne kunde jag inte låta bli att undra för vilken botgöring de förväntade sig avlat. Vad var det som var så fascinerande? Samtidigt visste jag att jag var en del av samma självbedrägeri: där satt jag under Lewis porträtt, drack bitter och försökte insupa atmosfär. Här drömdes Narnia - även om det inte var här texterna lästes högt: det skedde på torsdagskvällarna i Lewis arbetsrum på Magdalen College.

Det var givetvis dömt att misslyckas. Att som gäst göra en pub till ett vallfartsort är ett brott mot dess själva idé och gör att en väsentlig del av dess själ går förlorad - varför jag beställde ytterligare en pint och försjönk i lämpligare tankar.

Däremot ska erkännas att jag drabbades av en Tolkienreminiscens när jag på jakt på en snabb lunch fick syn på ett anslag i en port: BILL STICKERS WILL BE PROSECUTED.

Ett sådant anslag inspirerade Tolkien till flera av de sagor som han berättade för sina barn när de hade svårt att sova, berättelserna om den okuvlige lymmeln Bill Stickers, en jätte till karl som alltid klarade sig undan sitt rättvisa straff. Stickers hade för övrigt en ständig antagonist, den rättrådige major Road - som i MAJOR ROAD AHEAD

Om reliker och svepduken i Turin

Vällärde fader Jonatan har diskuterat fenomenet kristna reliker på sin blogg i posterna Ödets spjut, San Gennaros blod och Den heliga svampen.

Sedan han kommenterat det problematiska i reliktron - att det i de flesta fall rör sig om bedrägerier, samt att den är behängd med allehanda vidskepelser - kommer han fram till att relikerna i stort ändå påminner om något väsentligt, nämligen att den kristna tron inte handlar om "några skickligt uppdiktade sagor" för att citera andra Petrusbrevet, utan om verkliga människor som faktiskt har levat och lämnat avtryck efter sig:

"Jag tror faktiskt det är viktigt att under fastetiden betona Jesu lidande. Lidandet gör honom verklig. Lidandet är fult och grymt, och det behövs nämnas för att få ner "sötsliskigheten" som ofta får ackompanjera berättelser om vår frälsare [...] Oavsett vad man tror om evangeliernas historicitet är det säkert att Jesus "karriär" bestod i att harvade omkring på dammiga vägar och i smutsiga byar. Han mötte massor med människor som hade äckliga sjukdomar - en del skulle vi antagligen helst inte vilja gå i närheten av. Och även om det inte var i stil med Mel Gibsons splatter-variant av passionsberättelsen, så var Via Dolorosa ingen picnic och Golgata inget feel-good-symposium med eteriska oljor och örtte för honom."

Kristendomen är en historisk religion, och liksom historien är den "köttig" - den handlar om människor som levt före oss, lidit och dött. Och den fokuserar på Kristus, också en verklig och - för att tala med Dag Sandahl - motspänstig medmänniska, vilket får konsekvenser för hur det materiella i hans omgivning uppfattas. Åter till f. Jonatan:

"Reliker med koppling till Jesus har naturligtvis alltid varit extra intressanta för kristenheten. Ödets spjut, den Heliga Graalen, den heliga bägaren, Det Sanna Korset, Törnekronan, De Heliga Spikarna (finns minst trettio - Jesus blev ordentligt korsfäst uppenbarligen)..."

Det kan påpekas att det måste ha varit ett enormt kors också, med tanke på alla träflisor som sägs härröra från det...

Men en relik f. Jonatan inte nämner - och som mer än någon annan påminner om Kristi lidande - är svepduken i Turin, som jag själv finner omåttligt intressant. Inte för att jag tror att den är äkta, utan på grund av alla fruktlösa försök att falsifiera den: med reservation för tillförlitligheten har den engelska upplagan av Wikipedia en utförlig artikel som redovisar de viktigaste argumenten för och emot svepdukens autenticitet.

Hade det gamla tygstycket gällt någon annan antik personlighet - låt oss säga att Caesar antogs ha använt den som toga den 15 mars 44 f. Kr och att den var full av blodfläckar och hål efter dolkstyng, och att avtryck av Caesars kropp på ett eller annat sätt lämnats på den - då hade knappast försöken att falsifiera den blivit lika omfattande. Indicierna hade vägts mot diverse mer eller mindre bristfälliga metoder att datera tygstycket och mot dess proveniens, och sedan hade man tvingats konstatera att vi inte kan vara säkra på huruvida den är falsk eller äkta, varpå frågan förmodligen lagts till ro.

Men nu är svepduken - vare sig den är autentisk eller ett medeltida falsarium - ett vittnesmål om att Jesus var en verklig människa, som dog så som evangelierna beskrev, och att han kanske också uppstod från de döda.

Därigenom blir den föremål för tro, men också för dogmatism, även om det är en dogmatism som uttrycks från ett oväntat håll: det verkligt intressanta är nämligen att det inte är den romerska kyrkan (som är officiell ägare till svepduken) eller de som väljer att tro på de indicier som tyder på att den är äkta som är de mest hårdnackade i frågan. Den platsen intas istället av dem som förnekar dess autenticitet, och som till varje pris måste avslöja den som en förfalskning - vilket osökt får mig att tänka på ett citat från Chesterton (som jag för övrigt använt mig av tidigare i en diskussion med f. Jonatan):

“Somehow or other an extraordinary idea has arisen that the disbelievers in miracles consider them coldly and fairly, while believers in miracles accept them only in connection with some dogma. The fact is quite the other way. The believers in miracles accept them (rightly or wrongly) because they have evidence for them. The disbelievers in miracles deny them (rightly or wrongly) because they have a doctrine against them.”

(G. K. Chesterton, Orthodoxy)

För övrigt är det trösterikt för en historiker som tvivlar på sin vetenskap att det viktigaste argumentet mot en tidig datering av svepduken inte är resultaten från de "hårda" vetenskapliga undersökningarna, som har kunnat ifrågasättas på flera avgörande punkter, utan just dess historiska proveniens. Det finns helt enkelt inga säkra vittnesmål eller skriftliga belägg för att just denna tygbit skulle ha existerat före 1300-talet. Vill man påstå motsatsen måste man argumentera ex silencio - vilket återigen för frågan om svepdukens autencitet från vetandets till trons domäner.