lördag 15 april 2006

Frågor & Svar & Kedjebrevens förbannelse

Min allrakäraste gudsvägerska Miriam har utsatt mig för en kedjebrevsförbannelse. Visserligen har jag principer mot kedjebrev (jag tycker till att börja med de är fåniga), men OK, jag gör ett undantag:

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 – vad står där?
"[Therefore, first of all, do not set out to make a prediction until you] have completely mastered the instructions given here, and everything which is [required as detailed above]" - Citat av Girolamo Cardano (1501-1576) i Cardano's Cosmos: The Worlds and Works of a Renaissance Astrologer av Anthony Grafton

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Sladdar till en högtalare

3. Vad var det senaste du såg på tv?
Ingen aning - är TV-lös sedan ett halvår

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
09.45 (fel på en minut)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Trafik, fågelkvitter, Fred Åkerström i CD:n

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Gick hem från långfredagsgudstjänsten - nu ljög jag visst, vi satt ute i trädgården och drack te igår eftermiddag...

7. Vad tittade du på, innan du började svara på den här undersökningen?
SvD

8. Vad har du på dig?
Nämen fy - varför vill folk veta det? Men Ok, jeans, t-shirt, fiskartröja (jobba-hemma-kläder)

9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Ja, men det var så bisarrt och inbegrep folk jag känner, så det tänker jag inte tala om

10. När skrattade du senast?
När jag åt frukost med min fru.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Scheman, barnteckningar, öppettider på universitetsbiblioteket

12. Har du sett något konstigt på sistone?
Hmm, svårt - man blir lätt van vid konstiga saker. Förresten, för någon vecka sedan såg jag en hiskligt ful byst av Margaret Thatcher - och då var den inte ens lik

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Känns lite som kedjebrev - och det tycker jag egentligen inte om. Men frågorna är rätt rara.

14. Vilken var den senaste film du såg?
Räknas DvD-boxen med Jeeves&Wooster? Annars vet jag inte riktigt

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Ett engelskt lantgods med ett enormt bibliotek fyllt av sällsynta och vackra böcker - och ett rökrum...

16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till
Jag var en gång inte helt dålig på att teckna

17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Bortsett från att - som alla andra skriver - hindra världssvälten, funderar jag på att ändra historien. Antingen skulle jag hindrat hertig Karls uppror mot Sigismund på 1590-talet (Lars-Olof Larsson har ett fantastiskt kontrafaktiskt resonemang i den riktningen i sin senaste bok), eller se till att reformationen hade skett i en reformkatolsk riktning utan någon splittring av kyrkan - eller så skulle jag kanske ha hindrat första världskrigets utbrott - tänk er ett 1900-tal med visserligen långsam, men också oblodig utveckling mot demokrati och avkolonisering...

18. Tycker du om att dansa?
Ja.

19. George Bush?
Menar ni den där som visst är drottningens upproriske generalguvernör i de amerikanska kolonierna? Han borde veta sin plats tycker jag...

20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Erik Gustav, Clara

22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Just nu överväger jag mer om jag verkligen vill bo inomlands...

23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Mitt älskade barn." Bara det: eftersom Jesus först måste ta av mitt själviska skal, vilket kommer att göra mycket ont, vill jag inte höra något inkännande om att jag skött mig bra eller så.

24. Vilka fyra personer vill du ska svara på de här frågorna?
De fyra första som läser detta

9 kommentarer:

carulmare sa...

Hej Falstaff!

Läste igenom dina svar och började fundera på Nr. 23 och det själviska skalet... Det lät nästan som om du föreställer dig någon slags skärseld...

Martin Kjellgren sa...

Hej Carulmare!

Tja, skärseld och skärseld - jag tror att den gamla människan måste skalas av för att kunna gå in i gemenskapen med Gud.

Detta är något som jag tror gör ont, eftersom vi är rätt fästa vid vårt gamla jag: överhuvudtaget är det inget vi själva klarar av, utan måste låta Kristus göra (C.S. Lewis har en bra bild av detta i någon av Narniaböckerna, när lejonet Aslan rent kroppsligen klär av Eustauce hans själviska skal av drakhud).

Och, slutligen, detta avskalande tror jag sker slutgiltigt utanför tiden, dvs då vi är döda. Om detta är skärseldstro så, visst.

Pax & Bonum

carulmare sa...

Jag har också funderat på detdär och liksom du kommit fram till att de egna ansträngningarna inte räcker...

Men sedan tror jag att våra uppfattningar skiljer sig lite.
Jag tycker det låter lite skrämmande att tänka sig att man måste bli... rättfärdig. För mig är Kristus en sinnebild för förlåtelsen, för insikten om att kärleken är viktigare än rättfärdigheten...

Om jag skulle uttrycka det på inklingavis :) så känner jag mig närmare Tolkiens sätt att se än Lewis'. Jag tycker om slutet på Sagan om ringen för att det inte räckte med Frodos goda vilja; till sist var det slumpen som gjorde att maktringen blev förstörd...

Jag skulle inte ha något emot att få göra en vallfärd till Oxford själv... :)

Martin Kjellgren sa...

Hmm, tänkvärt, fast sann rättfärdighet och sann kärlek låter sig nog inte skiljas åt.

Och visst är det skrämmande - men inte nödvändigtvis i någon negativ mening.

carulmare sa...

Jag tror inte att rädsla kan skapa något gott... När jag ser på mig själv och andra, ser jag rädslan som den största boven. Det är den som får oss att bete oss illa...

Om jag tex sätter mig själv före andra, så är det för att jag upplever att jag inte har fått tillräckligt mycket uppskattning. Jag måste bevisa mig. Jag är osäker på om jag duger...

Rädsla kan avskräcka. Jag låter bli att göra något brottsligt för att slippa straff, men sann godhet är väl ändå något annat...? (sann rättfärdighet + sann kärlek = sann godhet?)

Jag skulle vilja förslå att den sanna godheten börja med frälsningen, insikten om att jag inte kommer att ställas inför rätta för mina tillkortakommanden. När den rädslan är borta, då tror jag att det finns förutsättning för sann godhet. Förstås ser jag det inte som en engångshändelse utan som något som jag måste återkomma till, om och om igen.

Jag funderar inte så mycket på vad som händer efter döden. På något sätt är jag trygg med tanken att kärleken är det viktigaste. Om mitt medvetande har en framtid bortom döden, så tror jag att jag då, liksom nu, kan lita på denhär tanken...

Usch vilken predikan! Du får förlåta mig... Det var detdär med 'avskalningen' som satte igång mig...

Martin Kjellgren sa...

Om du byter "rädlsa" mot "fruktan" (eller kanske "bävan"?) - blir det bättre?

carulmare sa...

Tror inte det... Vill du förklara hur du menar...?

Martin Kjellgren sa...

Ok, en dålig metafor: en bergsbestigare som inte fruktar de krafter han utmanar, är dömd till undergång. Det är alltså inte rädslan i sig som är problemet, utan hur vi hanskas med den.

Mötet med det heliga är förknippat med stor glädje - jag skulle säga att det är den stora glädjen. Men den som samtidigt inte fruktar inför det mötet är antingen alldeles oskyldig, dum (vilket inte behöver vara en nackdel), eller på väg åt alldeles fel håll.

Det rätta sättet att handskas med denna rädsla tror jag är tillit till den nåd som trots allt ges. Och för att nå den tilliten måste vi låta oss hyvlas av - bland annat tror jag att den negativa rädsla du talar om måste bort, eftersom den stänger oss ute från nåden.

carulmare sa...

Du har rätt. Mötet med det heliga är farligt... eller kan vara det...

Men jag tror inte att det måste vara det. Det heliga brukar beskrivas som ett starkt sken, ett avslöjande sken, och det är i det ljuset som faran uppstår. Men jag tror inte att det är ljuset i sig som är farligt utan de känslor som det kan ge leda till hos en mänska.

Jag anar att du har upplevt något av detdär. Det har jag också gjort. I mitt fall var det verkligen en livshotande erfarenhet...

Men det är inte ljuset som är farligt. Ljuset är vad jag tror att det är. Tror jag att Gud är förlåtande kärlek, så är han det...

Jag tror inte heller att Gud är utanför mig utan i mig. Att jag och alla andra mänskor har del i dethär ljuset...

Ja, såhär tänker jag...