Om Boerkriget och gamla oförrätter

En rolig sak med Cambridge är att det är en stad som är löjligt engelsk och samtidigt löjligt internationell. Ibland kan det få komplikationer, vilket vi fick erfara när vi hade en liten middagsbjudning igår med representanter från i stort sett hela det brittiska samväldet. Bland våra gäster befann sig, förutom ett par äktbritter en kanadensare, en nyzeeländare - som är gift med en engelsk dam med irländsk-judiskt påbrå - en familj från Australien och en eldig dam från Sydafrika som brister ut i långa haranger på afrikaans när hon blir upprörd.

Av någon anledning gled samtalet in på oförrätter begångna av det brittiska imperiet, där en av australiensarna indignerat pekade på alla de gånger som aussies skickats ut i krig som inte var deras. Den av engelsmännen i sällskapet som försökte nyansera bilden något, inte för att försvara, men för att historiskt problematisera imperietanken, hamnade snart i korseld när han fick erfara att hans fru - damen från Sydafrika - fortfarande inte helt förlåtit honom för de engelska övergreppen mot civilbefolkningen under Boerkriget (1899-1902).

Den heta diskussionen ebbade snart ut, och får väl sägas ha slutat i remi genom att en annan i sällskapet bekände att en av hennes förfäder varit en av dem som på uppdrag av Cecil Rhodes försökte initera en väpnad statskupp mot boerrepubliken i Transvaal 1895.

Denna incident - the Jameson raid - blev ett viktigt led i upptrappningen av konflikten mellan boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten och de "uitlanders", främst engelsmän, som prospekterade och bröt guld i Transvaal för det Brittiska Sydafrikakompaniets räkning. I förlängningen blev det en konflikt med hela det brittiska imperiet, vars intressen - att införliva boerrepublikerna med kapkolonin - sammanföll med Rhodes.

Boerkrigare på väg till fronten 1899

Sedan förhandlingar mellan parterna brutit samman gick boerrepublikernas styrkor till gemensamt angrepp mot Kapkolonin i september 1899. Efter inledande framgångar - som också inspirerade afrikander inom Kapkolonin till resning mot britterna - drevs de tillbaka och i början av 1901 hade alla större städer i de båda boerrepublikerna erövrats av britterna.

Men för att svälta ut och besegra de många kvarvarande gerillaförbanden, bedrev de brittiska styrkorna den brända jordens taktik, samtidigt som man på den brittiska centralregeringens order inrättade koncentrationsläger för den afrikandiska civilbefolkningen - läger med svåra humanitära förhållanden och hög dödlighet.

Nu var gårdagens middag en sansad tillställning och upprördheten mellan våra middagsgäster var till stor del spelad. Men det var ändå intressant att se hur ett krig som utkämpades för över hundra år sedan - mellan två olika makter med moraliskt betänkliga anspråk på södra Afrikas jord - fortfarande kan ge upphov till upprörda känslor.

Winston Churchill under Boerkriget

Ett klassiskt exempel på vilka uttryck detta kan ta är väl den kvardröjande sydstatsmentaliteten i USA: viftandet med konfederationsflaggan och uttryck för mindre politiskt korrekta åsikter gentemot minoriteter, allt ursäktat med det faktum att "The Yankees" faktiskt bröt mot konstitutionen när de med våld tvingade sydstaterna kvar i unionen under inbördeskriget på 1860-talet.

Men gamla oförrätter spelar också in i många politiska konflikter: anledningen är väl snarast att det är ett bekvämt sätt att ge sin sak legitimitet. Men det är också ett tveeggat vapen, eftersom ingen nation, samhällsklass eller folkgrupp som överhuvudtaget har utövat någon form av makt, har kunnat göra det utan att trampa på någon annan. Den som kan se sig, eller "de sina" som offer, kan undantagslöst också ses som förövare, beroende på ur vilket perspektiv de betraktas. Boerkriget är ett gott exempel, eftersom de "förtryckta" boerna länge hade utgjort ett herrefolk, och fortsatte göra det även efter förlusten av självständigheten för boerrepublikerna 1902.

I modern tid, under de krig som slet sönder det forna Jugoslavien, har vi sett hur det ständigt gjordes historiska paralleller mellan "Chetniks" och "Ustasja" - serbisk- och kroatisknationalistiska rörelser från 1930- och 1940-talen - och den egna kampen. Båda rörelserna hade fascistiska drag, båda gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp mot etniska och politiska motståndare, övergrepp som det hänvisades friskt till under 1990-talet när den egna sidans krigare skulle mobiliseras och motiveras för folkfördrivning och mord på civila.

Men den legitimitet som ges genom att framställa sig som offer för gamla oförrätter är också tveeggad genom att alla moraliska betänkligheter kan underordnas det stora målet - min eller de minas upprättelse, eller hämnd. Just under krigen i forna Jugoslavien spreds ett svart skämt som drev med den serbiska retoriken:

En amerikansk, en rysk och två serbiska kosmonauter landade samtidigt på månen, och kom i gräl om vem som kunde göra anspråk på äganderätten. Amerikanen hävdade att hans landsmän varit där först, medan ryssen hävdade att Sovjetunionen var först med att sända en sond till månen och att de första bilderna på månens baksida tagits av ryssarna. En av serberna drog då fram sin revolver, sköt sin kamrat och deklarerade: "Varhelst det finns en serbisk grav, är serbiskt territorium".

Att ständigt peka på sig själv som offer för gamla oförrätter äter upp människor moraliskt. Som offer kan jag sätta mig själv i en position där alla mina handlingar kan försvaras - oavsett om de är moraliskt eller etiskt acceptabla eller inte. Det i grunden skämtsamma ordutbytet på vår middag har en allvarlig klangbotten.

En annan komplikation med gamla oförrätter är att de ofta är fiktiva: myten om det egna lidandet och den andres ondska tenderar att ta över berättelsernas historiska realitet. Den kräkning i det förgångna som jag bygger min legitimitet på, kanske helt enkelt inte har ägt rum.
Det fiktiva draget tar sig också uttryck i att min identifikation med den kränkta parten i de allra flesta fall är falsk.

Anta för ett ögonblick att du som svensk kommer till England och råkar på en överförfriskad gentleman som anklagar dig för allt vad vikingarna ställde till med på 1000-talet. Inte nog med att han gör en anakronistisk identifikation mellan dig och vikingatidens daner och norrmän - han identifierar också sig själv med 1000-talets anglosaxiska befolkning, utan en tanke på att dagens England är är något helt annat än kung Ethelreds rike, format av en tusenårig historia där vikingainvasionerna endast utgör en liten del. Motsättningen mellan "vi" och "de" som den överförfriskade mannen ser, har ingenting med nutiden att göra. Strängt taget har den ingenting med vikingatiden heller att göra, eftersom den sentida bilden av motsättningen mellan daner och anglosaxare är en bild som tolkas genom ett tusenårigt lager av historia.

Exemplet med vikingahataren är påhittat, men priset när det gäller att haka upp sig på riktigt gamla, fiktiva oförrätter tas - på ett rätt oförargligt sätt - av en annan bekant; låt oss för enkelhetens skull kalla henne Dr. Jones. Hennes bakgrund är en historia i sig, eftersom halva hennes släkt är irländska katoliker, medan den andra halvan är hårdföra protestanter som antingen sympatiserar med, eller är medlemmar i Orangeorden. Hon borde därmed ha viss erfarenhet av hur gamla oförrätter används i såväl politik som familjegräl.

Nå, Dr. Jones kommer från Lancashire, där man ännu inte har förlåtit Yorkshire för Rosornas krig och striderna mellan husen Lancaster och York på 1400-talet. Jag har inte riktigt haft hjärta att tala om för henne det hon - naturligtvis - egentligen redan vet, nämligen att "Lancaster" och "York" i de här fallet rörde sig om titulaturer inom den kungliga familjen, titulaturer som inte hade ett dugg med de båda grevskapen att göra (under långa tider utgjorde Yorkshire för övrigt en maktbas för huset Lancaster). Men att berätta detta skulle liksom förta hennes glädje över att ha en riktigt bra fiende.