Veni, veni Emanuel!

Veni, veni Emanuel
Captivum solve Israel
Qui gemit in exilio,
Privatus Dei Filio.

Gaude! Gaude! Emanuel
Nascetur pro te, Israel!

En retorisk fråga

Jag brukar försöka hålla biblioteket fritt från politik, men idag har jag drabbats av en undran. Finns det någon som tror att Marita Ulvskog skulle ha föreslagit kortare mandatperioder om Partiet hade suttit kvar efter valet?

Om eldsjälen Laura Gibbs och Rudolf på latin

Med morgonposten fick jag följande mail från en vän:

On a less rigorous note, if you've ever wondered what it would be like to sing 'Rudolph, the red-nosed reindeer' in Latin, the following website might give you a good idea:

http://christmas.bestlatin.net/blog/

The site is part of an extensive project put together by bestiary specialist and Latin extraodinaire Laura Gibbs of the University of Oklahoma.

Laura also runs a 'Harrius Potter' reading group. Happily, 'Harrius Potter et camera secretorum' will be available the day after Christmas, for all those eager shoppers with gift certificates:

http://www.amazon.co.uk/Harrius-Potter-Camera-Secretorum-Chamber/dp/159990067X

Om rävar och människors tro

I veckan har jag debatterat med vällärde f. Jonatan om huruvida biskop John Shelby Spong är en stor teolog (eller åtminstone en stor uttolkare av andra teologer) eller en bluffgubbe.

Jag har uppskattat samtalet: det är roligt med en samtalspartner som pekar på svagheterna i min argumentation och tvingar mig att tänka ett varv till. Jag har tvingats till att även för mig själv förklara varför jag tror att Spong tar fatalt miste i sin ambition att reformera kristendomen. Den som vill se hur jag argumenterar får läsa hos f. Jonatan.

Men häromdagen läste jag en text som jag tyckte ganska väl illustrerade Spongs misstag - att överskatta sitt eget förnuft och sin egen klarsynthet, och att han därigenom inte kan se djupet i andras förståelse:

En dag möter Mose en man som är ute och vallar sina getter. Han hjälper mannen att mjölka. Mot kvällen ser Mose hur herden tar den bästa mjölken och häller upp den på ett träfat som han ställer på en flat sten ett stycke bort. Mose frågar vad mjölken på fatet är till för och får till svar: "Det är Guds mjölk." Förvånad frågar Mose vad mannen menar med det. Herden svarar: "Jag tar alltid den bästa mjölken och offrar den till Gud."

Mose, som har en något mer sofistikerad teologisk tro än denne naive herde, frågar: "och tror du verkligen att Gud dricker mjölk?" Herden är trygg: "Visst gör jag det."

Nu känner Mose den intellektuella förpliktelsen att upplysa den stackars herden och förklarar att Gud är ande och därför inte dricker mjölk. Men herden är fortfarande säker på sin sak. Gud dricker den mjölk han offrar. Saken debatteras en stund tills Mose ber herden att gömma sig bakom några buskar för att se om Gud verkligen dricker upp hans mjölk. Själv går Mose ut i öknen för att be.

Natten faller och från sitt gömställe ser herden hur en liten räv kommer från öknen, ser sig vaksamt om, springer fram till mjölkfatet, dricker upp mjölken och ger sig ut i öknen igen. Följande morgon träffar Mose den deprimerade herden och frågar: "Vad är det med dig?" Herden svarar: "Du hade rätt. Gud är ande och bara ande. Han vill inte ha min mjölk." Mose blir överraskad av att herden är deprimerad: "Du ska vara glad nu. Du vet mer om Gud än du visste innan!"

"Det är sant. Men jag har förlorat den enda möjlighet jag hade att visa Gud min kärlek." Mose förstår till sist. Han går ut i öknen och ber ivrigt. Där talar Gud till honom: "Mose, du hade fel. Det är sant att jag är ande och bara ande. Jag har likväl tagit emot mjölken som ett offer till mig och ett uttryck för kärlek. Men eftersom jag inte behöver mjölken har jag gett den till räven, som för sin del är mycket förtjust i mjölk"

(ur Dag Sandahl, Jesus: Motspänstig medmänniska)