Om Beowulf och betydelsen av fyrklövrar

Lyss! vi ha sport
om spjutbärardaners
folkdrottars dåd
i forntidsdagar
hört om de högbornes
herrliga bragder

Även om jag ännu inte läst Beowulfkvädet, har det indirekt påverkat min fantasi sedan jag första gången hörde talas om det. Det bör, föga otippat, ha varit ungefär samtidigt som jag fastnade för Tolkien i tio-tolvårsåldern, eller kanske snarare när jag läste Humphrey Carpenters biografi, där Beowulf framträder som en av Tolkiens inspirationskällor - litterärt, men också för hans motivvärld av drakar, troll och hjältedåd.

Tolkien, som själv författat en inflytelserik studie om Beowulf, skrev också en fornengelsk parafras på de inledande stroferna av kvädet, som en hyllning till sina vänner:

"Hwœt! we Inclinga, cerdagum searopancolra snyttrugehierdon."

Han likställde utan omsvep de intellektuella segrarna i diskussionsklubben The Inklings med Beowulfs vapenlösa seger över trollet Grendel. Det är självmedvetet skrivet i sann glädje över lärdomen, men vittnar också om en boksynt persons barnsliga längtan efter verkliga stordåd - en längtan som också jag kan känna igen mig i:

"Lo! we have heard in old days of the wisdom of the cunning minded Inklings; how those wise ones sat together in their deliberations, skilfully reciting learning and song-craft, earnestly meditating."

Idag hittade jag Beowulfkvädet i Björn Collinders svenska översättning på ett antikvariat. Jag har fingrat på den tidigare: man stöter på den rätt ofta - en snygg, enkel utgåva från 1954, försedd med linoleumsnitt av Per Engström, utformade som figurer på gotländska bildstenar eller som guldgubbar. Som alla välsorterade antikvariatshandlare vet också den jag brukar gå till alltför väl vad han säljer, och priset blir därefter. Det kan knappast kallas ett fynd.

Men när jag kom hem och öppnade boken blev jag plötsligt påmind om en krönika jag skrev för en mellansvensk landsortstidning för flera år sedan, där jag berättade om min kärlek till gamla antikvariska böcker. Som ungdomssynd torde den vara preskriberad vid det här laget:

"En bok ska ha rondör: den ska kunna berätta en historia utöver den som står att finna i själva texten, i dedikationer, marginalanteckningar och exlibris."

I mitt exemplar av Beowulf fanns dessvärre inget exlibris, ingen namnteckning som kunde skvallra om vem som ägt boken före mig. Troligen har den stått i bokhyllan hos en rökare, och den har säkert stått i ett lager en tid, eftersom den luktar en aning av fukt.

Men vem som än ägt den, har denna person pressat inte mindre än tre fyrklövrar mellan dess blad. Jag undrar varför - är det av botaniskt intresse, eller utslag av någon vag föreställning om fyrklövrar som lyckobringande? Och varför just i Beowulf?

Världens fem underverk

Med anledning av den nattståndna listan på världens sju nya underverk har Lars Ryding satt samman en egen lista, som inte behandlar arkitektoniska skapelser utan reella uppfinningar kreerade av mänskligt intellekt och teknik.

Vad han låter sig förundras av är:
1. Flygplan
2. GPS
3. Mobiltelefonen
4. Skrivkonsten
5. Svensk kökultur - "ett civilisationsdisciplinärt underverk."

Flygplan är väl inte mycket att orda om. Hur de där åbäkena med sina löjliga vingar kommer upp i luften är ett under. Mobiltelefoni kommer kanske inte riktigt upp i samma klass - vad som är intressant är väl hur snabbt människor anpassat sig till en teknisk nyhet. Är det någon som minns hur man stämde träff utan mobiltelefon för sådär en tio år sedan? Och varför blir människor så irriterade på att jag aldrig har mobilen påslagen? För åtta år sedan var det ingen som klagade, men då hade jag heller ingen mobil. Svensk kökultur - tja, om man gillar socialdisciplinering och självplågeri. Det upplevs heller inte som ett underverk förrän man blir tvungen att att köa annorstädes än i Sverige. Fast engländarna är inte så dumma på köbildning de heller.

GPS:n är mer tveksam. Visst, man kan få veta var man är - men ett riktigt underverk vore väl en apparat som också talade om varför man är där. (Vilket osökt får mig att tänka på G.K. Chesterton som en dag skickade ett telegram till sin fru: "I am in Norwich. Why?")

När det gäller skrivkonsten håller jag helt med honom - det är onekligen världens största uppfinning genom tiderna:

"Några streck som viks och bänds enligt överenskomna regler kan få folk att jubla eller hata, instämma eller protestera, förstå eller känna sig utestängda. Minsta ändring i detta gemensamma kodspråk kan förändra innebörden totalt: 'kom hit ska du få en puss'/'kom hit ska du få en buss'. Det gör stor, kanske livsavgörande, skillnad för mottagaren, men är rent typografiskt bara ett milimeterstreck som flyttat upp en våning. Det skrivna överskrider också som bekant tid och rum. Ord skrivna för mycket länge sedan kan beröra någon djupt i morgon på en helt annan plats. En banal iakttagelse, tycker du? Jag tycker att det är ett underverk."

Jag har försökt lista egna underverk men kommer inte på några fler. Efter skrivkonsten står de flesta sig rätt slätt.

Underligheter i repris

Återigen har jag utsatts för kedjebrevens förbannelse - denna gång via Pierre. Nu har jag redan svarat på denna tagning tidigare, så jag gör en favorit i repris, med vissa ändringar.

Enligt reglerna ska "Varje spelare börja med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Nåväl. Pierre hävdar att det är mesigt att ta upp sådant som bara sticker ut lite grand, samtidigt som man bör undvika att ta upp det mest privata. Jag vet inte hur det följande ska klassas.

1) Min far är präst; min svärmor är präst; mina två (?) svärfäder är präster; min gudfar är präst; min gudbror och min gudsvägerska är präster och min fru är präst. (Och så undrar de varför det går dåligt för Svenska Kyrkan - den har ju uppenbarligen inga lekmän utan består bara av präster som dessutom är släkt med varandra...) Själv har jag tack och lov inte tagit en enda poäng teologi under mina på tok för många år i Uppsala. Men jag skriver avhandling om präster och biskopar...

2) Mina drömmar torde vara ett fall för allvarlig psykoterapi. De brukar innehålla stora städer som jag rör mig i (jag är alltid på väg någonstans) och igelkottar.

3) Att jag älskar böcker är kanske ingen hemlighet - men att jag ibland köper antikvariska böcker bara för att de har snygga ryggar i mörkt läder är definitivt på gränsen till det anständiga.

4) Jag har en bibliofil vän som ibland under Uppsalatiden kom förbi med en portfölj där han gömt någon raritet och konspiratoriskt frågade "ska du ha nåt idag?" - som om jag snortade bokdamm eller nåt.

5) Förresten är det nog precis det jag gör. Jag älskar lukten av gammalt papper i arkiv, bibliotek och forskarsalar.

6) Jag är helt ointresserad av sport, men har ibland funnit mig själv sitta framför Eurosport sent på kvällarna, helt uppslukad av sumobrottning eller rodeo. Motvilligt, trots att jag finner det etiskt tvivelaktigt, måste jag också erkänna att jag finner boxning spännande. Och jag vet vad den sportrelaterade termen riposte innebär, detta utan att lösa korsord.

Däremot tänker jag inte skicka utmaningen vidare. Dels är det mot mina prinicper, dels har alla bloggare jag känner redan svarat på den.

Fler kedjebrevsrelaterade poster:
Om underligheter
4-listorna slår tillbaka
Frågor & svar & kedjebrevens förbannelse