Om brödrakriget

Igår var det jämnt nittio år sedan de radikala socialisterna i Helsingfors genomförde en statskupp och beordrade de beväpnade röda gardena att arrestera den borgerliga regeringen. Samma dag beordrade armechefen C.G.E. Mannerheim de vita skyddskårerna - som i stort sett utgorde regeringssidans enda militära styrkor - att avväpna de kvarvarande ryska trupperna i Österbotten, trupper som tenderat att stödja den socialistiska oppositionen.

Dessa åtgärder som vidtogs oberoende av varandra inledde det finska inbördeskriget. Det varade till maj månad 1918, och kostade sammantaget över 36 000 människor livet. Många föll för exekutionsplutonernas kulor i direkt anslutning till striderna, eller dömdes till döden i summariska rättegångar i de så kallade ståndrätterna vid krigets slut. Men den övervägande delen dog av umbäranden i de fångläger som inrättades efter den borgerliga, vita sidans seger. Om detta skrev Bjarne Stenquist i en understreckare i lördags, De vita tog svart hämnd på de röda.

Men till den tragedi som finska inbördeskriget var, hör eftervärldens oförmåga att se just denna tragedi - en nation som slits sönder av motsättningar och upphetsade viljor, och där människor dödar människor som följd.

I stället har en politiskt färgad historieskrivning till både höger och vänster försökt sätta in kriget i en berättelse om hjältar och skurkar, om offer och förövare.

Ja, de röda gjorde uppror mot en demokratiskt vald regering. Ja, anledningen till att de rödas terror fick mindre omfattning än de vitas berodde nog i hög grad på att de förlorade kriget. Ja, den röda sidan understöddes av en del av de kvarvarande ryska garnisonerna - som deltog folkrättsvidrigt i kriget. Och ja, ett rött Finland hade i längden haft svårt att bibehålla sin självständighet gentemot Sovjet.

Samtidigt är den vita beskrivningen av kriget som ett frihetskrig minst sagt problematisk. Den röda sidan försökte aldrig rucka på självständighetsförklaringen 1917. För att ha varit ett frihetskrig var den vita sidans beredvillighet - som Mannerheim visserligen motsatte sig - att göra sig beroende av tyska trupper och välja en tysk prins till kung rätt betänklig.

Motsättningarna hade heller inte enbart sitt ursprung i de röda drömmarna hos Helsingfors salongsbolsjeviker, utan speglade djupa sociala orättvisor i det finska samhället. Och ståndrätterna var rättsvidriga uttryck för hämnd och ett försök att strypa arbetarrörelsen.

Men vad vi verkligen borde lära oss av brödrakriget 1918 är inte slagord om socialisters eller borgares ondska, utan hur tunn civilisationens fernissa är. Finland hade det vid sin självständighet väl förspänt: institutionerna och det civila samhället fungerade. Ändå förföll Finland - som på många sätt liknade Sverige vid denna tid - i en ström av våld och oförsonligt hat. Så oförsonligt att ämnet än i dag är känsligt.

Den siste från vallmofälten

Erich Kästner, Tysklands förmodligen sista veteran från första världskriget har avlidit, 107 år gammal.

Snart återstår bara skuggorna av "the forgotten heroes of a forgotten war". Och vår förståelse för det som redan kan tyckas obegripligt, blir ytterligare en bit mindre.

En klok politik i en glömsk värld

Är det något världen borde ha lärt sig av Jugoslaviens blodiga sammanbrott på 1990-talet, så är det att frihetslängtan inte alltid är vacker. Vi borde också ha lärt oss att det kan vara katastrofalt att erkänna självständighet för etniskt definierade regioner - hur behjärtansvärt det än kan tyckas för stunden.

Med tanke på detta är det klokt att Sverige bromsar stormakter i EU i Kosovofrågan, eller åtminstone försöker.

Jag antar att Kosovos självständighet är en tidsfråga. Men det finns ingen anledning att forcera frågan. Tvärtom - till och med bibehållande av ett outhärdligt status quo är bättre än ett nytt blodbad på Balkan.

Richard Swartz om Kosovo

Med anledning av presidentvalet i Serbien skriver Richard Swartz om Kosovokonflikten i dagens understreckare, och belyser frågan från tre håll.

Först den serbiska där "känslor av oförståelse" blandas med "aggression, självmedlidande med trots, självupptagenhet med utfall mot omvärlden, allt i avsikt att hålla den egna självbilden oföränderligt intakt"; sedan den albanska, vars "politik i Kosovo för första gången sedan 1945 domineras av en ung generation som med vapen i hand försvarat sitt land och samtidigt befriat sig också från en äldre generations pragmatiska, patriarkaliska ledarskap" - och därmed också från dess åtminstone potentiella öppenhet för politiska kompromisser. Slutligen den europeiska gemenskapens synvinkel, där de agerande ända tills nu, då det kan vara försent, tycks ha undgått att begripa frågans komplexitet:

"[Kosovokonflikten] är den sista olösta konflikten på Balkan av verklig betydelse, med potential att förvandla regionen till en oroshärd igen, och det måste sägas att en lösning av den är mycket avlägsen och rentav svår att föreställa sig."

Om Albert Kahn och världens färger

I söndagens understreckare skriver Pelle Snickars om Albert Kahn (1860-1940) och hans projekt att med ett galleri av bilder från olika delar av världen skapa en ny förståelse mellan människor; detta i en tid av kolonialism och svåra motsättningar - och från 1914 en tid av globalt industrialiserat krig, av totalitarism och hat.

Albert Kahn (1860-1940)

Mycket kan sägas om Kahn och hans stab av fotografer. Att de måste betraktas utifrån sin egen tids förutsättningar är självklart, och att deras blick kan beskrivas som både exotiserande och kolonial är kanske inte att förvånas över. Snickars lyfter fram detta, men låter det, föredömligt nog, inte skymma sin analys.
Men det som framför allt fascinerar med Kahns bildarkiv, är att så stor del utgörs av färgbilder. En försvunnen värld vi är vana att betrakta i svartvitt med gråtoner, framträder plötsligt i färg, och ett ögonblick känns det som om avståndet till dessa sedan länge döda människor krymper ner till nästintill ingenting.

I bilderna från det stora krigets skyttegravar lyser den blommande vallmon smärtsamt starkt.

Kunskapskanalen har nyligen börjat sända en BBC-serie om Kahn och hans bilder. Den borde puffats fram bättre - eller ha sänts i SVT

En man värd sin hatt

När Örebro högsk- förlåt, universitet belönar sin politiske patron, och när Lunds universitet slår rekord i politisk korrekthet*, är det skönt att ens gamla Alma Mater bevarat något av sin integritet och omdöme när det gäller att sprida sina gracer och doktorshattar.

Att Umberto Eco sedan råkar vara en notorisk lögnare i sina romaner gör inget - han erkänner det ju glatt själv, och det är just det som gör honom till en sådan rasande bra författare. Och vad jag vet är hans vetenskapliga insatser inte att förakta heller. Semiotik är ju kul.

*Att utse Jonas Gardell till teologie hedersdoktor har väl i mitt tycke ungefär samma dignitet som att utse Herman Lindquist till hedersdoktor i historia.

Om att döda sin barndoms hjältar

En vän tipsade om följande lilla Bamse-parodi:

Så särskilt kul är det egentligen inte: med några ganska billiga trick - framför allt en halvtafflig imitation av Olof Thunberg - blandas de oförenliga storheterna Bamse, våld, tobak och alkohol. Så varför skrattar jag?

Kanske är det en sista släng av tonårsuppror: att detronisera och bokstavligen slå ihjäl sin barndoms hjältar - att skratta åt sina första litterära auktoriteter?