Ikonen med Kristus som trampar dödsrikets portar under sina fötter och löser den fångne Adam har jag lånat från
Greek Orthodox Archdiocese of America.söndag 23 mars 2008
söndag 16 mars 2008
Faktoider i bokform
I posten Om sanningsälskare skrev jag om webbsidan Faktoider som skapats av Peter Olausson - en faktaspäckad, lärd och underhållande samling texter om företeelser och händelser som i det allmänna medvetandet uppfattas som autentiska och sanna, men som inte är det.
Nu har Olausson tydligen samlat det bästa av sitt material i en nyutkommen bok: Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar. Jag har inte hunnit läsa den än, men den recenseras av Mats Gellerfelt i dagens SvD, Detta har kanske nästan hänt.
Boken lär i vilket fall bli en guldgruva för oss besserwissrar - äntligen kan vi luta oss mot en trygg auktoritet när vi vill förklara för vår omgivning hur saker verkligen förhåller sig. Och med hjälp av faktoidbegreppet kan vi också visa på att vi har en mission - att avslöja osanningar och falskheter i andras argumentation.
Det stora problemet för en sann besserwisser är bara att det alltid finns någon annan som vet ännu lite bättre, och som kan beslå en själv med att föra fram osanningar.
Det intressanta med Olausson är att ingen hittills, vad jag vet, har kunnat peka på några direkta faktafel i hans texter. Han tycks verkligen vara en sådan extremt noggrann kalenderbitare att jag som historiker - som fått källkritiken grundligt inympad under mina tidiga år som student - ligger i lä.
Sedan är det klart att vissa av faktoiderna kanske kan klassas som värdelöst vetande. Är det egentligen särskilt intressant att Sherlock Holmes aldrig säger "elementärt, min käre Watson" i någon av Conan Doyles böcker?
Eller är det viktig kunskap att en specifik kategori faktoider kallas för "cambronneord" i Frankrike, efter en av Napoleons generaler? Uttrycket har sitt ursprung i de stoiska ord som Cambronne ska ha yttrat som svar på en uppmaning att ge sig vid Waterloo: ”Det gamla gardet dör men ger sig icke.” Enligt den samtida pressen vill säga, som förmodligen tyckte att det andades äktfransk gloire. Men enligt generalens egen redogörelse var hans svar till motståndaren i själva verket betydligt mer kortfattat och prosaiskt: "Merde".
I situationen skulle det väl snarast kunna översättas med en uppmaning att dra dit pepparn växer - fattat i en mer eskatologisk mening.
...vilket för övrigt för tankarna till den amerikanske generalen Anthony McAuliffe, som med sin falskärmsjägardivision fann sig inringad av tyska trupper i den belgiska staden Bastogne under Ardenneroffensiven vintern 1944-45. Som svar på tyskarnas uppmaning att ge sig svarade han med ett ord: "Nuts!"
Och det är helt sant.
Nu har Olausson tydligen samlat det bästa av sitt material i en nyutkommen bok: Faktoider: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar. Jag har inte hunnit läsa den än, men den recenseras av Mats Gellerfelt i dagens SvD, Detta har kanske nästan hänt.
Boken lär i vilket fall bli en guldgruva för oss besserwissrar - äntligen kan vi luta oss mot en trygg auktoritet när vi vill förklara för vår omgivning hur saker verkligen förhåller sig. Och med hjälp av faktoidbegreppet kan vi också visa på att vi har en mission - att avslöja osanningar och falskheter i andras argumentation.
Det stora problemet för en sann besserwisser är bara att det alltid finns någon annan som vet ännu lite bättre, och som kan beslå en själv med att föra fram osanningar.
Det intressanta med Olausson är att ingen hittills, vad jag vet, har kunnat peka på några direkta faktafel i hans texter. Han tycks verkligen vara en sådan extremt noggrann kalenderbitare att jag som historiker - som fått källkritiken grundligt inympad under mina tidiga år som student - ligger i lä.
Sedan är det klart att vissa av faktoiderna kanske kan klassas som värdelöst vetande. Är det egentligen särskilt intressant att Sherlock Holmes aldrig säger "elementärt, min käre Watson" i någon av Conan Doyles böcker?
Eller är det viktig kunskap att en specifik kategori faktoider kallas för "cambronneord" i Frankrike, efter en av Napoleons generaler? Uttrycket har sitt ursprung i de stoiska ord som Cambronne ska ha yttrat som svar på en uppmaning att ge sig vid Waterloo: ”Det gamla gardet dör men ger sig icke.” Enligt den samtida pressen vill säga, som förmodligen tyckte att det andades äktfransk gloire. Men enligt generalens egen redogörelse var hans svar till motståndaren i själva verket betydligt mer kortfattat och prosaiskt: "Merde".
I situationen skulle det väl snarast kunna översättas med en uppmaning att dra dit pepparn växer - fattat i en mer eskatologisk mening.
...vilket för övrigt för tankarna till den amerikanske generalen Anthony McAuliffe, som med sin falskärmsjägardivision fann sig inringad av tyska trupper i den belgiska staden Bastogne under Ardenneroffensiven vintern 1944-45. Som svar på tyskarnas uppmaning att ge sig svarade han med ett ord: "Nuts!"
Och det är helt sant.
söndag 9 mars 2008
"Tag allt vad mörker finns i grav..."
Carl-Henning Wijkmark skriver i dagens SvD om 200-årsminnet av Finska kriget och Sveriges andra Poltava - Sveaborgs kapitulation som den punkt då den svenska stormaktsdrömmen slutgiltigt löstes upp av realiteterna. Men lika mycket blir det en text om historieskrivningen om kriget och om förlusten av den finska rikshalvan, eller kanske snarare den märkliga svenska tendensen att förskjuta Finland från historiemedvetandet:
Finland nämndes alltmer sällan i offentligheten, pressen hade bara små notiser,det var som om vi bara dimmigt kunde uppfatta den gamla rikshalvan. Och så har det på det hela taget förblivit, med undantag för ett antal kriser då den restsvenska statskroppen har ansatts av fantomsmärtor.
Bortsett från den revanschism som frodades i den liberala oppositionen mot Karl XIV Johan tycks endast få inom de svenska eliterna under 1800-talet ha ägnat tsarens storfurstendöme Finland mer än en flyktig tanke. 1900-talets svenska engagemang för Finland har, "rimligt nog" rört dess självständighetskamp - även om det fanns storsvenska ambitioner, parade med en begynnande rasideologi, bland flera av de frivilliga som begav sig till Finland under inbördeskriget. Tankar som dessa finns bland annat omvittnade hos Olof Palme d.ä., organisatör av de svenska frivilliga, som stupade vid Tammerfors i april 1918.
Wijkmark försöker sig inte på någon kontrafaktisk historieskrivning i sin artikel; det enda han vänder sig mot är synen att förlusten av Finland var oundviklig 1808. Vi vet inte vad som hade hänt om Cronstedt hållit Sveaborg och den svenska krigsplanen kunnat hållas. En liten äreräddning gör Wijkmark, när han pekar på att Cronstedt möjligen kan ha kapitulerat med fästningen intakt, för att förhindra ett blodbad på de tusentals civila på fästningen - som han visserligen försummat att evakuera - vilket skulle ha blivit resultatet av en stormning.
Men om nu det som betraktas som Cronstedts förräderi verkligen avgjorde kriget - det vill säga om vi bortser från fältsjukan som slog hårt mot de svenska och finska förbanden i krigets inledningsskede - och om detta i sin tur bidragit att fjärma Finland och vår gemensamma historia från det svenska medvetandet, så kan jag till viss del förstå Runebergs ord:
Tag allt vad mörker finns i gravoch allt vad kval i liv
och bilda dig ett namn därav
och det åt honom giv;
det skall dock väcka mindre sorg
än det han bar på Sveaborg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)