Om konnotationer

En diskussion jag har fört med vällärde F. Jonatan på Kognitiv dissonans har fått mig att börja fundera över problemet med översättningar av antika texter, och hur moderna bibetydelser hos gamla begrepp fördunklar vår förståelse - trots att översättningarna formellt är alldeles korrekta. Jag ska inte redogöra för diskussionen; det rör sig, som vanligt, om ett från min sida högst amatörteologiskt resonemang om vad Paulus egentligen säger om uppståndelsen i breven til Korinterna.

Nå, det som fick mig att reagera är att det i den senaste svenska översättningen av 1 Kor 15:46 står så här:

"Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga."

Det är bokstavligen säkert en alldeles utmärkt översättning. Jag kan inte bedöma det, eftersom jag bara har läst gymnasiegrekiska som jag dessutom inte minns särskilt mycket av. Däremot har jag fördjupat mig en del idéhistoria, och tror mig veta att "det fysiska" i modernt språkbruk har konnotationer, bibetydelser, som tò phychikón inte hade i sin samtida kontext - i alla fall inte på samma sätt som idag.

Det är alltför lätt att tro att pauluscitatet handlar om dikotomin ande-materia, vilket det knappast gör. En bättre översättning vore kanske att ersätta "det fysiska" med "det naturliga", det vill säga ett begrepp som i sig inbegriper såväl den döda materien som det organiska livet. I sammanhanget framgår att det Paulus förstår med "det fysiska" är människans natur i sig själv, innan hon har fyllts av Guds ande.

Problemet med dikotomin ande-materia är att den förstås i en post-platonsk, eller kanske hellre post-gnostisk kontext som betonar dualismen i begreppsparet. Ande och materia är oförenliga, och "idéerna" är skilda från de fysiska fenomenen. Men så enkel är knappast den platonska uppfattningen. Där handlar det, såvitt jag förstår inte om dikotomi, utan om hierarki: den andliga verkligheten är inte en annan verklighet än den materiella, men den utgör en högre grad av verklighet - en uppfattning som också går igen hos Aristoteles.

När vi betonar idéernas väsensskildhet från fenomenen läser vi alltså Platon baklänges, i ljuset av senare, dualistiska föreställningsvärldar. Därmed får även idébegreppet konnotationer som det ursprungligen inte hade, och det är väl bland annat detta problem man har försökt komma till rätta med i moderna platonöversättningar, där det klassiska begreppet "idé" - som i originalet svarar mot flera olika grekiska begrepp - konsekvent har ersatts med "form". Formerna är överordnade, men inte väsensskilda från materien på det sätt som idéerna tycks vara, och man kommer därmed närmare Platons förståelsehorisont - i den mån det går.

Den fråga som infinner sig är hur resonemangen har gått hos bibelkommissionen. Vilka hänsyn har tagits till konnotationerna när man väljer att översätta tò phychikón med "det fysiska"?

King's Singers och politisk satir

Medan jag ännu är inne på spåret madrigaler (se föregående post), hittade jag också det här lilla musikstycket: King's Singers gör sin madrigaliserade version av "Can't Buy Me Love" - men vi får en liten amerikansk politiska satir på köpet...

Orlando di Lasso till heders

På YouTube har jag äntligen hittat en godkänd version av Orlando di Lassos skabrositet "Matona mia cara" som jag skrev om i posten Om Orlando di Lasso, finkultur och oanständiga skämt.

Ljudet är inte det bästa, men när jag hör den här versionen kan jag nästan se de råa tyska legoknektarna stå och sjunga nedanför den tillbeddas fönster. Hilliard Ensemble - vilka annars?

Pastor Jansson slår till

I tunnelbanan har man de senaste veckorna kunnat se denna annons:

Av någon anledning gör den mig beklämd. Det låter som om kyrkan försöker göra sig till magikrämare, en handelsresande i andlig, magisk kraft som nu vill profilera sin produkt genom att låta sig förknippas med värden som ska uppfattas som positiva av konsumenterna.

Läsningen på stiftets webbsida gör mig inte precis gladare:

"Kan tillit till Gud ge kraft och energi? Kan tro ge ny styrka?Inte alltid, men kanske ibland. Du fångas av ett leende som öppnar din dag. Du möts av en hjälpande hand just när du behöver den. Du anar en närvaro av Någon som är större än vad Du själv är. Precis som tussilago och krokus drivs fram av en allt starkare vårsol kan vi erfara hur tro och tillit växer ur mötet med varandra och med Gud."

Måste kyrkan i alla offentliga sammanhang uttrycka sig så utslätande och inkännande ulletrulsigt att varje uns av påskbudskapets salt blir till - just ingenting? Det är Pastor Jansson rakt av - i sin vilja att vara nutidsmänniskan till lags tappar kyrkan både identitet och trovärdighet. Och hon tappar också sin misson och därmed hela sin funktion.

På den sida där kampanjen förklaras, medges att formuleringen "energirådgivning i alla församlingar" kan låta "sloganartad och hurtig", men att

"...det är varje församlings djupaste strävan att på ett öppet och lyssnade sätt möta varje människa just där hon/han vill och behöver bli mött. Mitt i livet. I glädjen. I sorgen. I tacksamheten. I övergivenheten. I sökandet efter ny tillit, nya horisonter och – ny energi."

Ursäkta mig, men det här var väl en svårslagen samling inkännande floskler: om inte till omfång, så åtminstone till nivå är det nästan i klass med Befrielsen - Stora boken om kristen tro (också känd som Pastor Janssons stora katekes) som gavs ut för femton år sedan, om någon överhuvudtaget minns denna gigantiska satsning för att sprida det glada budskapet. Svenska kyrkan som välbefinnandets IKEA - "Wellcome to the Church of Sweden's Well-Being Emporium Ltd." Jag betackar mig.

(Fast det värsta med annonsen i tunnelbanan och talet om tron som energi är nog att den får mig att tänka på Pastor Janssons liknelse med spårvagnen: "Livet är som en spårvagn - man får kraften uppifrån". Problemet är bara att om liknelsen appliceras på tunnelbanan får man ett motsatt resultat...)

Padre på banan igen

Vällärde F. Jonatan, som i dagarna utnämnts till det Amaurotiska bibliotekets huskättare, är tillbaka i sfären med den nya bloggen Kognitiv dissonans. Hurrom!

(En huskättare kännetecknas av att han/hon tänker nästan rätt - det vill säga som jag - men har den irriterande ovanan att ha fel på punkter som gör att jag måste börja reflektera över vad jag egentligen tycker och tänker.)

Jag är redan oense med padren i fråga. Utöver den eviga frågan om uppståndelsen - där jag (återigen) menar att f. Jonatan övertolkar Paulus bruk av begreppen kött och blod och lite väl lättvindigt avfärdar det historiska källvärdet i Johannesevangeliet - måste jag invända mot bloggens programförklaring, där Kognitiv dissonans beskrivs som

"Ett begrepp som betecknar ett psykologiskt och känslomässigt tillstånd där man upplever en besvärande motsägelse mellan vad man å ena sidan tror är sant och vad man, å den andra, vet är sant."

Men vad vet man är sant? Är inte dissonansen snarare mellan vad man å ena sidan tror är sant och vad man, å den andra tror sig veta?

Tom Lehrer

Det är visserligen inte sant att Tom Lehrer steg av scenen med kommentaren att "satirgenren blev överflödig" när Henry Kissinger fick Nobels fredspris. Däremot är det sant att han idag fyller 80, och trots att motsatsen ibland har hävdats, så lever han i högsta grad - inte minst på YouTube.

Hanukkah in St. Monica har jag aldrig hört förr: i det närmaste är det väl en judisk version av "White Christmas" - fast tvärtom:

National Brotherhood Week - lysande satir över välmenande åtgärder uppifrån, för att få medborgarna att bli snällare. Lehrer presenterar den själv så här på skivan That Was the Year that Was:

"One week of every year is designated National Brotherhood Week. This is just one of many such weeks honoring various worthy causes. One of my favorites is National Make-Fun-Of-The-Handicapped Week, which Frank Fontaine and Jerry Lewis are in charge of as you know. During National Brotherhood Week various special events are arranged to drive home the message of brotherhood - this year, for example, on the first day of the week, Malcolm X was killed, which gives you an idea of how effective the whole thing is... I'm sure we all agree that we ought to love one another, and I know there are people in the world who do not love their fellow human beings, and I hate people like that! Here's a song about National Brotherhood Week."

Send the Marines är fortfarande aktuell och beskriver hur amerikansk utrikespolitik brukar bedrivas:

Who's Next? En sång om världens hunger efter större och effektivare bomber...

Werner von Braun: en sång om det faktum att mannen bakom USA:s rymdprogram och som gjorde det möjligt "to spend twenty billion dollars of your money to put some clown on the moon" - också var mannen bakom Nazitysklands V2-program mot den engelska civilbefolkningen i andra världskrigets slutskede.

Till avdelningen ekivoka sånger presenterade av Sällskapet för Sexuella Minoriteter har vi The Masochism Tango:

Vidare har vi ett brinnande försvar för pornografi under tryckfrihetens täckmantel: Smut, eller, "Dirty books are fun, that's all there's in to it":

Och medan vi ändå är inne på ämnet har vi också Oedipus Rex:

Pollution kan sägas vara ett tidigt inlägg i miljödebatten:

...och slutligen, som en hälsning i vårtid till min allrakäraste gudsvägerska Miriam, Poisoning Pigeons in the Park:

Se också den infernaliskt roliga The Vatican Rag som jag postat tidigare...

Om forskaruppropet och Pilatus fråga

"Forskaruppropet i DN saknar konsekvens", skriver Bo Rothstein och kritiserar därmed de 354 forskare, framför allt historiker, som i går hade skrivit under uppropet mot Forum för levande historia och dess kampanj för att sprida kunskap om "brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer".

Det är inte kritiken mot Forumet som Rothstein vänder sig emot; tvärtom menar han sig själv, i "mer än tio års tid" har "varnat för en utveckling där av regeringen tillskapade myndigheter alltmer fått inflytande över kunskapsproduktionen och kunskapsförmedling i samhället".

Nu är det visserligen problematiskt att som Bo Rothstein hävda att man "i ett demokratiskt samhälle" gör bäst i att skilja mellan "den politiska maktutövningen och forskningens strävanden efter sanning". Alltför lätt kan man kontra med Pilatus fråga - "Vad är sanning?" - och hävda att forskningen aldrig kan stå fri från politisk påverkan.

Däremot är det forskningens uppgift att finna ständigt bättre modeller för hur omvärlden ska tolkas, begripliggöras och hanteras - och det görs onekligen bäst där den enskilde forskaren ges utrymme att, så långt möjligt är, självständigt formulera sina frågeställningar och sammanställa sina resultat. Jag har själv, i posten Om agitation och att skjuta sig själv i foten skrivit om det problematiska med den form av politiserande historieskrivning som Forumet gör sig till språkrör för:

"...att staten som finansiär har medel att främja viss typ av forskning är en sak - även om vi möjligen kan beklaga det, är det inget vi kan göra något åt. Men att inrätta en klåfingermyndighet för politiskt korrekt historieskrivning var att gå för långt, även om jag som inte är särskilt konspiratoriskt lagd faktiskt tror att det gjordes med de bästa avsikter. Och även om jag till och med tror (så naiv är jag) att Forumets nuvarande inriktning med större fokus på kommunismens och vänsterdiktaturernas brott, också sker med de bästa avsikter, så borde myndigheten avvecklas å det snaraste."

Problemet med uppropet är enligt Rothstein att det kommer först nu, och att det inte berör andra institutioner - som exempelvis Nationella sekretariatet för genusforskning, som också kan sägas ha upprättats efter ett från politiskt håll känt behov. Rothstein konkluderar:

"Ett forskarsamhälle som är tyst när socialdemokratin stoppar fingrarna i sanningens syltburk, men protesterar när borgerliga rege­ringar gör samma sak, skadar ­genom sin principlöshet försvaret för en fri forskning."

Som sagt, vad som är sanningens syltburk kan ifrågasättas, och jag är ytterst tveksam till formuleringen om att de som skrivit under gjort det av principlöshet - jag känner flera av undertecknarna väl som vänner och forskarkolleger och har full respekt för deras integritet. Men dessvärre tror jag att Rothstein har rätt i att det nu publicerade forskaruppropet, genom sin ensidiga fokusering på att ifrågasätta den borgerliga regeringens agenda, de facto brister i konsekvens och trovärdighet.

Uppdatering 10 april: Vad är det uppropsmakarna vill? frågar Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida:

"...om man ska tala om statlig styrning av forskningen – och det bör vi göra – är det inte FFLH som är problemet. Myndigheten sysslar inte med forskning och förfogar över en rännil av resurser i förhållande till de medel som har avsatts för politiska projekt med till exempel genusförtecken. En del av undertecknarna har säkert tagit emot sådana anslag utan att protestera. Kort sagt, det är en angelägen diskussion men uppropsmakarna missar målet."

Apropå en nyligen timad affär

... undrar jag om staten måste betala reavinstskatt. Till sig själv?

Staten säljer V&S för 55 miljarder