fredag 23 februari 2007

Om agitation och att skjuta sig själv i foten

Jag önskar att jag kunde skriva under rubriken på professor Lennart Palms debattarikel Censurera inte historisk forskning i dagens SvD. Men det kan jag inte.

Det som Palm i första hand tycks kritisera är ett korkat förslag, nämligen "...att 'offentligt försvar av, förnekelse eller trivialisering av folkmordsbrott, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser', begång­na under de senaste 20 åren och fastslagna av en internationell domstol, ska straffas med upp till tre års fängelse i hela EU."

Att ett sådant ingrepp i tankefriheten inte automatiskt behöver innebära ett censurinstrument mot historisk forskning kan vi för tillfället lämna därhän. Låt oss anta att Palm har rätt i sin förmodan att förslaget ger politiker och domstolar mandat att bestämma vad som ska tas med i, och vilka synsätt som skall prägla historieböckerna. Om så är fallet vore det onekligen oroväckande.

Kritiken mot Forum för Levande historia som Palm lyfter fram är också i någon mån berättigad: att staten som finansiär har medel att främja viss typ av forskning är en sak - även om vi möjligen kan beklaga det, är det inget vi kan göra något åt. Men att inrätta en klåfingermyndighet för politiskt korrekt historieskrivning var att gå för långt, även om jag som inte är särskilt konspiratoriskt lagd faktiskt tror att det gjordes med de bästa avsikter. Och även om jag till och med tror (så naiv är jag) att Forumets nuvarande inriktning med större fokus på kommunismens och vänsterdiktaturernas brott, också sker med de bästa avsikter, så borde myndigheten avvecklas å det snaraste. Så långt är jag överens med Palm.

Men varför - varför - måste karln gå över i enkelspårig agitation, som medvetet eller omedvetet målar upp bilden av ett dunkelt, konspirativt maktkonglomerat - med ledorden 'Väst', 'NATO', 'USA' och 'stormakterna i FN:s säkerhetsråd' - som ansvarigt för "Denna politisering av folkmordens historia" och som utformare av "mainstreams historiska fokus"?

Givetvis ska de internationella tribunalernas arbete kunna kritiseras, liksom USA:s, NATO:s eller säkerhetsrådets agerande. Även det problematiska folkmordsbegreppet måste kunna kritiseras. Men i sin agitation tenderar Palm att bunta ihop allt sådant han inte gillar för att få en enda fiende att slå ihjäl, vilken knappast gynnar den kritiska analysen.

Palms agitation blir också avslöjande när den i kritiken av Forum för levande historia försöker lyfta fram vad som utmålas som eftersatta perspektiv:

"När man sett hur Förintelsen och Andra världskriget behandlats blir man dock betänksam: en morali­serande och ytlig historieskrivning, inställsamt politiskt korrekt i ned­toningen av den europeiska borgerlighetens medansvar för fascismen, av finska krigsförbrytelser och balters del i judeutrotningen. Utan tvivel lyser i denna tillrättalagda historieförmedling många av 1900-talets stora katastrofer med sin frånvaro: när berättas om vilka politiska krafter i Europa som startade Första världskriget, urkällan till 1900-talets katastrofer? När ska USA:s systematiska brott efter 1945 uppmärksammas?"

De perspektiv som Palm efterlyser är inte oproblematiska: vilken är egentligen den "europeiska borgerlighet" som enligt Palm hade "medansvar för fascismen" - och vad menas med medansvar? Mitt intryck är väl att Palms önskelista mer än något annat speglar hans egna politiska bevekelsegrunder: såväl 'borgerlighet' som 'fascism' får i hans agitation rollen av pejorativa och, om jag får vara elak, utbytbara ledord, snarare än analytiska kategorier.

Men att påstå att de aspekter Palm nämner förtigs i europeisk historieskrivning i gemen skulle vara grovt felaktigt. Det är heller ingenting han själv hävdar, utan hans kritik riktas uteslutande mot Forum för levande historia. Men även om de perspektiv Palm vill se inte behandlas av Forumet, är det enbart löjligt att tilldela just denna institution någon särskilt stor betydelse i en europeisk och internationell kontext. I Palms retorik däremot, blir Forumet ett instrument i händerna på en mäktig konspiration.

Det handlar alltså inte om att Palm vill ha en historieskrivning som försöker röra sig bortom kategoriseringar av hjältar och skurkar, goda och onda - och bortom förenklade uppdelningar av världen i orsaksmänniskor och verkansmäniskor för att tala med Alain Finkielkraut - vilket vore lovvärt. Palm verkar snarare bara vilja omfördela det han ser som de traditionella rollerna. Dessvärre får jag intrycket av att en historieskriving i Palms anda inte blir mindre politisk eller censurerad, och knappast mindre "morali­serande och ytlig" eller "inställsamt politiskt korrekt". Det kommer bara ske efter andra förtecken.

Apropå Finkielkraut skrev Lena Andersson om ett Radikalt angrepp på radikala tankar i söndagens SvD:

"Finkielkraut konstaterar att den rådande tankefiguren i Europa är att världen är uppdelad i två kategorier, orsaksmänniskorna och verkanmänni­skorna. De senares handlingar tolkas som självförsvar, de går alltid att förklara. Dessa grupper gör bara vad de måste i en ond omvärld som för evigt förtrycker dem.Västerlänningar däremot, orsaksmänniskorna, har fullt ansvar för sina handlingar och begår dem av ondskefulla skäl. Med sådana fixerade modeller går allt det som man vill bevisa att bevisa. Allt som sker bekräftar det man redan vet om världen och männi­skors tillhörighet. Premisserna är slutresultatet."

För övrigt tycker jag nog att frågan om "den europeiska borgerlighetens" kollektiva "medansvar för fascismen" är betydligt mindre intressant än frågan vad som driver i övrigt hyggliga människor till tro på totalitära ideologier - vare sig de är "höger" eller "vänster".

6 kommentarer:

Marcus sa...

Nog instämmer jag i att texten får en något annorlunda vinkling mot slutet, men visst kan man väl skriva under rubriken på artikeln av delvis andra orsaker än de professorn anger?

Som du själv påpekar:
"Det handlar alltså inte om att Palm vill ha en historieskrivning som försöker röra sig bortom kategoriseringar av hjältar och skurkar, goda och onda - och bortom förenklade uppdelningar av världen i orsaksmänniskor och verkansmäniskor"

Det var ju detta man hoppades att artikeln skulle göra, och även om den missar målet finns delar av det du saknar ändå där. Problemet ligger i en del av hans vinklade formuleringar, men att tro att det går att uppnå en objektiv historieskrivning är svårt. Vi måste, för vår egen skull, tillåta historierevisionister att existera. Målet är ju just att hålla historien öppen.

Anonym sa...

Ja, håller med om det mesta av det du skriver, men varför missade du att ta med den mest absurda detaljen: "...finska krigsförbrytelser..." ? Hur i h-e har karln mage att nämna Finland i samma sammanhang som Hitlertyskland och Stalinsovjet (vilket senare han uppenbarligen i själva verket inte alls tycker hör hemma i sammanhanget).

Anonym sa...

Beträffande Finland så verkar dereas behandling av ryska krigsfångar vara av sådan art att tanken kommer att de försökte likan tyskarna så mycket som möjligt. Tyvärr brände en svensk officer stora mängder dokument för att det inte skulle vara så lätt att följa diverse mindre hedrande händelseförlopp

Anonym sa...

"[V]ilken är egentligen den "europeiska borgerlighet" som enligt Palm hade "medansvar för fascismen" - och vad menas med medansvar?"

Samma borgerlighet vars politiska ledare i bästa fall såg på när fascismen bredde ut sig, vägrade stöda den republikanska sidan i spanska inbördeskriget (fascismens eldprov) och pratade om "fred i vår tid". I egenskap av företagsägare investerade de stora belopp i de tyska och italienska ekonomierna när företagsklimatet plötsligt blev så gynnsamt med illegaliseringen av fackföreningar och dylikt nonsens.

Det absolut värsta var dock det direkta stödet till nazisterna. Det står sällan tydligt skrivet i historieböckerna, men i sina försök att ta makten i Tyskland hade nazisterna sin bas bland främst den lägre medelklassen och bönderna i de mindre städerna och på landsbygden (m.a.o. bland borgerliga sympatisörer). Partiet fick mycket av de ekonomiska medlen för sina påkostade (och dittills rätt unika) propagandakampanjer från kapitalister. D.v.s. penningstarka personer med många anställda under sig, väl medvetna om sina egna positioner och vad det hela handlade om.

Efter nazisternas maktövertagande var det också dessa som så att säga fick pengarna tillbaka och mer därtill. Organisationsfriheten upphörde, vänstern utraderades (bokstavligen), reallönerna sjönk och statens pengar sköljdes över storföretagen när Tyskland rustade.

Sett rent partipolitiskt var det ju så att Hitler allierade sig med de borgerliga partierna för att ta makten, och det var (konservativa) borgerliga partier som tappade sina väljare till nazistpartiet. Socialdemokraterna och kommunisterna förblev lika starka.

Högern och borgerligheten över hela västvärlden hade bland sig nazistsympatisörer. Här i Sverige har moderaterna och centern lik i garderoben.

Jag antar att det är detta som Palm menar med den "europeiska borgerligheten" och dess "medansvar".

Falstaff sa...

Anonymus III: Beroende på hur man definierar "borgerlighet" och "fascism" kan man säkert måla upp en sådan bild som du gör - men det är och förblir en förenklad och alltför kategorisk bild. Det fanns inte en europeisk borgerlighet, och det fanns inte en fascism. Framför allt delar det in mänskligheten i förövare och offer - och den som gör uppdelningen tar på sig den bekväma rollen av åklagare.

Visst fanns det gemensamma nämnare mellan Franco och Hitler, men Franco var inte Hitler. Regeringssidans (eller snarare regeringssidornas) samveten var heller knapast fläckfria under inbördeskriget.

Visst kan man tycka att appeasementpolitiken och defaitismen gentemot Hitler var feg och blåögd - men den kan knappast ses som något unikt för "borgerligheten" - lika gärna kan detta ställningtagande betraktas i ljuset av de antimilitaristiska stämningarna och skräcken för ett nytt storkrig med skyttegravarnas helvete i färskt minne.

Men framför allt tror jag det är fel att sätta sig till doms över andra människor. Vi vet inte vilket ställningstagande vi hade gjort i samma situation.

Falstaff sa...

Marcus: helt riktigt - jag försöker ju också visa på de punkter jag håller med Palm. Men hans agitatioriska hållning gör att jag inte kan skriva under: han förlorar därmed potentiellt stöd och skjuter sig själv i foten.

Det är lite som att stöta på ett politiskt parti som säger sig vilja stödja en fri kultur, tillhandahålla fri sjukvård, ett gott företagarklimat, sociala skyddsnät, ett hållbart ekologiskt samhälle och sänkta skatter - och som sista punkt på partiprogrammet skriver att de ska skjuta alla rödhåriga människor. Ett sådant parti skulle inte jag rösta på, även om partiprogrammet till sex sjundedelar är vettigt.