En tid för nåd

Med Radovan Karadžić inför krigsförbrytartribunalen i Haag, och med ett eventuellt gripande av Ratko Mladić inom överskådlig tid, borde det också vara tid att benåda Biljana Plavšić.

Republika Srpskas andra president har blod på sina händer, liksom så många andra politiska och militära aktörer under Jugoslaviens kollaps. Men hon var också en av dem som var med om att få ett slut på striderna. Vi befinner oss därmed vid en av de sällsynta punkter där etik och realpolitiska hänsyn möts: den som begår brott mot krigets lagar bör ställas till svars, ja, men den som kommer till insikt om sitt ansvar och också tar det i fråga om att få stopp på dödandet bör få strafflindring.

Att benåda Biljana Plavšić skulle i bästa fall kunna utgöra ett exempel på att samarbete med krigsförbrytartribunaler lönar sig bättre än att desperat kämpa vidare i en fortsatt spiral av våld. Men i det specifika fallet skulle det framför allt kunna betraktas som ett led i en försoningsprocess för Bosnien.

Uppdatering 31/7:
Christina Doctare skriver på dagens Brännpunkt om Såret som inte vill läka - om massakern i Srebrenica 1995.

Se också Carl Bildts kanske något självframhävande skildring av sina insatser i Bosnienkrigets slutskede: Myt att bomber ledde till freden

Om Prins Caspian och bristen på tillit

Nu har även jag och hustrun sett filmatiseringen av Prins Caspian. Som film betraktat är det väl inget större fel på den - om man är ute efter ett tekniskt skickligt hopkommet fantasiäventyr med betoning på action. Men för mig är det just detta som är det stora problemet. Striderna, som är en bisak i boken görs här till huvudsak, och berättelsen kommer i skymundan.

Caspian, Prins av Narnia är visserligen en svagare text än de flesta andra delarna av Narniakrönikan. Men att då inte ta fasta på de pärlor som trots allt finns där vittnar om en brist på tillit för något annat än bara de mest publikfriande, filmiska inslagen. C.S. Lewis skapelse, som trots allt är rätt originell i sina idébärande delar och i sitt sätt att låta vår värld och Narnias universum samspela, förvandlas till filmiska klichéer. Den del av publiken som sett mer än en medelmåttig actionrulle producerad i Holywood, vet redan på förhand hur varje scen kommer utvecklas.

Hela samspelet mellan Caspian och hans lärare, Doktor Cornelius går förlorad, och med det inblickarna i den narniska historien och kosmologin. De filosofiskt och religiöst rätt intressanta debatterna mellan tro, tvivel och förtvivlan - gestaltade av Tryffelsnok, Trumpkin och Nikabrik är helt borta.

Borta är också ordväxlingen mellan Caspian och Aslan, när Caspian fått reda på att han härstammar från enkla pirater, simpla tjuvar och mördare:

- Har du lyssnat noga, kung Caspian?
- Ja, store Aslan, sade Caspian. Jag önskar att jag hade haft en ärofullare härstamning.
- Du stammar från Adam och Eva, sade Aslan. Och det är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud, och en skam så stor att den störste härskare i världen borde böja sitt huvud mot jorden. Var nöjd med din lott!

I all sin enkelhet är detta ett humanistiskt credo med ekon från Pico della Mirandola och talet om människans värdighet - och liksom hos Pico betonar citatet något som de som idag kallar sig humanister tycks ha glömt: att människans värdighet är en nåd och ett ansvar givet av en högre verklighet. Det är först i mötet med Gud som människovärdet blir absolut.

Semester i trollskogen

Årets semester blir kort och sporadisk; ett par dagar har redan tillbringats tillsammans med min allrakäraste gudsvägerska Miriam med make i Småland: bland annat avverkade vi Skurugata, strax norr om Eksjö - ett riktigt roligt ställe. Miriam talar om att det ger henne skapelsesvindel - för egen del börjar min barnsliga fantasi att leka.Vem behöver John Bauer? Det här är the real stuff...
Hålet som syns nästan mitt i bilden är troligen det som i folkloren kallas Tjuva-Jösses håla, efter en mytisk tjuv som sades stå i förbund med trollen.Utsikten från Skuruhatt är storslagen. Det är lätt att tro att man befinner sig i fullständig vildmark, men tittar man på Lantmäteriets kartor inser man snabbt att gårdarna finns överallt nere i det gröna skogshavet.

Navigare necesse est

För en ovan betraktare skulle bilden ovan kunna tänkas föreställa spanska armadans undergång anno -88. I själva verket är det fråga om en ögonblicksbild från midsommar å Harstena anno -79, då en skara söndagsseglare förgäves jagade efter en hamnplats.

Eftersom jag aldrig lärde mig segla som barn, och eftersom mig närstående personer har anlag för sjösjuka, lär jag aldrig mer få tillbringa en sommarsemester på en segelbåt. Men jag tröstar mig med följande visdomsord från en mer än 40 år gammal Svenska MAD:

"Visserligen har motorbåtsägaren en känsla av, att han i sin farkost kan tygla och tämja en hel skrälldus med hästkrafter, att han är en fartens herre och att han är trygg på det vilda havet och att han kan få ut ett bra andrahandsvärde för båten ... men det finns en känsla han aldrig får uppleva - och som varje segelbåtsägare ständigt erfar - den, nämligen, att han är en bättre människa än alla andra."

Om att bli avfärdad av fel anledning

Jag har fått mothugg i bloggosfären för mitt förra inlägg (vilket i princip är roligt - det är annars lätt att tro att jag bara skriver för de närmaste vännerna och för elleverantören). Men samtidigt skulle jag önska att mothuggen var av högre kvalitet. En bloggare (som också kommenterat det förra inlägget under signaturen Matte) skriver att det är

"...spännande att läsa övriga bloggares reaktioner på insändaren. Föga förvånande har många troende svårt att skilja på äpplen och päron."

Sedan följer kritik av mitt inlägg - eller rättare sagt av dess rubrik.

Förvisso är jag troende, det sticker jag inte under stol med. Men att jag av denna anledning per automatik inte skullle kunna skilja mellan äpplen och päron är argumentation ad hominem och ett inte särdeles hederligt sätt att debattera. Framför allt eftersom 'Matte' inte verkar bekymra sig om vad jag egentligen argumenterar för eller emot. Han/hon tycks tro att mitt ärende är att gudstjänsterna i radio och tv ska behållas till varje pris. Det är det inte: för min del går det utmärkt att slopa dem eftersom jag inte hör till deras publik. (Inom parentes sagt: när jag senast såg en tv-gudstjänst var det för att höra Anders Piltz predika - och det behöver man inte vara troende för att uppskatta.)

Men det tycks faktiskt finnas ett kanske inte enormt, men likväl reellt publikunderlag för etergudstjänsterna, och det är ett argument så gott som något att behålla dem. Etergudstjänsterna är en service för dem som är intresserade av gudstjänster, men som inte har möjlighet att gå i kyrkan, precis som att sända fotbollsmatcher är en service för den sportintresserade som inte har möjlighet att själv gå på stadion.

Här påstår 'Matte' att jag inte "för en sekund" har funderat över att

"...sport inte handlar om opinionsbildning, sport är i någon mening fullständigt oviktigt. En TV-sänd mässa är ingen dokumentär om religion, det är propaganda för religion."

Nu tror jag i och för sig inte att Black Army skulle hålla med om att sport är något oviktigt. Inte heller saknar idrotten betydelsebärande element (fråga vilken genusteoretiker som helst), och om en gudstjänst ska betraktas som propaganda för religion, kan en fotbollsmatch också begripas som propaganda för idrott. Men jag förstår ändå vad 'Matte' menar med argumentet. I gudstjänster framförs vissa budskap, ja, och på ett plan kan de säkert kallas opinionsbildande. Men att reducera gudstjänster till propagandaverktyg är okunnigt: det visar bara att man inte har förstått det kulturella uttryck som man kritiserar.

Och i ärlighetens namn, tror folk verkligen att tv-gudstjänsten skulle kunna omvända någon?? Fet chans, som en nära bekant (som också råkar vara präst) skulle uttrycka sig.

Men ok, för principens skull, om nu public service ska vara politiskt och religiöst obundet så visst, ta gärna bort gudstjänsterna. Problemet är bara att ska man vara konsekvent så är det ganska mycket som måste rensas bort, eftersom politiska och religiösa budskap som får stå oemotsagda i olika sammanhang kan dyka upp lite här och var i etern. (Sommarpratarna kan ju exempelvis få prata om sina politiska och religiösa preferenser - åtminstone inom rimliga gränser - utan att omedelbart granskas kritiskt.) Ett vettigt sätt att lösa detta kan vara att väga principen mot publikintresset - och då blir nog gudstjänsterna kvar ett tag till. Beklagar.

Men vad jag framför allt är ute efter att kritisera i mitt inlägg - vilket 'Matte' inte bryr sig om att kommentera - är 'Humanisternas' intellektuellt ohederliga sätt att argumentera för sin sak. De lyfter fram argument utifrån principer som tycks allmängiltiga och objektiva, men som ändå alltid slutar i den högst subjektiva principen att all 'religion' ska rensas bort från det offentliga rummet, av den enkla anledningen att 'Humanisterna' inte tycker om 'religion'. Av princip.

Det kan säkert vara en hedervärd inställning, liksom det säkert kan finnas goda skäl för att generellt avfärda alla religiösa uttryck, även om jag personligen tycker det luktar av ateistisk puritanism. Men då ska man också öppet säga att det är censur av oönskade uttryck som man eftersträvar, inte att det egentligen är andra principer man försvarar.

Sedan tycker jag nog personligen att Annika Borg ställer till det för sig i sin replik till debattartikeln. Hon har helt rätt i att det inte tillför diskussionen något "Att göra troende människor till anti-intellektuella hårt missionerande stollar eller religion till något självklart anti-demokratiskt och suspekt". Men samtidigt snävar hon in vilka religiösa uttryck som har och ska ha företräde i etern, när hon talar om "den bitvis intellektuella protestantiska kristendomstolkning, som av sina kritiker kallas ljum, som utvecklats här och som befunnits passa väl ihop med demokrati". Jag hoppas verkligen att "protestantisk" var en lapsus - annars tycker jag nog att hon trots försäkran om motsatsen verkar se sitt eget samfund som den självklart tongivande aktören när det kommer till etergudstjänster. Och då får 'Humanisterna' delvis rätt i sin kritik: den gamla statskyrkan tycks leva kvar, åtminstone i medvetandet hos vissa av hennes företrädare.

Varför har sportintresserade frifil i radio och TV?

... är en fråga som inställer sig när jag läser inlägget på dagens Brännpunkt, där bland annat representanter för Humanisterna menar att trossamfunden, genom att de får sända andakter och gudstjänster i radio och TV har en frizon, där de oemotsagda får "se sin livssyn speglad".

Gudarna ska veta att den genomgående kvalieteten på radio- och tv-gudstjänsterna inte är särskilt hög - den inkännande ulletrulsigheten brukar vara allenarådande, så jag förstår inte riktigt varför etergudstjänsterna rör upp så stora känslor bland de sekulära. Men ok, för principens skull så borde kanske inte någon få föra fram sin "livssyn" på det oemotsagda sätt som sker på söndagarna mellan 11-12 och några minuter morgon och kväll. Kanske skulle all religion i etermedierna behandlas i form av "allsidig och kritisk granskning, genom diskussion av deras grunder, sanningsanspråk och sociala konsekvenser".

Men hur i all sin dar ska man kunna kritiskt granska en kulturell företeelse som man av princip inte vill känna till, och där man först måste vaccineras från dess språk och uttryck - som om man var rädd för att det smittar?

Och om vi ska vara konsekventa borde vi inte kunna sända en långfilm i TV utan att rama in den i en kritisk granskning, eftersom det i de flesta filmer - och alla andra kulturella uttryck för den delen - finns spår av olika "livssyner". Ta den vedervärdiga Patrioten till exempel, som sändes i SVT härförleden. Fylld av amerikansk livssyn, nationalistisk propaganda och historieförfalskning som den är, borde den inte ha sänts alls. Den borde i stället ha skurits ner för en kritisk granskning av dess budskap.

Och sporten ska vi inte tala om: Sportspegeln kan väl vara ok till nöds, som ett svar på radions "Människor och tro", men att visa hela matcher utan att samtidigt diskutera idrottens "grunder" och "sociala konsekvenser" (kanske också sanningsanspråken - jag menar, hockey är ju ändå hockey) borde i rimlighetens namn var helt förkastligt.

Om vi kokar ner debattörernas argument slutar det, hur vi än vänder på det, i en kanske inte helt logisk syllogism: Vi tycker att religion är dumt. Alltså borde inte religiösa samfund få sända gudstjänster.

För att parafrasera Jejja Sundström och Stefan Demert:
"Det är för mycket Gud i TV - Men man kan ju titta breve"