Om att nästan göra en kalkon

Igår var jag och hustrun och såg Arn - riket vid vägens slut.

Jikes!! Det var en riktigt, riktigt usel film. Sällan i mitt 36 år långa liv har jag sett en film som engagerade mig mindre - och tragiskt nog är det det enda som räddar den från att bli en kalkon, inte dess filmiska kvaliteter. En kalkonfilm gör i alla fall intryck på något plan, om så bara i den ofrivilliga komiken. Arn gör inte ens det. Så fort jag lämnade biosalongen var den borta ur medvetandet. Senare på kvällen var jag tvungen att tänka efter vad det var jag hade gjort innan jag kom hem. "Javisst ja, vi var på bio."

En del av problematiken ligger nog i genren, ett ämne Göran Everdahl broderade ut i sitt lysande lustmord på medeltidsfilmer i söndagens Godmorgon världen: Varför får Arn inte ha puffbyxor? Konstaterandet att den främsta anledningen till att den första Arnfilmen inte gjordes ner fullständigt av kritiken, förmodligen var att recensenterna var så extremt lättade över "att Arn inte var Tre solar" säger det mesta. Det har i efterhand slagit mig att det jag tänkte när jag gick ut från salongen efter att ha sett den första Arnfilmen var just något i stil med "det kunde varit mycket värre".

Men att Arn - riket vid vägens slut är en så usel film har nog också att göra med var man har valt att lägga krutet. Arnprojektet har tydligen varit ett av de dyraste i svensk filmhistoria - men i vilket bottenlöst hål man än har slängt pengarna, så har det i vilket fall inte spenderats några större summor på regin. De stackars skådespelarna, av vilka flera är erkänt skickliga, verkar bara ha fått memorera sina repliker för att sedan rabbla upp dem - repliker som fullständigt stinker 2000-tal.

Och den stackars Joakim Nätterqvist, som ska gestalta Guillous medeltida übermensch. Det funkar inte. Jag tror inte på det, ens för någon sekund.

Det finns en obligatorisk scen i all medeltidsaction: det-inspirererande-talet-av-ledaren-före-det-stora-slaget-mot-omöjliga-odds. Så även här.

Låt oss för ett ögonblick strunta i realismen. Ett verkligt medeltida slag hade troligen inte utgjort någon särskilt spännande filmscen. Där filmslagen alltid utvecklas i oordnade rusningar (ständigt dessa rusningar: vem springer 500 meter för att möta en fiende? Man skulle vara helt slut innan man kom fram) och handgemäng man mot man, vanns verkliga fältslag - som var ganska sällsynta, eftersom det alltid var ett vågspel att leverera batalj - snarast av den sida som kunde hålla samman leden i terrängen, hålla sina ställningar och i rätt läge få sina order om avancemang levererade och åtlydda. Men att krigarnas kollektiva disciplin och stridsmoral var viktig, det kan även en skeptiker och länsstolsstrateg som jag skriva under på.

Arketypen för scenen med krigsherren som eldar sina trupper före slaget, finns redan hos Shakespeare i Henrik V:

Och detta är snygg retorik, därtill väl framförd. Till och med jag, som är en fredsälskande man, drabbas för ett kort ögonblick av en oroande längtan att få tillhöra stråtrövaren Henriks lyckliga, fåtaliga "band of brothers".*

Men om jag hade stått och tvingats åhöra Arn Magnussons försök att elda mitt mod, såsom det framställs i filmen (i trailern nedan kommer det in mot slutet), så hade jag förmodligen lagt benen på ryggen, alternativt bytt sida på stört. Bristen på ethos och engagemang är total, och det kännetecknar hela filmen, från första rutan till den text om det svenska rikets enande som avslutar hela rasket - även om jag får erkänna ett det är något av en bedrift att lyckas skapa ett pekoral av en text på tre rader.

* För övrigt är det en myt att det var den överlägsna engelska stridsmoralen eller de engelska böndernas långbågar som besegrade fransmännen vid Azincourt 25 oktober 1415 - det slag mot alla odds där Shakespeare låter Henrik hålla sitt tal. Det var vädret och terrängen: de tunga franska riddarna - som anföll innan de fått order om det - fastnade i gyttjan i en trång passage mellan två skogspartier, och de som inte trampades ner av de egna hästarna eller av de egna soldaterna som tryckte på bakifrån, klubbades ihjäl av engelska bågskyttar - som slogs desperat för livet, och som vare sig brydde sig om motståndarnas adelskap eller deras riddarvärdighet.

SvD goes tabloid

Jag ska inte påstå att jag förstår varför Carl Otto Werkelid slutar som kulturchef på SvD, för det gör jag inte. Men de senaste veckorna har jag sett oroande tecken på att tidningen som helhet tappat greppet och sin journalistiska integritet, och jag kan därför inte klandra honom för beslutet, även om jag beklagar det.

Att Jonathan Littells roman De välvilliga har fått stor uppmärksamhet, även innan den recenserats, är måhända välförtjänt. Greppet att skriva en roman där en SS-bödel berättar om sitt liv är kanske så nytt som det påstås. Kaj Schuelers kolumn, Littells roman provocerar, kan säkert också fungera som en god introduktion. Men att dessutom publicera ett långt utdrag ur boken är att gå för långt, och luktar produktplacering lång väg. Möjligen hade detta varit väntat i Aftonbladet eller Expressen, men SvD:s kulturredaktion borde hålla sig för god för att ge förlagen gratisreklam av det här slaget.

Givetvis kan det ha varit en tillfällig lapsus. Men det är inte utan att jag undrar, när det idag kom ett nytt bottennapp, den här gången på nyhetsplats: Gestapo skulle stoppa utpressning, en artikel om Haijbyaffären som nådde offentligheten på 1950-talet.

Visst, Haijbyaffären avslöjade en allvarlig röta inom kungahuset och det politiska etablissemanget, och det kan säkert finnas aspekter som fortfarande kan vara värda att ta upp. Om svensk polis verkligen samarbetade med Gestapo för att få Haijby ur vägen och detta var okänt tidigare, så skulle det ha ett visst nyhetsvärde, det kan inte förnekas.

Men nu är artikelns källa en roman, Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. En roman som visserligen anges ha dokumentära ambitioner, men likväl en roman, där gränsen mellan fakta och fiktion blir diffus.

Hade boken tagits upp på kultursidorna och om den hade diskuterats och analyserats som den faktionhybrid den tycks vara, så hade det varit en sak. Men nu lyfts den som sagt fram på nyhetsplats.

Trots detta bör det kanske påpekas att SvD fortfarande är den ledande svenska tidningen i fråga om kulturbevakning och politisk debatt. I annat fall hade den nu förlorat åtminstone en prenumerant.

Om ordbehandlarnas förbannelse

De senaste dagarna har jag använt på tok för mycket energi (som borde lagts på avhandlingsarbete) med att försöka kommentera en reflektion angående liberalteologi som vällärde padre Jonatan formulerat.

Det är inte helt lätt. Anders Ehnmark har i en fotnot sagt om den marxistiske historikern Perry Anderson att han "har ofta fel på ett briljant sätt".* Detsamma kan sägas om sagde padre - även om det givetvis är min personliga bedömning att han verkligen har fel.

Nå, det krävs därmed rätt mycket tankemöda att gå i svaromål, och som jag gör när jag vill skriva något med eftertanke använder jag ett vanligt ordbehandlingsprogram för att kunna spetsa till formuleringarna och lagra svaren. Praktiskt och enkelt, kan det tyckas.

Men ordbehandlarnas förbannelse är just att allt går att ändra. Formuleringar, satsbyggnader, hela stycken - allt kan flyttas om efter behag. I princip ett bra system, men har man börjat ändra i ena ändan visar det sig att andra ändan plötsligt blir obegriplig. En snygg formulering kan få hänga kvar av ingen annan anledning än att den är just snygg, trots att den gör helheten meningslös.

Jag vill inte gå så långt som att påstå att texter i allmänhet har blivit sämre sedan ordbehandlarna gjorde sitt inträde. Men jag tror definitivt de blivit längre och omständigare. För egen del kan jag notera att jag, ju mer jag skriver, bara blir mer och mer besatt av detaljerna och får svårare att se helheten. Det gäller för mitt avhandlingsarbete, och det gäller - dessvärre - också för mina försök att bemöta stackars Jonatans argumentation. I trots mot allt vad netikett är, har jag sett mig tvungen att radera två versioner av ett inlägg jag har postat eftersom jag insett att de saknat varje uns av stringens. Till saken hör nämligen att ordbehandlare gör mig ordblind - jag inte ser bristerna i mina texter förrän det är försent.

Jag borde kanske börja nyttja skrivmaskin och analog post.

Men när jag börjar fundera i de banorna, och ser mig själv författa mitt avhandlingsmanus på en gammal Remington, så slår det mig att jag faktiskt inte vet hur det skulle gå till. Att skriva vetenskapligt på maskin går utanför min erfarenhetshorisont.

* I den i sig smått briljanta essän om Machiavelli, Maktens hemligheter

Om tacksamhet II

Om tacksamhet

När bomberna slutat falla

... och det politiska giftet verkar, kan man med fördel läsa vad som skrivs om Georgienkrisen på Rysk Mosaik - inte minst för att bevakningen av blogosfären visar upp en delvis annan bild av stämningarna i Ryssland än vad som framkommer i media.

En dissidents jordafärd

SvD har publicerat flera texter med anledning av Aleksandr Solzjenitsyns död. I En läkares blick på Sovjetunionens sjuka skriver Magnus Ljunggren om en författare och människa som inte lät sig stängas in i omvärldens epitet och - som det tycks - i den moderna världens outrotliga längtan att placera in människor i politiska fack:

"Så fel det ofta blev med vår tolkning av Aleksandr Solzjenitsyns politiska hemvist. Han bidrog nog själv till det, han kunde vid skilda tillfällen tala från så helt olika utgångspunkter. Gammalryss, reaktionär, ultra­slavofil – så fick han heta. Det var överdrivet och missvisande."

Det ligger kanske en lockelse i själva upplägget: dissidenten som var omhuldad i Väst så länge det Sovjetsystem han kritiserade bestod, beskrevs ofta efter sin återkomst till Ryssland 1994 i närmast pejorativa eller nedlåtande ordalag, eftersom de åsikter han gav uttryck för inte alltid föll västerlandet i smaken. Och kritiken har inte bara varit orättvis, även om den möjligen riktats åt fel håll: det är onekligen något olycksbådande i det faktum att Solzjenitsyn, den obarmhärtige avslöjaren av Sovjetsystemets omänsklighet, åtminstone åren närmast före sin död omhuldades av en regim vars främsta företrädare hävdat att systemets kollaps i sig var en katastrof.

Det är därför en tröst att läsa kommentarerna av Solzjenitsyns svenska vänner. Meningsskiljaktigheterna nämns, bland annat av Stig Fredrikson, men de tillåts inte stå i vägen för porträttet av människan Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn.

Stig Fredrikson gjorde också nyligen en intervju för SVTs Aktuellt; läs även Per-Arne Bodins understreckare: Det förflutna blev hans livsprojekt.

En klassiker från Mosebacke

Om att sköta apparaten - information från Mosebacke Monarki 1969: