SvD har publicerat flera texter med anledning av Aleksandr Solzjenitsyns död. I En läkares blick på Sovjetunionens sjuka skriver Magnus Ljunggren om en författare och människa som inte lät sig stängas in i omvärldens epitet och - som det tycks - i den moderna världens outrotliga längtan att placera in människor i politiska fack:
"Så fel det ofta blev med vår tolkning av Aleksandr Solzjenitsyns politiska hemvist. Han bidrog nog själv till det, han kunde vid skilda tillfällen tala från så helt olika utgångspunkter. Gammalryss, reaktionär, ultraslavofil – så fick han heta. Det var överdrivet och missvisande."
Det ligger kanske en lockelse i själva upplägget: dissidenten som var omhuldad i Väst så länge det Sovjetsystem han kritiserade bestod, beskrevs ofta efter sin återkomst till Ryssland 1994 i närmast pejorativa eller nedlåtande ordalag, eftersom de åsikter han gav uttryck för inte alltid föll västerlandet i smaken. Och kritiken har inte bara varit orättvis, även om den möjligen riktats åt fel håll: det är onekligen något olycksbådande i det faktum att Solzjenitsyn, den obarmhärtige avslöjaren av Sovjetsystemets omänsklighet, åtminstone åren närmast före sin död omhuldades av en regim vars främsta företrädare hävdat att systemets kollaps i sig var en katastrof.
Det är därför en tröst att läsa kommentarerna av Solzjenitsyns svenska vänner. Meningsskiljaktigheterna nämns, bland annat av Stig Fredrikson, men de tillåts inte stå i vägen för porträttet av människan Aleksandr Isajevitj Solzjenitsyn.
Stig Fredrikson gjorde också nyligen en intervju för SVTs Aktuellt; läs även Per-Arne Bodins understreckare: Det förflutna blev hans livsprojekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar