Till ett 20-årsminne: Trabiskämt i repris

Med anledning av vad som hände idag för tjugo år sedan - en liten favorit i repris från 2006:

Vissa av oss som är tillräckligt gamla, kommer ihåg ögonblicket när Trabanten bröt igenom vallen. Ja, järnridån alltså.
Under sommaren 1989 demonterades taggtråden och stängslen längs gränsen mellan Ungern och Österrike, vilket var en stor händelse i sig. Men på hösten visade det sig att DDR-medborgare som semestrat längs Donaus stränder tenderade att förlänga sin ledighet - genom att helt enkelt styra sina Trabis mot Wien. I livsfarliga bilar fullpackade med folk och lösöre, insvepta i blytunga avgasmoln från oraffinerad diesel uppblandad med brunkol, hade de också med sig sina Trabiskämt.

Trabanten, Trabin, denna frukt av det kommunistiska Östeuropas ädlaste ingenjörskonst. I princip bestod den av ett chassi, klätt med plastarmerad papp, framdrivet av en gräsklipparmotor. Den gick inte fort, men detta kompenserades av att metallstommen var konstruerad som en råttfälla: i kollisioner över 20 km/timmen slog den ofelbart igen och knäckte ögonblickligen ryggen på föraren och alla eventuella passagerare.

Den var också ett utmärkt exempel på vad som blir resultatet när femårsplaner kombineras med effektiviteten hos den Östtyska byråkratin, eftersom leveranstiden alltid var minst tio år.

Men å andra sidan får vi inte glömma att den också var den absolut tystaste bilen på den dåtida europeiska marknaden.
När man satt i den hade man nämligen huvudet mellan knäna och hörde inte ett knäpp.

Den sista kommentaren är exempel på ett trabiskämt - en specifik genre i Östtysk folkhumor som dessvärre är på utdöende. Det skulle kunna bero på att det var en form av datumstämplad humor - vi ser inte Trabis ens på bild längre - men jag kan tycka det är olyckligt, eftersom skämten fortfarande är roliga.

Några exempel:

- När uppnår Trabin sin toppfart?
- När den bogseras bort

- Hur mäter man en Trabis acceleration?
- Med en dagbok

- Vad kallar man en Trabi på ett berg?
- Ett mirakel!

- Varför ska man välja Trabimodeller med två avgasrör?
- Då kan man i alla fall använda den som skottkärra...

- Hur fördubblar du värdet på din Trabi?
- Jag tankar den full...

Kunden: "Jag skulle vilja ha två vindrutetorkare för min Trabi."
Bilhandlaren: "Låter som ett gott byte tycker jag"
(Ja, jag vet, den är egentligen oöversättlig)

Ur annons för Eko-Trabin:
Eldriven Trabi, klar för leverans, extremt billig, extremt tyst, extremt miljövänlig.
Problem: Förlängningssladden är endast 20 meter lång och finns inte i lager.

Och så till sist ett Yugoskämt (Skillnaden mellan en Yugo och en Trabi var att den förra byggdes i Jugoslavien men principen var densamma):

- Varför har Yugon defroster på bakrutan?
- För att man inte ska förfrysa händerna när man skjuter igång den.

Fler DDR-skämt:
GDR-Jokes

SvD: 20 år sedan järnridåns fall
DN: I Ungern revs första delen av järnridån

Om att inte samla frimärken

Bland dem som kommenterat 'humanisternas' utspel i DN igår återfinns Göran Rosenberg. Delvis gör han det som en fortsättning på en debatt han fört i samma tidning, och frågan han ställt där är om 'humanisternas' tro är värd den miljonkampanj som ska sprida det glada budskapet.

Det är relevant och skarp kritik, i synnerhet när han visar på 'humanisternas' självrättfärdighet och blinda tro på sina egna sanningar, och att det de angriper under den övergripande termen 'religion' är en skenbild, präglad av förutfattade meningar och okunskap.

Som den bekännande varelse jag själv är har jag ändå alltid betraktat ateismen i sig som en intellektuellt hederlig ståndpunkt. 'Humanisternas' argumentation gör snarast att jag börjar ompröva den inställningen, och Rosenberg visar på punkt efter punkt varför jag faktiskt kommer på mig själv med att skämmas å 'humanisternas' vägnar.

Däremot går Rosenberg i mitt tycke alltför långt i sitt misstänkliggörande av kampanjen Gud finns nog inte. Till och med jag inser att syftet att ställa korset i den svenska flaggan mot Davidsstjärnan och Halvmånen är att visa på hur den religiösa dimensionen fortfarande genomsyrar det svenska samhället. Jag kan till och med finna det en aning välfunnet, även om jag tror att 'humanisternas' farhågor för framtiden för 'det sekulära samhället' är rejält överdrivna.

Men Rosenberg får också kritik av sina debattmotståndare när han påpekar att ateismen - åtminstone i 'humanisternas' tappning är en form av religiös tro. Få saker brukar göra ateister så upprörda (även om undertecknarna av DN-utspelet i vissa ordvändningar tycks vilja vigga pengar till det egna trossamfundet), och ett ofta upprepat motargument är att om ateismen är en religion, så är det en hobby att inte samla frimärken.

Det är onekligen en slagkraftig formulering. Problemet är bara att jämförelsen haltar.

Det finns mig veterligt ingen som grundar föreningar med syfte att motarbeta filateli, eller som upplåter sin fritid till att dagligen och stundligen peka på filatelins oförnuftiga karaktär och frimärkssamlandets skadliga inverkan på lättlurade, oupplysta människor. Hade det funnits, skulle detta beteende nog kunna definieras som en hobby, eller åtminstone som ett fritidsintresse.

Möte i monsunen goes shanty

Medan jag ändå är inne på ämnet Evert Taube...

Godnattvisa för finsmakare

Min dotter har vid fyra och en halv månads ålder bestämt sig för att vägra sova. Men lutad mot pappas axel när han sjunger den här klassikern (den enda sång som vuxna män har rätt att gråta till) brukar även hon slockna.

Först i en version av Totta Näslund (salig i åminnelse):


Här också i en typisk YouTube-tappning, sjungen av en dam med inte helt oäven röst. Men Evert Drevert skulle nog vända sig i sin grav...

Puritanism i nya skepnader

Apropå en uppmärksammad kampanj skriver Maria Ripenberg insiktsfullt i UNT om De ortodoxa humanisterna:

"Humanisterna 'arbetar för att värna det sekulära samhället'. Men det är faktiskt staten som ska vara sekulär och hålla isär religion och politik. Samhället måste erbjuda frihet att både manifestera och kritisera trosuppfattningar ... Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt. "

Det verkar alltså som om Göran Everdahl spanat alldeles rätt - den ateistiska väckelsen är här. Frågan är om den kan kallas ortodox; oavsett vad man tycker om ortodoxi - det vill säga uppfattningen att det finns en rätt lära och att man bör följa densamma - så är det i slutändan ett intellektuellt ställningstagande.

De så kallade humanisternas inställning till religion är allt annat än intellektuell. Jag skulle snarare betrakta den som puritansk: det jag inte gillar eller inte förstår, ska heller inte få utrymme i det offentliga.

Uppdatering 14/6: Ulrika Knutsson reflekterar också över kampanjen 'Gud finns nog inte' i Godmorgon världen - välfunnet som alltid (även om hon gör mig en smula besviken när hon visar sig ha gått på den gamla lögnen att Ignatius av Loyola skulle ha nåt med inkvisitionen att göra - en uppfattning hon klädsamt rättar när hon publicerar krönikan i Fokus).

Uppdatering 19/6: Som för att visa att de inte har fattat eller ens försökt förstå invändningarna skriver 'tolv kända intellektuella' (minus Morgan Johansson) och 'humanister' ett gemensamt manifest: "Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle". Artikeln är inte särskilt intressant - man behöver faktiskt inte vara ateist för att tycka att FN:s deklarationer mot kritik av religion är idioti, och resten består mest av skåpmat. Däremot finns det många goda kommentarer bland länkande bloggare. Ett par axplock:

Edris tankar:

"Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorfigt dolda avsky mot religionen?"

Escaping Perdition:

"...argumentet att religionen gjort så mycket hemskt genom historien så att den därför kategoriskt borde förbjudas från den offentliga sfären är såväl korkat som ogenomtänkt. Den institution som skapat mest lidande är nationalstaten, med hundratals miljoner människors mord på sitt samvete. Ska vi därför permanent avskaffa staten på grund av att den kan och har använts till ondo?"

Vem tänder stjärnorna-bloggen:

"Tryckfrihet innebär inte att analfabeter ska få slippa se tryckta texter. Religionsfrihet innebär inte att ateister ska få leva i ett samhälle fritt från religion."

Bengts blogg lyfter också förtjänstfullt upp det berättigade i 'humanisternas' kritik - innan han lika förtjänstfullt demonterar den övriga argumentationen.

Gubben gnäller

Bilden är lånad från albumet Rocky III av Martin Kellerman

I min enfald trodde jag en gång att vi tillbringar sådär en tolv till fjorton år i skolbänken för att bli klokare. Tydligen gör man det för att på ett lastbilsflak visa upp för alla och envar att man inte bara är en idiot med taskig musiksmak, utan därtill en stridsberusad idiot med taskig musiksmak.

Och givetvis rundar undantagslöst alla ekipage Humlegården och stör friden inne på KB...

Uppdatering 14/6: Skolfröken sätter huvudet på spiken i posten Dagens ungdom:

"Alltså, när jag var arton var ju alkohol som den heliga graal, man tog vara på varje droppe, inte fasen sprutade man ut den på folk på stan!? Har ni inte fattat det ungdomar?"