Nyinflyttade i Springfield

Urbarnsligt, visst, och sponsrat av den näst ondaste multinationella hamburgerkedjan i världen. Men hustrun och jag kunde ändå inte låta bli att simpsonisera ossDet här skulle alltså vara undertecknad. Tyvärr fick man inte välja pipa som attribut...

...och det här skulle alltså vara fru L.

Äsch, förresten, vad har man bildbehandlingsprogram till? Nu stämmer det bättre...

Om magi på Hogwarts - och i verkligheten

Vad är det för fel på Harry Potter?

Inget alls i strikt mening. Jag har just läst ut den sista delen och har inga omedelbara invändningar. Rowling skriver kanske inte direkt virtuost eller konstnärligt, men hon är en god dramaturg och förstår väl att använda cliffhangers utan att det blir irriterande. Hon vet med andra ord att bygga en spännande historia, och hon kan dessutom den svåra konsten att predika moral utan att moralisera.

Heinrich Cornelius Agrippa von Nettesheim (1486-1535). Magiker som i princip inte har med Harry Potter att göra.

Men genom att fälla i stort sett samma omdöme - att de gillar Harry Potter, men inte fantasy i gemen - har ett par mig närstående damer fått mig att börja fundera. Min allrakäraste gudsvägerska Miriam skriver med anledning att hon aldrig läst fantasy:

"Jag klarar liksom inte tomtar och troll för vuxna. Men det är annorlunda med Harry - förmodligen för att fantasyn är blandad med relativt realistisk utvecklingsroman och mycket engelska miljöer."

Hustrun har uttryckt sig på liknande sätt, när hon säger att hon inte klarar av fantasy, eftersom det hon läser måste ha verklighetsanknytning. Men Harry Potter går bra.

I och för sig kan det hävdas att reduceringen av tomtar och troll till motiv för barnsagor är en parantes i litteraturhistorien. När jag nu plöjt igenom halva Beowulf kan jag lätt konstatera att Grendel och hans mor - den europeiska litteraturens två ojämförligt mest kända troll - knappast kan kallas barntillvända. Överhuvudtaget är det ett misstag att tro att sagor i klassisk mening alls skulle vara någonting för barn.

Nu säger jag inte att man måste tycka om fantasy, tvärtom. Det mesta som skrivs i genren är faktiskt ren lort, framkastat i långa, omständiga romanserier, fyllda av döda stereotyper i såväl handling som i personbeskrivningar. Inte ens Tolkien och ringtrilogin, som jag älskat sedan barnsben kan jag med den bästa vilja i världen kalla stor litteratur. Ringtrilogins långa partier med detaljerade naturbeskrivningar är dödande tråkiga, och jag har idag svårt att stå ut med alvernas enerverande upphöjdhet.

Men jag måste protestera mot föreställningen om Harry Potter som mer 'verklig' än Sagan om ringen. Det som fascinerar med Tolkien är nämligen exakt detsamma som det som fascinerar med Rowling - förmågan att skapa en fantasivärld som är fullständigt trovärdig.

Häri ligger också basen för all god fantasy, liksom för den magiska realismen. Det fantastiska skeendet ges en inre logik och en kontext av autenticitet, som om det vore inte bara möjligt, utan också högst verkligt. Och på denna punkt är Tolkien vida överlägsen Rowling.

Middle Earth - Midgård - är en enastående märklig skapelse, en värld med en detaljerad geografi och historia, befolkad av en mängd varelser med olika kulturer. Bakom de händelser som beskrivs anas hela tiden ett större sammanhang och en större verklighet.

Här är Rowling betydligt mer låst. Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom har enligt vad som sägs en lång historia, men den märks på det hela taget inte. Den magi som beskrivs antas ha en vetenskaplig grund, med någon form av teoribyggnad som lärs ut på magiskolorna, men av denna magiska vetenskap märks ingenting.

Den magiska världen sägs existera i vår vanliga verklighet, men i själva verket är det vattentäta skott mellan dem. De två verkligheterna berör aldrig varandra.

Detta blir särskilt tydligt vid de fåtaliga tillfällen då autentiska magiker omnämns i Potterböckerna. Både Ptolemaios - den alexandrinske matematiker som formulerade hela den senantika och medeltida världens kosmologi, och som skrev historiens ojämförligt viktigaste handbok i astrologi - och renässansmagikern Cornelius Agrippa reduceras i böckerna till figurer på samlarkort. Ett kul grepp förvisso, men verklighetsanknytningen blir förfelad, eftersom Harry Potters magiska värld är väsensskild från både Ptolemaios astrologi och renässansens magia naturalis.

Har man redan läst eller inte bryr sig om att få slutet på Potterkvädet avslöjat, kan man för övrigt med fördel läsa Carina Burmans understreckare om de uppenbart kristna motiv som Rowlings använder sig av. Fast jag håller inte med henne vad gäller slutsatserna om Rowlings förmenta konservatism. Jag kan inte riktigt se vad som skulle vara så unikt konservativt i den moral som predikas i Harry Potter. Om det är konservativt att hävda att det är fel att döda, att människans värde är okränkbart, och att föräldrars kärlek till sina barn åtminstone borde kunna betraktas som speciell - ja, då får ni gärna kalla mig konservativ.

Putins sanningsministerium

Arkadij Waxberg skriver i gårdagens understreckare om Vladimir Putins försök att med direktiv och trogna historielärares hjälp se till att ryska ungdomar lär sig "rätt" historia. Och med "rätt" rysk historia menas en historia där Sovjetregimens folkmord, terror och bisarra jakt på förrädare under moskvaprocesserna inte direkt förtigs, men betraktas som beklagliga nödvändigheter för den goda, eller åtminstone den stora saken.

"Alla skall minnas att Ryssland är ett väldigt land som inte behöver skämmas för sitt förflutna. Det är just så Putin uppfattar patriotismen som numera, liksom hos varje totalitär och reaktionär regim, utgör en hörnsten i statsideologin. Av hans ord framgick med all önskvärd tydlighet att den sanne patrio­ten skall vara stolt över varje ögonblick i sitt lands historia, också de allra blodigaste, och söka en rättfärdigande mening även för dessa. I hastigheten glömde han att i Tyskland, som han känner så väl, där det finns lika många patrioter som i Ryssland, är det ett brott att hylla landets nazistiska förflutna och att man kan förkasta det vämjeliga Hitlerriket utan att därför känna mindre stolthet över sitt land."

Waxberg gör också den intressanta iakttagelsen att även om terrorn inte direkt förtigs, så finns det andra aspekter av den sovjetiska historien som inte nämns alls:

"Det spills inte många ord på det som faktiskt var positivt i Sovjetsamhället: det sociala skyddsnätet, sjukvården (som var ganska bra), utbildningsväsendet (bitvis av högsta klass), garanterad semester för alla. Nej, just dessa inslag i bilden, som är betydelsefulla för den vanlige medborgaren, kommenteras inte. De skulle antagligen inte bli en smickrande jämförelse för dagens makthavare."

"Det behövs inga åthävor för att berätta hur illa det ligger till", skriver Sylvia Asklöf, politisk redaktör på Barometern på sin privata blogg som en kommentar till Waxbergs artikel. Nej, det behövs inga åthävor - bara ett konstaterande. Diktaturen är bara ett par steg bort, och nu börjar också totalitarismen göra sig påmind.

Om Beowulf och betydelsen av fyrklövrar

Lyss! vi ha sport
om spjutbärardaners
folkdrottars dåd
i forntidsdagar
hört om de högbornes
herrliga bragder

Även om jag ännu inte läst Beowulfkvädet, har det indirekt påverkat min fantasi sedan jag första gången hörde talas om det. Det bör, föga otippat, ha varit ungefär samtidigt som jag fastnade för Tolkien i tio-tolvårsåldern, eller kanske snarare när jag läste Humphrey Carpenters biografi, där Beowulf framträder som en av Tolkiens inspirationskällor - litterärt, men också för hans motivvärld av drakar, troll och hjältedåd.

Tolkien, som själv författat en inflytelserik studie om Beowulf, skrev också en fornengelsk parafras på de inledande stroferna av kvädet, som en hyllning till sina vänner:

"Hwœt! we Inclinga, cerdagum searopancolra snyttrugehierdon."

Han likställde utan omsvep de intellektuella segrarna i diskussionsklubben The Inklings med Beowulfs vapenlösa seger över trollet Grendel. Det är självmedvetet skrivet i sann glädje över lärdomen, men vittnar också om en boksynt persons barnsliga längtan efter verkliga stordåd - en längtan som också jag kan känna igen mig i:

"Lo! we have heard in old days of the wisdom of the cunning minded Inklings; how those wise ones sat together in their deliberations, skilfully reciting learning and song-craft, earnestly meditating."

Idag hittade jag Beowulfkvädet i Björn Collinders svenska översättning på ett antikvariat. Jag har fingrat på den tidigare: man stöter på den rätt ofta - en snygg, enkel utgåva från 1954, försedd med linoleumsnitt av Per Engström, utformade som figurer på gotländska bildstenar eller som guldgubbar. Som alla välsorterade antikvariatshandlare vet också den jag brukar gå till alltför väl vad han säljer, och priset blir därefter. Det kan knappast kallas ett fynd.

Men när jag kom hem och öppnade boken blev jag plötsligt påmind om en krönika jag skrev för en mellansvensk landsortstidning för flera år sedan, där jag berättade om min kärlek till gamla antikvariska böcker. Som ungdomssynd torde den vara preskriberad vid det här laget:

"En bok ska ha rondör: den ska kunna berätta en historia utöver den som står att finna i själva texten, i dedikationer, marginalanteckningar och exlibris."

I mitt exemplar av Beowulf fanns dessvärre inget exlibris, ingen namnteckning som kunde skvallra om vem som ägt boken före mig. Troligen har den stått i bokhyllan hos en rökare, och den har säkert stått i ett lager en tid, eftersom den luktar en aning av fukt.

Men vem som än ägt den, har denna person pressat inte mindre än tre fyrklövrar mellan dess blad. Jag undrar varför - är det av botaniskt intresse, eller utslag av någon vag föreställning om fyrklövrar som lyckobringande? Och varför just i Beowulf?

Världens fem underverk

Med anledning av den nattståndna listan på världens sju nya underverk har Lars Ryding satt samman en egen lista, som inte behandlar arkitektoniska skapelser utan reella uppfinningar kreerade av mänskligt intellekt och teknik.

Vad han låter sig förundras av är:
1. Flygplan
2. GPS
3. Mobiltelefonen
4. Skrivkonsten
5. Svensk kökultur - "ett civilisationsdisciplinärt underverk."

Flygplan är väl inte mycket att orda om. Hur de där åbäkena med sina löjliga vingar kommer upp i luften är ett under. Mobiltelefoni kommer kanske inte riktigt upp i samma klass - vad som är intressant är väl hur snabbt människor anpassat sig till en teknisk nyhet. Är det någon som minns hur man stämde träff utan mobiltelefon för sådär en tio år sedan? Och varför blir människor så irriterade på att jag aldrig har mobilen påslagen? För åtta år sedan var det ingen som klagade, men då hade jag heller ingen mobil. Svensk kökultur - tja, om man gillar socialdisciplinering och självplågeri. Det upplevs heller inte som ett underverk förrän man blir tvungen att att köa annorstädes än i Sverige. Fast engländarna är inte så dumma på köbildning de heller.

GPS:n är mer tveksam. Visst, man kan få veta var man är - men ett riktigt underverk vore väl en apparat som också talade om varför man är där. (Vilket osökt får mig att tänka på G.K. Chesterton som en dag skickade ett telegram till sin fru: "I am in Norwich. Why?")

När det gäller skrivkonsten håller jag helt med honom - det är onekligen världens största uppfinning genom tiderna:

"Några streck som viks och bänds enligt överenskomna regler kan få folk att jubla eller hata, instämma eller protestera, förstå eller känna sig utestängda. Minsta ändring i detta gemensamma kodspråk kan förändra innebörden totalt: 'kom hit ska du få en puss'/'kom hit ska du få en buss'. Det gör stor, kanske livsavgörande, skillnad för mottagaren, men är rent typografiskt bara ett milimeterstreck som flyttat upp en våning. Det skrivna överskrider också som bekant tid och rum. Ord skrivna för mycket länge sedan kan beröra någon djupt i morgon på en helt annan plats. En banal iakttagelse, tycker du? Jag tycker att det är ett underverk."

Jag har försökt lista egna underverk men kommer inte på några fler. Efter skrivkonsten står de flesta sig rätt slätt.

Underligheter i repris

Återigen har jag utsatts för kedjebrevens förbannelse - denna gång via Pierre. Nu har jag redan svarat på denna tagning tidigare, så jag gör en favorit i repris, med vissa ändringar.

Enligt reglerna ska "Varje spelare börja med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Nåväl. Pierre hävdar att det är mesigt att ta upp sådant som bara sticker ut lite grand, samtidigt som man bör undvika att ta upp det mest privata. Jag vet inte hur det följande ska klassas.

1) Min far är präst; min svärmor är präst; mina två (?) svärfäder är präster; min gudfar är präst; min gudbror och min gudsvägerska är präster och min fru är präst. (Och så undrar de varför det går dåligt för Svenska Kyrkan - den har ju uppenbarligen inga lekmän utan består bara av präster som dessutom är släkt med varandra...) Själv har jag tack och lov inte tagit en enda poäng teologi under mina på tok för många år i Uppsala. Men jag skriver avhandling om präster och biskopar...

2) Mina drömmar torde vara ett fall för allvarlig psykoterapi. De brukar innehålla stora städer som jag rör mig i (jag är alltid på väg någonstans) och igelkottar.

3) Att jag älskar böcker är kanske ingen hemlighet - men att jag ibland köper antikvariska böcker bara för att de har snygga ryggar i mörkt läder är definitivt på gränsen till det anständiga.

4) Jag har en bibliofil vän som ibland under Uppsalatiden kom förbi med en portfölj där han gömt någon raritet och konspiratoriskt frågade "ska du ha nåt idag?" - som om jag snortade bokdamm eller nåt.

5) Förresten är det nog precis det jag gör. Jag älskar lukten av gammalt papper i arkiv, bibliotek och forskarsalar.

6) Jag är helt ointresserad av sport, men har ibland funnit mig själv sitta framför Eurosport sent på kvällarna, helt uppslukad av sumobrottning eller rodeo. Motvilligt, trots att jag finner det etiskt tvivelaktigt, måste jag också erkänna att jag finner boxning spännande. Och jag vet vad den sportrelaterade termen riposte innebär, detta utan att lösa korsord.

Däremot tänker jag inte skicka utmaningen vidare. Dels är det mot mina prinicper, dels har alla bloggare jag känner redan svarat på den.

Fler kedjebrevsrelaterade poster:
Om underligheter
4-listorna slår tillbaka
Frågor & svar & kedjebrevens förbannelse

Ramelska reminiscenser...

...kan med anledning av den store baronens bortgång åter höras i radioapparaten. Hursa!?

En god ledare

Min misstro mot politiska budskap gör att jag sällan läser tidningsledare, annat än i underhållande syfte. Men idag har Per Gudmundsson på SvD skrivit en läsvärd, nyanserad och analyserande text om integrationspolitik, som en kommentar till Robert D. Putnams Skytteanska föreläsning, "E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century."

Putnams föreläsning finns att läsa här.

Däremot borde SvD:s nattchef tas rejält i örat. Dagens vänsterkryss i papperstidningen var riktigt osmakligt, snaskigt och spekulativt. Skämmes!

En sorgens dag

Det har väl knappast undgått någon att friherre - i ordets samtliga bemärkelser - Povel Ramel har gått ur tiden. Det borde kanske inte vara ledsamt när en gammal människa dör, men Povel var verkligen så unik att jag trots allt fäller en tår och höjer ett glas till hans minne.

Att personer ger upphov till substantiv är inte helt ovanligt, men personrelaterade verb är desto mer sällsynta. Min far har berättat hur han och hans syskon och vänner brukade samlas i hemmet i Saltsjö-Dufnäs på 50-talet för att "Povla" - vid radion eller farfars gamla stenkakespelare.

Det fanns äkta magi i tonerna och i orden, magi som höll när jag som liten fick höra samma gamla stenkakor, och som fortfarande håller. Karl'n var verkligen infernaliskt rolig, och vi lär inte se hans like igen, någonsin.

Om konservativa och liberaler

Medan jag ännu är inne på det politiska kan jag inte låta bli att citera den amerikanske humoristen Will Cuppy (1884–1949) angående skillnaden på konservativa och liberaler:

"Don't feel badly if you can't tell the Whigs from the Tories. The Duke of York, brother of George IV, 'could never distinguish clearly in his mind the difference between a Whig and a Tory, and as a consequence always argued both ways at the same time.' Whigs are more tolerant towards people in trade. Tories drink a lot deal of port. After they'd had a few, they cried, 'Sack the lot,' doubtless referring to their opponents."

Will Cuppy, The Decline and Fall of Practically Everybody

Visserligen handlar citatet om England och det sena 1700-talet. Att tala om Whigs och Tories är väl ungefär som att diskutera Hattar och Mössor i svensk politik, men britter är nu en gång lite egna - alla 60 miljoner - och Tory används ju fortfarande som beteckning på de konservativa.

I övrigt tycker jag nog beskrivningen stämmer ganska bra. Om vi bortser från den lilla detaljen att liberalerna numera i stort sett har utraderats av enmansvalkretsarna.

G.K. strikes back

Per Ericsson har skrivit flera intressanta poster om G.K Chesterton (1874–1936). Det ska inte jag göra, men med anledning av att en bloggläsare uttryckt förvåning över att jag inte är äldre än jag är, eftersom jag uttrycker mig "gammaldags" (vilket jag tolkade till det sämsta, det vill säga att jag låter som en reaktionär gammal stöt) vill jag ändå ge ett litet citat för att klargöra mina politiska åsikter:

"The whole modern world has divided itself into Conservatives and Progressives. The business of Progressives is to go on making mistakes. The business of the Conservatives is to prevent the mistakes from being corrected."

50-talet är tillbaka

Hustrun har lagt ner sin gamla blogg och startat en ny tillsammans med en vännina under namnet Prästfruarna funderar.

Det intressanta med detta är att bloggens själva tonfall väckt en feministisk ådra hos mig som jag ärligt talat inte trodde att jag hade. "Snälla ni", vill jag ropa, "femtiotalet är slut, hemmafruidealet är stendött, och ni är minst av allt några hemmafruar."

Fast å andra sidan kan ju jag också behöva lite husmoderstips.

Om Tintin och kätteri

Steven Spielberg och Peter Jackson har gått samman om att filmatisera Hergés klassiska serie Tintin. Någon större nyhet är det kanske inte. Det har gjorts förr och resultatet har knappast blivit särskilt lyckat. Men Spielberg och Jackson har tydligen tänkt sig något spektakulärt:

"Det blir inga vanliga spelfilmer utan duon kommer använda den senaste tredimensionella digitala animerade tekniken" rapporterar SvD, medan DN citerar Steven Spielberg: "Herges karaktärer har fått nytt liv, de visar känslor och själ och går långt bortom allting vi tidigare sett av dataanimerade karaktärer."

Men hallå, hur kättersk får man bli? Tintin som 3D? Det är ju ett hån mot allt som den klara linjen står för, den europeiska och i synnerhet den belgiska seriekonstens heligaste dogm! Och tanken med Tintinfiguren är ju att han inte ska ha en själ - Tintin är just ingenting, en tabula rasa som vem som helst kan identifiera sig med. De övriga figurerna - Haddock, Castafiore, Kalkyl och Dupontarna - har inte heller någon själ, utan agerar enbart utifrån sina hårt utmejslade karaktärsdrag. Att besjäla Tintins universum blir dess undergång.

Peter Jackson kan för övrigt redan klassas som ärkekättare. Som film betraktad är väl ringtrilogin inte så dum - bra action, snygga miljöer och effekter, genomtänkt design. Men epiken som utgör bokens själva kärna är tillintetgjord och underordnad de publikfriande, filmiska kraven. Reduceringen av dvärgen Gimli - från tragisk hjälte som genomgår sin katharsis i mötet med drottning Galadriel, till en komisk sidekick - är talande, för att inte nämna att det vid domedagsklyftan är huvudpersonens kampvilja, och inte ödet som fäller avgörandet.

Det bådar inte gott för produktionen av Tintin the Movie. Var finns den spanska inkvisitionen, nu när vi verkligen behöver den?

Torquemada, kom tillbaka!! Allt är förlåtet!!

Om sena understreckare

SvD publicerade två intressanta understreckare i helgen: Merete Mazzarellas läsning av en ny bok av historieprofesorn Allan Megill, Nuet gör oss blinda för historien och Hans-Roland Johnssons presentation av satyrspelen, en form av antik dramatik som jag inte ens kände till, Satyrerna var dramatikens bröderna Marx.

Dessvärre har webredaktörerna på SvD ovanan att inte lägga ut helgens understreckare förrän på måndagen. Ibland är jag glad att vara prenumerant.

Ett anspråkslöst förslag om finlandssvenska

Nog sticker han ut hakan, Tom Sörhannus, när han i en debattartikel i SvD hävdar att svenskar i "nationalistisk yra" inte bryr sig om finlandssvenskans - eller finlandssvenskarnas - framtid, en framtid som målas i dystra färger.

Artikeln är kanske inte det bästa exemplet på hur man kan nyansera en debatt, och jag undrar om Sörhannus verkligen står för en majoritetsuppfattning när han identifierar sig som svensk snarare än finländsk. Ända sedan nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dagar har det funnits en tendens att betona det finländska fäderneslandet och den finländska identiteten, snarare än kopplingarna till Sverige och det svenska.* Om detta är en allmän tendens, och om den står sig idag vill jag låta vara osagt.

Men om vi för ett ögonblick antar att Sörhannus har rätt, så tror jag det på sikt är allvarligt om finlandssvenskan är hotad, för de kulturella kontakterna mellan det vi kallar Sverige och det vi kallar Finland, och för förståelsen för den gemensamma historien - och då inte bara den historia som tilldragit sig före 1809, utan även efter.

Men vad skulle kunna göras åt situationen utan att svenska myndigheter och beskäftiga intellektuella lägger sig i vad som inte angår dem?

Mitt anspråkslösa förslag, som visserligen inte är så allvarligt menat, men ändå inte ska uppfattas ironiskt, är att finska borde införas som obligatoriskt språk i svenska skolor redan från mellanstadiet. Det om något skulle kunna underlätta de kulturella relationerna och den ömsesidiga förståelsen mellan svenska och finska medborgare, och därigenom skapa en sfär där finlandssvenskan har en given plats.

Jag vet att finskan har sexton kasus eller något liknande, vilket betyder döden för den som - likt mig själv - är hopplöst okunnig i alla frågor som rör grammatik, men mer än en gång har jag sörjt över att mina finskakunskaper inskränkt sig till "Ei saa peittää", "Hakkaa päälle pohjan poika" och diverse fula ord. Jag har också den fullständigt ogrundade uppfattningen att tvånget att läsa svenska skulle kännas mindre betungande för finska barn, om de visste att deras kolleger på andra sidan Bottenhavet utsattes för något liknande.

Och tänk att kunna läsa Väinö Linna och Mika Waltari i original...

* Se exempelvis Matti Klinge, Den politiske Runeberg och Merete Mazzarella, "Nationalskalden" i JLR : Johan Ludvig Runeberg i urval.