Ännu mera Povel

- en klassisk upplysningsfilm om vikten av personlig hygien, klippt från Ratataa eller The Staffan Stolle Story (1956)

Ännu mer skamlös reklam

När jag ändå är inne på spåret (och dessutom gjort ölreklam i en dryg veckas tid) kan jag väl lika gärna göra reklam för något nyttigare:

Kanske en förhastad slutsats

Någon jeppe har visst undersökt de eventuella hälsoeffekterna av antioxidanterna i stout. Dessvärre visar det väl sig att dessa är försumbara och att vi ännu inte kan damma av en gammal slogan:
Därmed inte sagt att Guinness inte skulle vara gott...

Ramel goes Taube

Falstaffs jobbar-och-har-inte-tid-att-blogga-service presenterar stolt "Balladen om Eugen Cork":

Det bästa av två världar: Povel Ramel slaktar gamle Evert så kärleksfullt som bara han kunde.

(Taube lär själv ha kommenterat: "Han den där Ramel, det är allt en riktig räv ... Honom får man se upp med ...")

Om den fjärde juli

Det bär mig visserligen emot att fira undertecknandet av den amerikanska självständighetsförklaringen: mitt bestående minne av filmen "Patrioten", för att ta ett riktigt svulstigt och förljuget exempel på amerikansk chauvinism, är att det hade varit utmärkt om rödrockarna lyckats ta de upproriska kolonierna i upptuktelse. Men i alla fall, dagen till ära:

Morgonblues för E

Att min dotter E (som fyllde fem månader i går) har god musiksmak vet redan läsare av denna blogg. Nu visar en ny favoritsång att hon också har humor - i vilket fall skrattade hon högt när Falstaff's one-man Humming Orchestra tillsammans med Daddy F's Mississippi Blues Band rev av den här klassikern i morse:

Till ett 20-årsminne: Trabiskämt i repris

Med anledning av vad som hände idag för tjugo år sedan - en liten favorit i repris från 2006:

Vissa av oss som är tillräckligt gamla, kommer ihåg ögonblicket när Trabanten bröt igenom vallen. Ja, järnridån alltså.
Under sommaren 1989 demonterades taggtråden och stängslen längs gränsen mellan Ungern och Österrike, vilket var en stor händelse i sig. Men på hösten visade det sig att DDR-medborgare som semestrat längs Donaus stränder tenderade att förlänga sin ledighet - genom att helt enkelt styra sina Trabis mot Wien. I livsfarliga bilar fullpackade med folk och lösöre, insvepta i blytunga avgasmoln från oraffinerad diesel uppblandad med brunkol, hade de också med sig sina Trabiskämt.

Trabanten, Trabin, denna frukt av det kommunistiska Östeuropas ädlaste ingenjörskonst. I princip bestod den av ett chassi, klätt med plastarmerad papp, framdrivet av en gräsklipparmotor. Den gick inte fort, men detta kompenserades av att metallstommen var konstruerad som en råttfälla: i kollisioner över 20 km/timmen slog den ofelbart igen och knäckte ögonblickligen ryggen på föraren och alla eventuella passagerare.

Den var också ett utmärkt exempel på vad som blir resultatet när femårsplaner kombineras med effektiviteten hos den Östtyska byråkratin, eftersom leveranstiden alltid var minst tio år.

Men å andra sidan får vi inte glömma att den också var den absolut tystaste bilen på den dåtida europeiska marknaden.
När man satt i den hade man nämligen huvudet mellan knäna och hörde inte ett knäpp.

Den sista kommentaren är exempel på ett trabiskämt - en specifik genre i Östtysk folkhumor som dessvärre är på utdöende. Det skulle kunna bero på att det var en form av datumstämplad humor - vi ser inte Trabis ens på bild längre - men jag kan tycka det är olyckligt, eftersom skämten fortfarande är roliga.

Några exempel:

- När uppnår Trabin sin toppfart?
- När den bogseras bort

- Hur mäter man en Trabis acceleration?
- Med en dagbok

- Vad kallar man en Trabi på ett berg?
- Ett mirakel!

- Varför ska man välja Trabimodeller med två avgasrör?
- Då kan man i alla fall använda den som skottkärra...

- Hur fördubblar du värdet på din Trabi?
- Jag tankar den full...

Kunden: "Jag skulle vilja ha två vindrutetorkare för min Trabi."
Bilhandlaren: "Låter som ett gott byte tycker jag"
(Ja, jag vet, den är egentligen oöversättlig)

Ur annons för Eko-Trabin:
Eldriven Trabi, klar för leverans, extremt billig, extremt tyst, extremt miljövänlig.
Problem: Förlängningssladden är endast 20 meter lång och finns inte i lager.

Och så till sist ett Yugoskämt (Skillnaden mellan en Yugo och en Trabi var att den förra byggdes i Jugoslavien men principen var densamma):

- Varför har Yugon defroster på bakrutan?
- För att man inte ska förfrysa händerna när man skjuter igång den.

Fler DDR-skämt:
GDR-Jokes

SvD: 20 år sedan järnridåns fall
DN: I Ungern revs första delen av järnridån

Om att inte samla frimärken

Bland dem som kommenterat 'humanisternas' utspel i DN igår återfinns Göran Rosenberg. Delvis gör han det som en fortsättning på en debatt han fört i samma tidning, och frågan han ställt där är om 'humanisternas' tro är värd den miljonkampanj som ska sprida det glada budskapet.

Det är relevant och skarp kritik, i synnerhet när han visar på 'humanisternas' självrättfärdighet och blinda tro på sina egna sanningar, och att det de angriper under den övergripande termen 'religion' är en skenbild, präglad av förutfattade meningar och okunskap.

Som den bekännande varelse jag själv är har jag ändå alltid betraktat ateismen i sig som en intellektuellt hederlig ståndpunkt. 'Humanisternas' argumentation gör snarast att jag börjar ompröva den inställningen, och Rosenberg visar på punkt efter punkt varför jag faktiskt kommer på mig själv med att skämmas å 'humanisternas' vägnar.

Däremot går Rosenberg i mitt tycke alltför långt i sitt misstänkliggörande av kampanjen Gud finns nog inte. Till och med jag inser att syftet att ställa korset i den svenska flaggan mot Davidsstjärnan och Halvmånen är att visa på hur den religiösa dimensionen fortfarande genomsyrar det svenska samhället. Jag kan till och med finna det en aning välfunnet, även om jag tror att 'humanisternas' farhågor för framtiden för 'det sekulära samhället' är rejält överdrivna.

Men Rosenberg får också kritik av sina debattmotståndare när han påpekar att ateismen - åtminstone i 'humanisternas' tappning är en form av religiös tro. Få saker brukar göra ateister så upprörda (även om undertecknarna av DN-utspelet i vissa ordvändningar tycks vilja vigga pengar till det egna trossamfundet), och ett ofta upprepat motargument är att om ateismen är en religion, så är det en hobby att inte samla frimärken.

Det är onekligen en slagkraftig formulering. Problemet är bara att jämförelsen haltar.

Det finns mig veterligt ingen som grundar föreningar med syfte att motarbeta filateli, eller som upplåter sin fritid till att dagligen och stundligen peka på filatelins oförnuftiga karaktär och frimärkssamlandets skadliga inverkan på lättlurade, oupplysta människor. Hade det funnits, skulle detta beteende nog kunna definieras som en hobby, eller åtminstone som ett fritidsintresse.

Möte i monsunen goes shanty

Medan jag ändå är inne på ämnet Evert Taube...

Godnattvisa för finsmakare

Min dotter har vid fyra och en halv månads ålder bestämt sig för att vägra sova. Men lutad mot pappas axel när han sjunger den här klassikern (den enda sång som vuxna män har rätt att gråta till) brukar även hon slockna.

Först i en version av Totta Näslund (salig i åminnelse):


Här också i en typisk YouTube-tappning, sjungen av en dam med inte helt oäven röst. Men Evert Drevert skulle nog vända sig i sin grav...

Puritanism i nya skepnader

Apropå en uppmärksammad kampanj skriver Maria Ripenberg insiktsfullt i UNT om De ortodoxa humanisterna:

"Humanisterna 'arbetar för att värna det sekulära samhället'. Men det är faktiskt staten som ska vara sekulär och hålla isär religion och politik. Samhället måste erbjuda frihet att både manifestera och kritisera trosuppfattningar ... Humanisterna klarar helt klart inte att skilja på stat och samhälle. Det är allvarligt. "

Det verkar alltså som om Göran Everdahl spanat alldeles rätt - den ateistiska väckelsen är här. Frågan är om den kan kallas ortodox; oavsett vad man tycker om ortodoxi - det vill säga uppfattningen att det finns en rätt lära och att man bör följa densamma - så är det i slutändan ett intellektuellt ställningstagande.

De så kallade humanisternas inställning till religion är allt annat än intellektuell. Jag skulle snarare betrakta den som puritansk: det jag inte gillar eller inte förstår, ska heller inte få utrymme i det offentliga.

Uppdatering 14/6: Ulrika Knutsson reflekterar också över kampanjen 'Gud finns nog inte' i Godmorgon världen - välfunnet som alltid (även om hon gör mig en smula besviken när hon visar sig ha gått på den gamla lögnen att Ignatius av Loyola skulle ha nåt med inkvisitionen att göra - en uppfattning hon klädsamt rättar när hon publicerar krönikan i Fokus).

Uppdatering 19/6: Som för att visa att de inte har fattat eller ens försökt förstå invändningarna skriver 'tolv kända intellektuella' (minus Morgan Johansson) och 'humanister' ett gemensamt manifest: "Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle". Artikeln är inte särskilt intressant - man behöver faktiskt inte vara ateist för att tycka att FN:s deklarationer mot kritik av religion är idioti, och resten består mest av skåpmat. Däremot finns det många goda kommentarer bland länkande bloggare. Ett par axplock:

Edris tankar:

"Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorfigt dolda avsky mot religionen?"

Escaping Perdition:

"...argumentet att religionen gjort så mycket hemskt genom historien så att den därför kategoriskt borde förbjudas från den offentliga sfären är såväl korkat som ogenomtänkt. Den institution som skapat mest lidande är nationalstaten, med hundratals miljoner människors mord på sitt samvete. Ska vi därför permanent avskaffa staten på grund av att den kan och har använts till ondo?"

Vem tänder stjärnorna-bloggen:

"Tryckfrihet innebär inte att analfabeter ska få slippa se tryckta texter. Religionsfrihet innebär inte att ateister ska få leva i ett samhälle fritt från religion."

Bengts blogg lyfter också förtjänstfullt upp det berättigade i 'humanisternas' kritik - innan han lika förtjänstfullt demonterar den övriga argumentationen.

Gubben gnäller

Bilden är lånad från albumet Rocky III av Martin Kellerman

I min enfald trodde jag en gång att vi tillbringar sådär en tolv till fjorton år i skolbänken för att bli klokare. Tydligen gör man det för att på ett lastbilsflak visa upp för alla och envar att man inte bara är en idiot med taskig musiksmak, utan därtill en stridsberusad idiot med taskig musiksmak.

Och givetvis rundar undantagslöst alla ekipage Humlegården och stör friden inne på KB...

Uppdatering 14/6: Skolfröken sätter huvudet på spiken i posten Dagens ungdom:

"Alltså, när jag var arton var ju alkohol som den heliga graal, man tog vara på varje droppe, inte fasen sprutade man ut den på folk på stan!? Har ni inte fattat det ungdomar?"

Om Golem

Med anledning av Vertigos nyutgåva av Gustav Meyrinks klassiska roman Golem (och för den cineast som orkar tillbringa dryga timmen framför skärmen) - Paul Wegeners expressionistiska film Der Golem från 1920:

Visserligen har boken och filmen inte med varandra att göra.

Filmen bygger på legenderna om rabbi Judah Loew ben Bezalel (c. 1520–1609) i Prag - legender som huvudsakligen tillkom långt efter rabbinens död. För myten om Golem, den konstgjorda varelsen som ges liv genom att förenas med Guds namn hör nog snarare hemma i 1800-talets skräckromantik än i rabbi Loews tankevärld av religiös mystik och Kabbala. Möjligen kan man i berättelserna om rabbi Loew och Golem också skönja spåren av ett judiskt, nationellt uppvaknande.

Meyrink däremot tog Golem till sin samtid och använde gestalten, dels som en representation eller personifikation av Prags getto, dels som en gestalt som ställer frågorna om jagets vara på sin spets.

Men som Sten Wistrand påpekade i en understreckare härom veckan var det genom Meyrink som Golemgstalten blev litterärt allmängods. Uppenbart inspirerad av Meyrink skildrade Jorge Luis Borges i dikten El Golem hur Rabbi Loew - liksom i en spegelsal - betraktade sitt verk och samtidigt undrar hur hans egen skapare betraktar honom själv. Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer skrev barnboken Jätten Golem, och det finns även golemreferenser i Foucaults pendel - Umberto Ecos extremt snåriga, men bitvis geniala drift med allt vad ockultism, esoterika och konspirationsteorier heter.

Golemgestalten har också hittat till populärkulturen. Fantomen har i ett svenskproducerat äventyr från 1980-talet mött rabbi Loew och ställts inför skaparkraften i gudsordet i gettots mörka gränder. Och i Prag kan man köpa Golem som souvernir; lervarelsen som lika tillplattad och förenklad som någonsin Franz Kafka och soldaten Švejk har blivit. Kanske kan Meyrink beskyllas också för detta.

Nyutgåvan av Meyrinks roman fick för övrigt en lysande recension av Eva Johansson i SvD: Golem ställer den avgörande frågan

Onda roligheter

...signerade That Mitchell and Webb Look:

'Are we the baddies?' - en fråga vi alla borde ställa oss då och då.


Maktskifte i Tredje riket - det skulle inte förvåna mig om det var så här det gick till...



Bondskurk möter verkligheten:

Läsupplevelser

I väntan på något viktigt eller intressant att blogga om, lånar jag en lista från min allrakäraste gudsvägerska Miriam:

1. Tre viktiga läsupplevelser under din uppväxt?

Tja, anglofil redan som barn kan jag väl nämna Det susar i säven, Narnia och Bilbo/Sagan om ringen.

2. Tre viktiga serieupplevelser under din uppväxt?

Scen från The Seven Ghosts, dagsstrip av Floyd Gottfredson från 1936

I sex- sjuårsåldern upptäckte jag Floyd Gottfredsons klassiska Musse Pigg från 30-talet genom utgivningarna i den så kallade "Jag"-serien. Favoritepisoderna var när Musse Pigg gick in i Främlingslegionen och när han - i en pastisch på Fången på Zenda - blev kung över ett litet efterblivet europeiskt rike. Det var inga kvalitetsutgåvor, men de funkade, eftersom originalen utgjordes av gamla dagsstrippar. När man försökte göra samma sak med Carl Barks Kalle Anka blev resultatet förfärligt, eftersom sidorna slaktades för att passa formatet. Storheten hos Carl Barks förstod jag först senare. Men den viktigaste serien var nog ändå belgaren Raymond Macherots Klorofyll - en lite hårdare fabeldjursserie med råa skurkar. Episoden om terroristen Per-Fido spelade jag och mina syskon in på band som radioteater, med för tiden avancerade ljudeffekter.

Antracit - en magnifik serieskurk

3. Romaner som överrumplat berättartekniskt på senare tid?

Iain Pears An Instance of a Fingerpost och The Dream of Scipio är kanske inte den allra största litteratur man kan tänka sig - men just berättartekniskt är de rätt enastående.

4. Musik eller inte när du läser?

Jodå, det kan tänkas.

5. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och gillat?

Vet faktiskt inte riktigt - jag brukar inte diskutera litteratur så extremt ofta med ytligt bekanta.

6. Finns det någon adaption från bok/serie till film som du ser fram emot?

Som småbarnsförälder har jag knappast tid att gå på bio - men nån gång ska jag väl ordna Watchmen på DVD - för övrigt en av världens bästa serieromaner någonsin. Det ryktas om en kommande inspelning av Bilbo också. Och nog borde någon göra en nyinspelning av Herman Wouks Krigets vindar och Krig och hågkomst - med vettig casting den här gången.

7. Vilken bok blir ytligt bekanta överraskade över att du läst och ogillat?

Se svar på fråga 5.

8. Vilken författare hade du velat ge en stor kram, tagit en öl med, och vem hade du velat ge en omgång stryk?

Tja, jag vet inte... Peter Englund har påstått nått i stil med att författare brukar vara tråkiga människor som helst umgås med sig själva och sina texter. Och stryk, är det inte bättre att låta bli att läsa deras böcker?