Snälla jättar på tuben

Av ingen särskild anledning alls - förutom att de var så fruktat bra - lite brittisk progg från årtiondet med scenkläderna Gud glömde: Gentle Giant, live 1978

Just The Same

On Reflection

Clive Owen gör en Errol

Nu är det ett bra tag sen den hade premiär - men eftersom vi för tillfället råkar ha fler filmkanaler än vi behöver passade jag på att igår se Shekar Kapurs Elizabeth: The Golden Age.

Den första Elizabethfilmen från 1998 hade definitivt sina kvaliteter. Mot slutet tätnade den till en politisk thriller där maktens pris visar sig bli högt för såväl segrare som förlorare, och där den våldsamma slutuppgörelsen nästan förde tankarna till Gudfadern. Och även om filmen nog förhöll sig lite väl fritt till historiska realiteter så förlät man den gärna: ibland gick det nästan att blunda för dess osminkade och rätt enahanda antipapism.

Men den här uppföljaren var ärligt talat inget vidare. Trots att det historiska stoffet är tjockt av blod och krutrök har Kapur lyckats få berättelsen både uttunnad och ointressant. Det politiska spelet runt Elizabeth och Maria Stuart, liksom konflikterna mellan Spanien och England utnyttjas dåligt.

Armadans undergång 1588, filmens klimax, blir bara ett enda stort jaså. Skildringen av Babingtonkomplotten faller platt, inte minst genom manusförfattarnas fiktiva påhitt. I verkligheten var komplotten en intrikat historia av förräderi och dubbelspel som man hade kunnat göra betydligt mer av - inte minst eftersom den till stor del hade provocerats fram av Francis Walsinghams agenter.

Sir Francis Walsingham (1532-1590): Elizabeths 'förstesekreterare' och spionchef

Man får kanske stå ut med att papisterna utan undantag är lika onda och fanatiska som i den första filmen. Men det blir bara fånigt när Elizabeth i kontrast framställs som en förkämpe för tankefrihet och tolerans av modernt snitt. Då bör vi minnas att vi har att göra med en monark som mot slutet av sin regering lät sig avbildas som den som ser och hör allt:

Elizabeth I: det så kallade Regnbågsporträttet från ca. 1600. Lägg märke till argusögonen och öronen på klänningen.

Sir Walter Raleigh blir i Clive Owens gestalt en käck, ädel, fattig och rättfram pirathjälte i Errol Flynns efterföljd. I verkligheten hade Raleigh vid den tid som filmen tar sin början hunnit bli rik på att massakrera katolska irländare och beslagta deras jord, samt skaffa sig en framskjuten position vid hovet genom fett smicker.

Sir Walter Raleigh (c. 1552-1618)

Men att bilden av den hjältemodige Raleigh är lögnaktig är en sak - det rör sig ju trots allt om en film. Ett betydligt större problem är att lögnen blir en så enastående tråkig historia där man inte ens har backat för det mest schablonartade: till och med den gamla historien om hur Raleigh bredde sin jacka framför majestätets fötter finns med, liksom de obligatoriska referenserna till potatisen och tobaken.

Och varför - varför - känns alla miljöer filmen igenom som nygotiskt 1800-tal?*

Men, det är klart, för mig som forskar om magi och astrologi under renässansen var det roligt att den gamle matematikern och mystikern John Dee fick vara med på ett hörn och förutspå slutet på Spaniens guldålder och Englands kommande världsmakt. Synd bara att han inte alls befann sig i England under de år filmen utspelas. Det är också trist att man inte tagit fasta på tidens apokalyptiska stämningar och de dystra profetior som faktiskt uttalades just om ödesåret 1588 - exempelvis den här, en fri engelsk översättning av en tysk vers som tillskrevs astrologen Johann Müller Regiomontanus (1436–1476):

When from the Virgin Birth a thousand yeares
With full five hundred be compleat an told,
The Eightie Eighth a famous yeare appeares,
Which brings distresse more fatall then of old.
If not in this yeare all the wicked world
Do fall, and land with sea to nothing come;
Yet Empires must be topsie turvie hurl’d
And extream grief shall be the common summe.

Och visst, för en svensk betraktare är det rart att se referenserna till Erik XIV:s frieri:

- Han är galen i Er, ers Majestät
- Nog är han galen alltid...

Och död, skulle man kunna tillägga: 1585 när scenen utspelas hade det gått åtta år sedan Erik åt sin sista ärtsoppa.

Så vad blir slutomdömet? Tja, mitt tips är att man hellre bör se om Errol Flynns gamla klassiker The Sea Hawk. Historien är väl ungefär densamma och minst lika trovärdig, men här får man åtminstone lite snygga fäktningsscener och fartygsbordningar.

* Egentligen vet jag det - vi bodde i Cambridge när teamet var där och filmade vid de nygotiska miljöerna på St. John's College...

En odödlig ton av blått

Lite trist är det att upprepa det alla andra säger. Men Kind of Blue är verkligen så fruktansvärt bra som det påstås: förmodligen världens bästa jazzplatta någonsin. Även efter 50 år slår den det mesta i sin skenbara enkelhet.

Nedan inledningsspåret: So What.

Ecco la primavera!

Äntligen vår! Andarna vaknar, och jag får lust att sätta mig på verandan, ägna mig åt en gammal last och se rökringarna segla bort över kullen. Eller kanske springa över en äng och skrika 'löksås' åt kaninerna.*

Tråkigt nog måste jag fabricera avhandling i stället.

Nedan en version av Ecco la Primavera av Francesco Landini:



* Den som läst Det susar i säven som barn förstår vad jag menar.

Uppsaliensisk oktoberfest i mars

Inte för att jag någonsin har varit något större fan, men 80 år är ändå 80 år - och så är han ju från Uppsala, bevars, Owe Thörnqvist!

Nedan hans bästa låt - Alptoppens ros

En fråga om perspektiv

Nu har ockupationen pågått i femtio år. Var är de upprörda rösterna och demonstrationerna?

Jag har redan kommenterat det oroande stråket i den svenska Israelkritiken i posten I den sjunde kretsen. Agneta Pleijel gör det betydligt elegantare.

Men bara som en tankelek: skulle någon ens komma på tanken att stigmatisera enskilda kinesiska idrottsmän - låt oss säga pingisspelare som kommer till Sverige för en landskamp - för vad den kinesiska regimen gör sig skyldig till?

Om direktörers girighet

Jag ska inte orda mycket om detta - Stefan argumenterar bättre än jag i posten Sänkt lön för direktörer borde vara en självklarhet.

Men att det är en sällsynt brist på både ledarskap och fingertoppskänsla som träder fram i direktörsleden just nu är rätt tydligt.

Vad beror det på? Är man rädd att tappa ansiktet om man sänker sin egen lön något, eller att det skulle bli någon form av prejudikat?

Eller rör det sig om ren och skär girighet?

En liten kommentar om konst och skadegörelse

...signerad Joakim Pirinen, från albumet Socker-Conny (1985):

Konst ska provocera heter det. Frågan är bara vem det ska provocera, och på vilket sätt. Själv har jag inget emot konstnärliga provokationer - om man menar i ordets bokstavliga betydelse att locka fram den andres eller betraktarens röst. Men inom konstetablissemanget tycks ordet 'provokation' snarare handla om en vilja att känga till den depraverade bourgeoisien.

För övrigt är Lars Rydings Fem projekttips till elever på Konstfack lysande.

Hallå där, Music Lovers...

Får jag presentera min två veckor gamla dotters favoritlåt? (Fast helst ska den nynnas av hennes far...)

Om stolthet och fördomar

Sedan jag blev pappa för en och en halv vecka sedan har mer än en person konstaterat att jag ser så stolt ut när jag sitter med min dotter i famnen. Och det är både rart och välmenande.

Men inte är jag väl stolt? Över vad då? Lycklig är jag - men stolt? Knappast.

Är det kanske så att män inte tillskrivs förmågan att helt enkelt vara kära i sina barn?

Om Papa Ratzinger och oseriös journalistik

Vatikanen anklagar SVT för kupp mot påven skrev SvD i veckan. Det är en rubrik som förpliktar, men redan i artikelns ingress framgår att man låtit bli att kolla upp storyn i händelse att den skulle spricka:

"Påven Benedictus XVI har utsatts för en svensk kupp av tv-programmet Uppdrag granskning i konspiration med progressiva präster i katolska kyrkan. Det hävdas i en rapport som cirkulerar inom Vatikanen, uppger italienska religiösa skribenter."

Uppgifterna om en "komplott mot påven" kommer alltså inte från Vatikanen, utan från "den konservativa katolska bloggen rorate-caeli.blogspot.com" och handlar om rykten om "en hemlig rapport i Vatikanen" i italiensk press.

Vid orden "hemlig rapport" borde en kritiskt tänkande människa dra öronen åt sig. Ändå presenteras uppgifterna konsekvent som om de kom från Vatikanen, som ett led i "en ny kommunikationsstrategi".

Det verkar helt enkelt som om dramaturgin med en konflikt mellan "konservativa" och "progressiva" krafter inom den romerska kyrkan har utövat en alltför stor frestelse, något som har grumlat det journalistiska omdömet.

För detta är inte seriös journalistik. Däremot är det journalistik som tar sig själv på för stort allvar - på samma sätt som Uppdrag gransknings reporter Ali Fegan är fortsatt stolt över sitt scoop: "Vi har bara avslöjat Williamson som förintelseförnekare".

Nej, det har de inte. Vad de däremot har gjort är att de har gett Williamson ett utmärkt tillfälle att lufta sina idéer.

Jag tror inte på konspirationer, och jag skulle knappast kalla det som pågår för ett drev. Men det finns ett principiellt problem när - för att citera Markus Hagberg på Stefans blogg - "media inte bara granskar utan också tar sig friheten att styra dagordningen, tillverkar sina egna nyheter vilka sedan gör anspråk på att korrekt beskriva verkligheten".

Förvisso är det som journalist omöjligt att förhålla sig helt objektiv. Varje uttalande kan alltid betraktas som ett försök att styra dagordningen, och frågan om vad som är en konstruerad nyhet och vad som är en korrekt beskrivning av verkligheten kan alltid diskuteras - alla nyheter är ju i någon mån konstruerade. Men i det här fallet är det tydligt att hela vinklingen av det som hänt styrs av förutfattade meningar om katolska kyrkan och om påvens person, och att man inte ger sig tid att lyssna på vad som faktiskt sägs från Vatikanens sida.

Inte ens det vanligtvis så sansade programmet Medierna i SR verkar vilja förstå vad återkallandet av exkommuniceringen av SSPX:s biskopar innebär. I ingressen verkar det som de körts ut från den romerska gemenskapen enkom för att de varit alltför "ultrakonservativa" även för Vatikanens smak - vilket i förlängningen innebär att hävandet av exkommuniceringen skulle kunna tyda på en glidning i samma "ultrakonservativa" riktning inom den romerska kyrkans ledning.

Att Vatikanens beslut eventuellt skulle kunna ha en annan grund eller motivering är inget man nämner ens i en bisats, och när Maria Hasselgren, pressansvarig på Stockhoms katolska stift intervjuas, läggs vinkeln på den "djupa kris" påven hamnat i och på den internkritik som förts fram. Några större klargöranden finns det inget utrymme för, eftersom bilden i stort sett redan står färdig.

Ett senkommet försök från SvD att ge en alternativ bild gavs i går i en intervju med biskop Anders Arborelius - men det reparerar inte den skada som redan gjorts. Smaken av dålig tabloid hänger sig kvar.

Bloggstiltje

...kan ha flera orsaker. Det här är en av de bättre.

Bloggvärldens vägar: nu ännu outgrundligare

Idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg - vars utmärkta blogg jag hittade via Twingly efter mitt förra inlägg - kommenterar Mary Beards blogg:

"hon fångar oss läsare i något slags band, en fascination som är bloggandets motsvarighet till den där bindningen vi alla upplevt någon gång under grundutbildningen då vi andäktigt insupit någon karismatisk lärares visdom."

Jag kan bara hålla med - dessvärre var väl dessa tillfällen ganska få under grundutbildningen.

Om antipapistisk moralpanik

Stefan skriver väl om den moralpanik som uppstått sedan påven Benedictus XVI beslutat häva exkommunikationen av SSPX:

"Enligt vanlig sed för rättssäkerhet straffar man bara folk för det som de blivit åtalade för. Man dömer inte folk för att man tycker illa om dem i största allmänhet. Nu har påven benådat biskoparna för deras brott mot kyrkans regler om biskopsvigningar. Då måste bannlysningen också upphöra för den här antisemitiske biskopen. För i just det här fallet var det ju inte antisemitismen han var dömd för. Om man vill att han ska vara bannlyst även i fortsättningen måste man anmäla honom för påven igen fast för just antisemitism. Man kan inte låta biskopen vara dömd för “olaglig biskopsvigning” på grund av att han är antisemit. Det fungerar likadant i vanliga domstolar, om en person har begått ett rån ska han dömas för rån, inte för kidnappning."

Det är onekligen en aning märkligt att svenska media mister alla koncepter i fråga om saklig rapportering så fort det rör sig om den romerska kyrkan och dess överhuvud. Ibland känns inte nidbilderna i Fältskärns berättelser särskilt avlägsna, eller sådana stämningar som avslöjas av det gamla talesättet "häng en jesuit och han sticker med repet".

... och om moralpaniken är illa i media, är det än värre i den svenskkyrkliga bloggosfären och hos vissa av samma kyrkas biskopar.

Uppdatering: det bör kanske poängteras att detta inte är ett försvar för vad företrädare för SSPX kläcker ur sig, eller ens av SSPX i sig, eftersom jag knappt känner till organisationen eller vad den står för. Om jag förstått rätt uppstod den i första hand som en reaktion på de liturgiska påbuden efter "Vatican II" och hur dessa genomdrevs - och det behöver inte nödvändigtvis betyda att man är ond.

Nej, det jag vill komma åt är de fördomsfulla associationerna: eftersom vi redan vet att påven är reaktionär och ondskefull - och dessutom tysk - så måste ju beslutet att häva exkommuniceringen av SSPX styras av en likaledes ondskefull agenda.

Självklart skulle heliga stolen göra klokt i att markera än starkare än vad den redan gjort mot den typ av korkade uttalanden som kommer över biskop Williamsons läppar - men det är faktiskt en annan fråga.

Uppdatering 28/1:
I dag rapporterar SvD i en notis att "Påven får ursäkt av SSPX":

"Enligt SSPX nuvarande ledare, biskop Bernard Fellay, har den brittiske biskopen Richard Williamson som häromveckan yttrade sig i Sveriges Televisions Uppdrag granskning fått en reprimand och fått order om att inte uttala sig om politik eller historiska skeenden i fortsättningen."

Detta borde väl få svenska media att erkänna att de rört upp en storm i ett vattenglas, och att de dömt en hel organisation för vad en av dess enskilda företrädare har sagt - liksom att de "högerextrema kopplingar" som man menat sig hitta hos SSPX-medlemmar i Sverige i ärlighetens namn skulle kunna återfinnas i ungefär vilken organisation som helst. Men det har som sagt bara blivit en notis än så länge.

För övrigt är det inte utan att jag undrar vad man egentligen menar med begrepp som "ultrakonservativ" när man konsekvent använder det som beteckning på SSPX. Är det bara jag som uppfattar det som en aning nedsättande?

Bloggvärldens vägar äro outgrundliga

Via Carina Burmans understreckare om Mary Beards bok Pompeii: The Life of a Roman Town har jag halkat in på samme Cambridgeprofessors blog A Don's life - ett utmärkt exempel på att lärdom och klassiska antikstudier inte behöver vara tråkigt.

Från och med idag ingår den i det amaurotiska biblioteket.


Uppdatering någon timme senare: och ja, Burmans understreckare är urintressant och spirituell, om någon undrar.