'A Fairytale of New York'

En liten klassiker, så här på lillejul...

Storasyster spikar teser

Min allrakäraste gudsvägerska Miriam skriver outtröttligt om den annalkande helgen. Här Tio teser om julen att ta del av bland sillinläggningar, ljusstöpande, skinkgriljerande, putsande, fejande, klappjäktande, knäckkladdande, pepparkaksbakande och allt annat som bara måste göras innan måndag.

På väg mot enpartistaten

SvD:s Jan Blomgren skriver om valet till den ryska Duman. Se också vad som skrivs i Sylvanien och på blogg portalen Rysk Mosaik.

Hosanna!

Amatörteologen slår till igen

De senaste veckorna har jag fått anledning att debattera tro och vetande med olika skribenter hos såväl kandidat Fredrik Norberg som hos vällärde Fader Jonatan. Inte för att jag vet om mina inlägg har nåt att tillföra - jag lär knappast omvända någon till min position, vilket heller inte är meningen. Men till viss gräns är det en utmaning att faktiskt försöka skärpa sina gamla invanda argument.

Om Bruce, Pete Seeger och den amerikanska folkmusiken

Det ska erkännas att jag aldrig har lyssnat på Bruce Springsteen i någon högre utsträckning. Han är en musikalisk referenspunkt - jag känner igen vad han gjort, ser det goda hantverket och låter det sedan vara. Han har inte riktigt slagit an.

Inte förrän jag lyssnade på ett av hans senare album vill säga: "We Shall overcome - The Seeger Sessions". Detta är fantastisk musik, skapad i stunden av ett brokigt, närmast slumpmässigt sammanplockat gäng musiker. Albumet bygger på Pete Seegers tolkningar och arrangemang av amerikansk folkmusik - det är bluegrass, negro spiritual, influenser från de europeiska immigranterna, lite blues och ett stänk från New Orleans.

I denna vitala blandning får till och med den i grunden rätt banala och - framför allt för en svensk publik - så misshandlade medborgarrättssången We Shall Overcome nytt liv.

I posten Om laglösa och historiens gråzoner har jag tidigare länkat till Springsteens version av balladen om Jesse James - som på 40- och 50-talen blev en rätt osannolik protestsång i händerna på Woody Guthrie.

Men här finns också balladen om John Henry - myten om mannen vid järnvägsbygget, som med sin slägga utkämpar en duell mot ångborren:

Eller ta 'Mrs McGrath' - en irländsk sång från början av 1800-talet som fick förnyad aktualitet under första världskriget, då som en uppmaning att inte låta sig värvas av engelsmännen:

Eller varför inte immigrantsången "American land". Det är betydligt nyktrare, men nästan lika tung folkrock som The Pogues presterade under sin storhetstid:

Avbön - eller nåt

När jag läser mina inlägg om modern arkitektur - nu senast om biblioteksbygget i Stockholm, inser jag att jag lätt tappar alla koncepter. Så farligt är det väl ändå inte?

Nej, kanske inte - men jag tycker verkligen att modern arkitektur bara är så ful.

Visst, klassisk funkis kan jag tåla i mindre mängder, men den rådande postfunktionalismen, som kännetecknas av att vara varken vacker eller funktionell, är outhärdlig.

Det hela späs på av mina fördomar mot arkitekter: de tycks ha två lägen - antingen groteska fyrkantiga betongklossar, eller spektakulära revolutionerande konstruktioner i titan och glas.

Moderna arkitekter tycks se sig som konstnärer, där byggnadernas spektakulära värden prioriteras. Men så fort de ska användas, så fort människor kommer in i bilden, så blir kompositionen liksom besudlad.

Och så är jag fast övertygad om att alla arkitekter själva bor i skånelängor, våningar på Östermalm eller utsålda prästgårdar, smakfyllt inredda med dyrbara antikviteter...

Stockholms stad har talat

Det är inte bara mot den oförfalskade dumheten som gudarna kämpar förgäves - även mot moderna arkitekters brist på proportion och estetisk känsla går de bet, liksom mot svenska tjänstemäns och politikers blodhundsinstinkt att alltid välja det sämst tänkbara alternativet.

"Minimalistiskt som en minimalistisk målning" säger en av jurymedlemmarna enligt SvD om Delphinium, vinnande förslag i arkitekttävlingen om utbyggnad av Gunnar Asplunds biblioteksbyggnad i Stockholm. Minimalistiskt som en pansarkryssare snarare.

SvD:s arkitekturskribent Ola Andersson skräder inte orden utan kallar förslaget ett "Kontroversiellt ingrepp som förstör", medan DN:s Peder Alton plötsligt har ändrat sig och nu förordar det vinnande förslaget. På något sätt känns det symptomatiskt.

Om Wallensteins order och historiska källor - 375 år efter Lützen

En gång i mitt liv har jag hört Hans Villius föreläsa. Jag minns inte riktigt om vad - berättandets konst eller något liknande - men en sak som som fastnade var när han gav exempel på hur det historiska berättandets dramatik kan byggas upp från autentiska källor.

Exemplet han använde var den order som Albrecht von Wallenstein, kondottiär och ledare för de kejserliga styrkorna sände till marskalk Pappenheim dagen före det vi känner som slaget vid Lützen. Han läste det först i original:

”Der feindt marchirt hereinwarths der herr lasse alles stehen undt liegen und incaminire sich herzu mitt allem volck und stücken auf das er morgen frue bey uns sich befünden / ich aber verbleibe hiemitt des herrn dienst williger A.H.z.M. / Lützen den 15 Novemb. Ao 1632 / Er ist schon an dem pas wo gestern der bese weg gewest ist”

Och i svensk översättning:

”Fienden marscherar hitåt. Min Herre låter allt stå och ligga och förfogar sig hitåt med allt folk och alla stycken så att han i morgon bittida befinner sig hos oss. / Men jag förblir härmed Min Herres tjänstvillige Albrecht, hertig av Mecklenburg. / Lützen den 15 november år 1632 / Han är redan vid passet där den dåliga vägen blev tagen i går.”

Brevet vittnar om Wallensteins brådska och desperation: här ges ingen tid till förklaringar. Fienden, den svenske kungens armé, borde ha gått i vinterkvarter, men står nu mindre än en dagsmarsch från hans egna ställningar. Förstärkningar måste till för att undvika katastrof, och Pappenheim befinner sig med sina styrkor i Halle, ett par mil norrut.

Vanligvis rörde sig arméerna vid denna tid mycket långsamt, men Wallensteins order säger uttryckligen att Pappenheim ska låta "allt stå och ligga". Pappenheims styrkor bestod huvudsakligen av relativt snabbrörligt rytteri, men ordern innebar likafullt att det inte fanns tid att få med trossen eller någon form av skaffning. Soldaterna skulle skickas direkt in i elden.

Jag har använt Wallensteins order i min egen undervisning, för att visa på hur ett historiskt källmaterial kan se ut. Det är relativt enkelt att anknyta till: också studenter som gått i skola på 1990- och 2000-talet brukar känna till slaget vid Lützen som begrepp - även om de ibland förvånas något över dateringen. 15 november? Slaget vid Lützen var ju den 6?

Enligt den julianska kalendern ja - enligt den gregorianska, som införts av påve Gregorius XIII 1582 och som gällde i de flesta katolska länder dog Gustav II Adolf, Pappenheim och omkring 7000 andra människor i Lützens dimma den 16 november 1632. Så egentligen borde vi äta bakelser i morgon också.

Men Wallensteins order är också ett dokument vars autenticitet är svår att förneka. Det återfanns hos den döende Pappenheim sedan han sårats av en kanonkula under slaget. Blodfläckarna på pappret vittnar på ett närmast makabert sätt om det som jag för mina studenter brukar beskriva som historiens köttighet: även om detta var något som inträffade för 375 år sedan i en värld som inte såg ut som vår, och där människorna hade helt andra kulturella referensramar än vi, så är det fortfarande verklighet i lika hög grad som vår egen tid.

Vatican Rag

På YouTube fann jag följande klassiska förslag på mässmusik. Tyvärr finns inte Tom Lehrers geniala presentation från skivan That Was the Year that Was med i klippet:

"Another big news story of the year concerned the ecumenical council in Rome, known as Vatican 2. Among the things they did, in an attempt to make the church more ... commercial, was to introduce the vernacular into portions of the Mass to replace Latin, and to widen somewhat the range of music permissible in the liturgy. But I feel that if they really want to sell the product - in this secular age - what they ought to do is to redo some of the liturgical music in popular song forms. I have a modest example here ... It's called The Vatican Rag!"

Och som en liten motvikt, från andra sidan Wittenberget, lånad från Fredrik Norbergs blogg:

Att injaga rädsla föder stolthet

Arkadij Waxberg har åter skrivit väl om Putins Ryssland: Rysk valrörelse i skräckens tecken.

Den ryska skendemokratin går mot osminkad diktatur med stormsteg - och Putin gör sig respekterad hos medborgarna genom att skrämma sina forna slavstater.

Per Ericson

Nyss hemkommen från en längre resa har jag mötts av den tragiska nyheten att Per Ericson, ledarskribent på SvD och författare till bloggen Bonum Commune har avlidit.

Att säga att Per Ericson var läsvärd är en underdrift. Han var något så ovanligt som en ledarskribent med intellektuell skärpa och lyhördhet, och med en sällsynt förmåga att se människan, också i den politiska debatten.

Ledarredaktionens minnesord

En utmärkt idé - med reservation

Även om de teoretiska kraven ska sänkas för gymnasister med praktisk inriktning, ska tydligen historieämnet bli obligatoriskt kärnämne i hela gymnasieskolan, rapporterar SvD och DN.

Utbildningsminister Jan Björklund har enligt SvD reagerat på att historieämnet i svensk utbildningspolitik under efterkrigstiden har behandlats "som något katten har släpat in. I läroplan efter läroplan har ämnet bara krympt. Det är inte acceptabelt."

Björklund fortsätter alltså sin kamp för historieämnet i skolan som jag tidigare skrivit om i posten Om skolpolitik och bildning, men nu på gymnasienivå.

Till och med oppositionen tycks hålla med om att uppgraderingen av historieämnet är en bra idé: Vänsterpartiets Rossana Dinamarca säger till SvD att "Det är väldigt, väldigt viktigt att man känner till sin historia. Det här är också viktigt för att skolan ska kunna uppfylla sitt uppdrag att eleverna ska bli aktiva samhällsmedborgare".

Som historiker borde jag ju vara glad - men jag har ändå vissa reservationer. Att ämnet blir obligatoriskt beghöver ju inte betyda att det får särskilt många fler timmar. Och om timantalet utvidgas, varifrån ska då de tas?

Jag vet ju vilket ämne jag själv skulle vilja dra ner på. Samhällskunskapen har tagit, och tar fortfarande oproportionerligt stor plats i schemat och borde i stället jämkas tätare samman med historieämnet för att på så sätt kunna ge fördjupande perspektiv på förståelsen av den moderna världen.

Men historieämnet kan genom sin perspektivförskjutning också tillföra något annat än den enkla, nutidstillvända applicering som Rossana Dinamarca efterlyser. Historien ska också läsas för sin egen skull, och visa på att det förflutna inte ska ses som prototypen för det moderna samhället. Vi måste komma ihåg att det förflutna också var annorlunda.

Biblioteket utvidgas

Allegori med vädersolsfenomenet över Stockholm 1535, kopparstick av Jacob Matham, Haarlem c. 1599

Det var stor bokrea igår - Kungl. Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet sålde ut delar av sina boklager inför flytt till Gotland. I obegränsat antal kunde den lärdomstörstande plocka på sig böcker i skilda ämnen - i entren delades plastkassar ut, som sedan kunde fyllas till priset av femtio kronor per kasse. Köerna blev snabbt långa.

I trängseln såg jag flera antikvariatshandlare som arbetade likt hamstrar, ivriga att fylla ut sina bestånd. Det är inte utan att jag undrar till vilken nytta: på det hela taget måste gårdagens händelse ha inneburit, om inte en dumpning av priserna, så åtminstone en kraftig minskad efterfrågan på vissa titlar i Stockholmsområdet.

Nu hade titlarna i och för sig rätt begränsad läsekrets: heliga Birgittas uppenbarelser i vetenskapliga latinska utgåvor, och delar av Axel Oxentstiernas skrifter och brevväxling i häftade, oskurna volymer borde bara tilltala entusiastiska dårar eller bokhylleskrytare med stående nota hos bokbindaren. Men söker man dessa böcker på antikvariat kan de betinga en god slant

Själv inskränkte jag mig till fem volymer av rikskanslerns brevväxling: hans egna brev mellan åren 1606-1630, och "Brev från andlige och lärde" som jag använder i min avhandling.

Men jag hittade också en riktig pärla: konstvetaren Kjell Boströms 1958 postumt utgivna undersökning av ett holländskt kopparstick från 1500-talets sista år, med en gåtfull allegori över vädersolsfenomenet över Stockholm 1535 - det som Olaus Petri lät avmåla på Vädersolstavlan.

Vädersolstavlan - den tavla vi kan beskåda idag är en kopia från 1636.

Boström visar hur Mathams kopparstick troligen beställts av en landsflyktig svensk anhängare till kung Sigismund, och hur vädersolsfenomenet 64 år tidigare tolkas som ett förebud om hur kungens fiender ska drabbas av Guds straff. Likt Visheten i Ordspråksbokens åttonde kapitel, står den sedan länge döde Olaus Petri i stadens port och varnar de nederländska furstarna för att sluta förbund med den svenske usurpatorn, hertig Karl.

Alla slutsatser i texten är kanske inte alldeles välgrundade, men det är trist att Boströms undersökning inte uppmärksammades mer i svensk idé- och kulturhistorisk forskning på sin tid.

Den visar fortfarande på en fascinerande, religiös och filosofisk tankevärld som skiljer sig från vår, och den visar, om än outtalat, på hur svenska lärde under 1500- och 1600-talen rörde sig i en intellektuell miljö med vida gränser - bokstavligen, då de var tvungna att söka sig utomlands för att överhuvudtaget få någon högre bildning, men också andligen. Under det latinska språkets skydd kunde diskussioner föras relativt fritt, mer eller mindre oberoende av de tvingande konfessionella hänsyn som annars togs inom den framväxande enhetsstatens ram.

Kopparstickets beställare - som Boström med viss tvekan försöker identifiera som Sylvester Johannis Phrygius, latinpoet, präst och blivande superintendent i Göteborg - har troligtvis studerat i såväl Tyskland som Nederländerna. Han har sett den konfessionella inskränktheten vid de strikt lutherska högskolorna, men också den något mer öppna miljön i de nederländska städerna.

Själv troligtvis lutheran har han beställt ett kopparstick av en katolsk konsthantverkare, ett kopparstick, vars budskap om lojalitet mot en katolsk kung var riktat till huvudsakligen reformerta holländare. 1500- och 1600-talens konfessionella gränser var aldrig så absoluta som historieskrivningen fått oss att tro.

Nu börjar det bli riktigt otäckt

Jan och Maria Berglin har uppenbarligen inte bara en egen underrättelsetjänst. De har en spionkamera också - i vårt vardagsrum:

Genierna på Telia

... lyckades med operationen, för nu har vi fått tillbaka bredbandet - Hurra!

Men tyvärr dog patienten. Telefonen är stendöd.

Från linje

... eller offline som man säger på svengalesiska. Vi har flyttat och fått tjall på linjen med Telia, och därför ingen bredbandsuppkoppling. Det lär dröja en vecka till innan jag får möjlighet att blogga från min egen ägandes dator.

Pierrepoint - om skuld, ansvar och samhällets hämnd

Hur överlever en man som med egna händer dödat över 400 människor?

Pierrepoint är en film om en till synes helt vanlig man, en specerileverantör som dag efter dag skötte sitt arbete, körde ut sina varor, uppvaktade affärsbiträden och blev utskälld av deras chefer. När han och hans fru köpte in sig i en pub för sina sparade pengar, pumpade han öl och pratade med gästerna som vilken pubvärd som helst. Han var sällskaplig och omtyckt, och ibland, när han var på det humöret, sjöng han music hall och klassiska slagdängor med stamgästerna vid pianot.

Men Albert Pierrepoint (1905-1992) var också under en följd av år Storbritanniens mest anlitade bödel, högt uppskattad av myndigheterna för sin dödliga effektivitet

Yrket hade gått i arv från hans far och farbror, och han var stolt över sin skicklighet. Diskretionen var en hederssak, och han såg en ära i att arbeta snabbt och ge sina klienter ett så smärtfritt och värdigt slut som möjligt. Han var deras bödel, inte deras domare, och när han beskrev det han såg som sitt jordiska kall, gjorde han det närmast i religiösa termer. Den roll han gav sig själv skilde sig i hans ögon inte mycket från fängelseprästens:

"A condemned prisoner", skrev han i sin självbiografi, "is entrusted to me, after decisions have been made which I cannot alter. He is a man, she is a woman who, the church says, still merits some mercy. The supreme mercy I can extend to them is to give them and sustain in them their dignity in dying and in death. The gentleness must remain."

I filmen skildras detta i en scen där Pierrepoint - gestaltad av Timothy Spall - varsamt tar hand om kroppen efter en avrättad kvinna. Han lyfter henne ur snaran, klär av och tvättar henne. Till sin assistent säger han att det inte spelar någon roll vad kvinnan gjort och varför hon dömts att dö. Hon är en människa, och det räcker. "She's paid the price. She's innocent now".

Ljuset som faller ner genom falluckan får hela scenen att likna nedtagningen av Kristus från korset eller en pietà, en tolkning som också har stöd i Pierrepoints självbiografi:

I received, after the execution, the body of the hanged man with the same reverence I would receive the broken body of Christ.

Verklighetens Albert Pierrepoint talade aldrig om ånger eller samvetskval över vad han gjort, ens i de fall där han hängt människor - bland dem Timothy Evans och Derek Bentley - som senare visade sig vara oskyldiga eller vars rättegångar innehållit tveksamheter. Inte heller blev han, vilket ibland påståtts, någon kategorisk motståndare till dödstraffet sedan han begärt avsked 1956. Däremot slog han i sin självbiografi fast att dödstraffet inte hade någon som helst avskräckande effekt. Det kunde bara vara ett redskap för samhällets hämnd.

All the men and women whom I have faced at that final moment convince me that in what I have done I have not prevented a single murder. And if death does not work to deter one person, it should not be held to deter any. [...] The fruit of my experience has this bitter aftertaste: [...] Capital punishment, in my view, achieved nothing except revenge.

Filmen låter Pierrepoint drabbas av sina första samvetskval när han efter krigsslutet kommer till Tyskland för att avrätta krigsförbrytare från koncentrationslägren. Det kan tyckas märkligt, då avskyn för de dömda nazisterna hade växt sig stark bland allmänheten när bilderna av utmärglade, döda och döende lägerfångar visades i journalfilmerna. Men även här försöker Pierrepoint bevara sin märkliga blandning av vetenskaplig professionalism och humanism. Han vill inte veta vad fångarna gjort sig skyldiga till; han vill bara veta hur långa de är, hur gamla de är, deras yrkesbakgrund och hur mycket de väger - allt för att kunna utföra avrättningarna så snabbt och smärtfritt som möjligt.

Men det blir till slut för många, över tvåhundra personer, som Pierrepoint avrättar inom loppet av några veckor. Han börjar reagera, även om han till en början inte tycks förstå det själv. Han skjuter det ifrån sig, just så som han och hans fru alltid gjort i sitt samliv: arbetet ska utföras, det ska skötas professionellt, men det är inget man talar om.

I stället reagerar han på bristen på kistor, och risken att någon av de avrättade inte ska få en anständig begravning. Hans humanistiska respekt för de dömda blir ett skyddande skal mot det han själv gör sig skyldig till.

Den som i hans ställe formulerar något av det fruktansvärda i att döda en annan människa, även om man bara är ett redskap för statens rättvisa, är hans assistent.

Pierrepoint är kanske inte ett odödligt mästerverk. I sin mycket smala genre kommer den inte upp i klass med Krzysztof Kieślowskis En liten film om konsten att döda som jag fortfarande minns som en av de otäckaste och samtidigt mest gripande filmer jag sett.

Men skådespeleriet är lysande: samspelet mellan Timothy Spall och Juliet Stevenson som spelar Anne Pierrepoint visar upp ett komplext, men också kärleksfullt förhållande mellan de båda. Frågorna som ställs om brott och straff, om skuld och ansvar - och kanske också om nåd och frälsning - är angelägna. Och just eftersom filmen, likt Pierrepoint själv inte dömer, lämnar den över frågorna till åskådarens intellekt och känslor. Den säger inte att dödstraffet är fel - det får vi räkna ut själva. I stället försöker filmen objektivt visa vad dödstraffet gör med människor.

Trailern ovan är avsedd för den amerikanska publiken. Undertiteln "The Last Hangman" är förmodligen tagen för att göra filmen mer publiktillvänd - den finns inte med i originalet, och är dessutom felaktig. De sista avrättningarna i Storbritannien skedde 1964, åtta år efter att Albert Pierrepoint slutat på egen begäran.

Och att filmen inte distribuerats i Sverige är obegripligt.

Nattens bibliotek

För den som likt mig själv hyser en passion för böcker och bibliotek kan jag inte annat än rekommendera Carl-Johan Malmbergs recension av Alberto Manguels senaste bok Nattens bibliotek som nu kommer ut i svensk översättning.

Dessvärre har inte SvD:s nätupplaga med bilden på Manguels eget, otroligt vackra bibliotek, som lyser upp hela tidningssidan i pappersversionen - men den hade kanske inte kunnat ges full rättvisa i webbformat.

En undran

Ibland frågar jag mig om inte Jan Berglin har en egen underrättelsetjänst. Citaten från de sena - eller extremt tidiga - diskussioner som förs om de nya högskolorna runt Uppsalas gasque- och korridorköksbord är ju närmast ordagranna:


Men ett klassiskt citat glömde han (att uttalas med en avmätt fnysning): "Min frack är äldre än ditt universitet"

"My hovercraft is full of eels"

YouTube är verkligen farligt. Man hittar mycket roligt, trots att man borde göra nyttigare saker.

Som det här klassiska stycket:

Konsten att finna detaljen

Enligt min mening är det som gör Peter Englund till en god historiker inte hans vetenskapliga stringens, utan att han har en sällsynt förmåga att med några få ord precisera de delar av verkligheten som han beskriver och analyserar. I blogposten Jakt på dött villebråd lyckas han också göra det på en metanivå, då han pekar på de detaljer som gör att vissa begrepp - som kreativitet och humor - inte låter sig preciseras. Lysande!

Och apropå den omöjliga konsten att vetenskapligt analysera humor...

Om Kosovos självständighet och etnisk rensning

Malcolm Dixelius skriver i dagens SvD en läsvärd debattartikel om frågan om Kosovos självständighet. Med de gängse pro-argumenten i bakhuvudet - Kosovos befolkning bör ha suveränitet att själva bestämma över sin nationstillhörighet, Serbiens anspråk är ideologiskt dunkla och Rysslands stöd för Serbiens linje speglar bara rädsla för egna självständighets-rörelser - slår han fast att ett helt självständigt Kosovo inte är någon bra idé.

"Serbiens uttalade vilja att ge Kosovo vidgad självständighet [inom ramen för den serbiska staten] måste prövas till det yttersta. I Belgrad finns en betydande rädsla för att ett självständigt Kosovo inte klarar av säkerheten för de serber som fortfarande bor där. Än mindre för dem som flydde området under inbördeskriget och vill tillbaka. Idag kan Kosovos regering inte klara den uppgiften utan FN-trupper. Det betyder i princip att regeringen inte kontrollerar sitt eget territorium och sin egen befolkning. Då borde inte självständighet stå på dagordningen."

Det har varit alltför lätt för omvärlden att dela in serberna och kosovoalbanerna i orsaksmänniskor och verkansmänniskor, förövare och offer. Men etnisk rensning är etnisk rensning, vem som än begår den. Europa behöver inte mer chauvinistisk nationalism, vare sig serbisk eller kosovoalbansk, vilket riskerar att bli resultatet.

Kompromissen och strävan till samexistens måste ha företräde, också framför viljan hos en majoritet av Kosovos befolkning.

Läs också Richard Schwartz analys, Kosovo arena för stormaktspolitik.

Fler dystra nyheter..

Finn fem fel: Musikens hus mot Carolina Rediviva

Visserligen bor jag inte i Uppsala längre, men det är ändå mina gamla kvarter de har förstört med en obeskrivligt ful koloss. Uppenbarligen har inga lärdomar från 50- och 60-talens rivningar fastnat hos dagens politiker: i kvarteret Gerd, där Musikens hus nu står, fanns för bara en kort tid sedan gammal bebyggelse som hade kunnat rustas för en spottstyver av vad det nuvarande projektet kostat och ge plats för bostäder och butiker - och därigenom kunde man ha skapat en mer levande stadsdel. Musikens hus - som i och för sig inte fyller någon funktion - hade man med fördel kunnat placera i stadsparken.

Men det hade förstås inte gått ihop med betongpamparnas politiska intentioner: "Huset ska fyllas med musik, men också överbrygga gränser i staden. Nu knyts det 'fina' Uppsala ihop med arbetarnas och torghandlarnas kvarter." Jo tjena - den gränsen finns inte längre. Det var längesedan Fålhagen kunde kallas för arbetarnas kvarter. För övrigt är hela intentionen korkad och skvallrar om förakt för det akademiska och en von oben-attityd gentemot det ickeakademiska.

Till råga på eländet får jag med morgontidningen ett reportage om Uppsalas nya stolthet, Konserthuset eller Musikens hus som snart ska vara klart för storståtlig invigning, där kommun-pamparna ska få manifestera sig själva och sitt idiotiska skrytbygge.

Projekt avreagering

Varför finns det inget vaccin mot dumhet? I morse upptäckte jag att jag lyckats ladda ned min gamla backup på hårddisken. Två dagars arbete har på fem sekunder förintats i den digitala sopförbränningsstationen.

Riksåklagaren och sanningsministeriet

I Ryssland har åtal väckts mot fyra personer, alla tjetjener, misstänkta för mordet på Anna Politkovskaja. "Bland de övriga som är gripna för inblandning i mordet finns Pavel Rjaguzov, säkerhetstjänsteman i FSB med överstelöjtnants grad, samt fyra poliser."

Den ryske riksåklagaren hävdar att mordet begåtts av "personer som vill misskreditera Ryssland och president Vladimir Putin". I förtäckta ordalag anklagas den landsflyktige Boris Berezovskij för att ha beordrat mordet på en regimkritiker, enkom för att misskreditera samma regim.

Det börjar lukta natt klockan tolv på dagen.

Dags för revidering av en klassiker?

Det har tydligen gjorts ett diamantfynd utöver det vanliga i Sydafrika. "Afrikas stjärna kan slänga sig i väggen".

Nå, de brittiska kronjuvelerna blir väl knappast mindre intressanta för Towerns besökare bara för att de inte längre har världens största diamant att stoltsera med - men jag undrar om det kanske är dags att Alga reviderar den här gamla klassikern.

Medan vi är inne på det här spåret, kanske vi skulle kunna kräva att få tillbaka det gamla Sjöfartsspelet från 40-talet, där man kunde få Vasaorden genom att kryssa mellan Nordsjöns grund och smuggla krigsmateriel och kontraband till de allierade - eller till tyskarna om de gav bättre betalt.

Att se den andra sidan - Ulf Jonsson om Richard Dawkins

Pater Ulf Jonsson kommenterar Richard Dawkins "The God Delusion" i dagens understreckare, Gud finns inte och Dawkins är hans profet.*

Att fader Ulf som romersk-katolsk präst ifrågasätter Dawkins argumentation är kanske inte förvånande, men det som gör texten spännande är att han faktiskt försöker förstå den andra ståndpunkten, och att han också direkt rekommenderar till läsning av Dawkins bok: "Den lämnar en inte oberörd om man är minsta intresserad av religion."

Visst kan det ses som ett retoriskt knep, gammalt som Cicero, att först rada upp motståndarens argument för att sedan smula sönder dem - men det är ett knep som tvingar debattören att åtminstone visa vilja att förstå. Det är en vilja som Dawkins tycks sakna:

"Han delar upp världen i två läger: goda, toleranta ateister som håller på vetenskapen och onda, intoleranta troende som motarbetar vetenskapen. De som inte passar in i det schemat har ingen plats i hans världsbild. Därmed underminerar han sina möjligheter att få en konstruktiv dialog med sina meningsmotståndare, som upplever att han inte gör dem rättvisa eller inte ens försöker att förstå dem. I en värld där vi mer än någonsin behöver en sansad dialog mellan olika kulturer och livsåskådningar, präglad av respekt och vilja att förstå motparten, tar Dawkins sin tillflykt till stereotyper och provokationer. I sin iver att befria världen från alla fundamentalister och intoleranta dogmatiker balanserar han på gränsen till att själv förvandlas till en av dem."

Detta är givetvis Ulf Jonssons bild, och det är fullt möjligt att jag skulle uppfatta Dawkins argumentation annorlunda. Men citatet pekar på det faktum att det alltid finns en risk att vi blir så övertygade om vårt eget tänkesätts förträfflighet att vi upphör att visa tolerans mot det vi uppfattar som intolerant. Det är en farlig position - farlig och kontraproduktiv.

* Jag skulle tro att rubrikssättaren missat att titeln på artikeln var tänkt att travestera den muslimska trosbekännelsen, "Det finns ingen gud utom Gud etc.". Det var för övrigt ett skämt i Uppsala redan på 50-talet: "Det har kommit en ny religion till stan - Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet"

Om Orlando di Lasso, finkultur och oanständiga skämt

Matona mia cara är en klassisk madrigal av den flamländske tonsättaren Orlando di Lasso (ca. 1530-1594) och - dessvärre - ett älsklingsstycke för många körer. Det är inte det att den skulle vara dålig, tvärtom: om den sjungs väl är den ett litet mästerverk. Problemet är att om den inte sjungs väl - vilket ofta är fallet - så blir den lätt en katastrof. Här ett exempel på det senare:

Körsång är ingen enkel sak - jag har själv sjungit i alltför många amatörmässiga sammanhang för att veta hur svårt det är att få en samstämmig kör som håller takt och ton. Det finns betydligt värre exempel ute på YouTube. Men man ska likafullt undvika att framföra Lasso på det här sättet - hastigt och forcerat, och samtidigt med en överdriven vördnad för musiken, såsom varande ett utslag av finkultur, utan att ha den minsta aning om vad det är man sjunger.

För Matona mia cara är en skämtvisa, och en oanständig sådan.

Lasso var verksam i Italien större delen av sitt liv, ett krigshärjat land som sedan slutet av 1400-talet varit scenen för utdragna konflikter mellan Europas stormakter.

När Niccolò Machiavelli (1469-1527) i slutkapitlet av "Fursten" uppmanar Lorenzo di Medici dy. att med våld befria Italien och driva ut barbarerna ur landet är det de utländska furstarna han tänker på - men också deras soldatesk av lanzi, tyska, spanska och franska legoknektar som misshandlade både italienarna och deras språk.

Machiavelli ogillade legoknektar - med goda skäl.

Matona mia cara är skriven på bruten italienska som avser att härma och driva med de tyska knektarnas sätt att tala. Det finns fler exempel på liknande stilgrepp. I den anonyma karnevalssången Canto di lanzi venturieri från tidigt 1500-tal bräker de tyska lyckoriddarna fram sitt skrytsamma tal om hur djärva krigare de är, samtidigt som de föredrar att sticka sina motståndare i ryggen:

Men scenen i Matona mia cara är en annan: en främmande knekt sjunger under ett fönster ett försök till en smäktande serenad till en italiensk skönhet. Han sjunger väl, men kan inte formulera konstfulla fraser; han säger sig inte förstå sig på Petrarca eller Helicons källsprång - "Petrarca mi non saper, ne fonte d'Helicon" - men problemet är snarare att han inte förstår sig på språket. Han kan nog med italienska för att göra sina intentioner tydliga, men det är också allt: "jag vill sång att sjunga/under ert fönster, Lanzi glad gamäng/för mig tycks du god som kapunen för greken".

Mannakraft däremot, det kan han uppvisa - med sin falk lovar han sin dam att fånga henne morkullor, "feta som njurar". Han är ingen feg eller lat pultron, han backar inte för erövringar av något slag utan säger sig vara en outtröttlig älskare.

Det sista säger han i osminkat ekivoka ordalag, och jag tänker inte berätta vad "mi ficcar tutta notte, urtar come monton" betyder. För den som (i likhet med mig själv) inte är någon hejare på italienska finns tolkningar av texten på nätet. Om inte annat lyckas Hilliard Ensemble förmedla det skabrösa budskapet rätt väl i sin version:

Och vill man ha en mer harmonisk och exakt, men också något snällare och tråkigare version finns ju alltid King's Singers.

Matona mia cara är ett bara ett av många exempel på att nutida distinktioner mellan finkultur och vulgaritet inte existerade i slutet av 1500-talet. Idag kan det tyckas att texten lämpar sig bäst för en lätt berusad manskör som genomför kravallsjungning en sen natt på Uppsalas gator - men så tror jag inte Orlando di Lasso hade tänkt sig det hela. Men inte ens han hade kommit på tanken att framföra den i en kyrka på det sätt som kören ovan gör.

För övrigt är det symptomatiskt på ett metaroligt sätt att den stackars kören ovan har så extremt svårt med det italienska uttalet...

Om laglösa och historiens gråzoner

Det är onekligen något skumt med historien om Edward Teach, även känd som kapten Svartskägg (ca. 1680-1718). Hans verksamma tid som ledare för en mindre piratflotta sträckte sig över två korta år. Ändå har han blivit urbilden av hur vi tänker oss en pirat.
Till viss del var det medvetet. Teach var mån om sitt skräckinjagande rykte och gjorde sina kapningar till spektakulära föreställningar i syfte att skrämma sina offer att ge sig utan strid. Den samtida pressen - inte minst i Daniel Defoes gestalt - var inte sen att förstärka legenden. Att skilja myt från fakta i fallet Svartskägg är omöjligt; i stort sett finns bara myten kvar.

Svensk TV sänder i dagarna en brittisk miniserie med anspråk på att berätta den "sanna" historien om Svartskägg. Det är givetvis en grov överdrift, och man kan diskutera det etiska i att kalla en produkt som så uppenbart är fiktion för en dokumentär, eller ens en dramadokumentär. Men trots sina brister innehöll den första delen ett par intressanta iakttagelser.

Att föra fram ett segelfartyg var inte en lätt sak. Piratoperationer i äldre tid byggde i hög grad på disciplin, utvecklat sjömansskap, logistik och militärt och taktiskt kunnande. Piraterna var proffs, och som framhålls i serien var de flesta piratkaptener före detta kapare i officiell tjänst, med lagligt utställda kaparbrev - de hade alltså givits rätten att i krigstid attackera och plundra fiendens fartyg.

Det var först när deras tjänster inte efterfrågades längre som kaparna plötsligt förvandlades till laglösa pirater. Det motiv som oftast anförs är att kaparkaptenerna var ovilliga att lägga av sin lukrativa verksamhet, men förmodligen fanns också andra, mer akuta motiv. De brödraskap och egalitära piratsamhällen som bland annat skildras i Marcus Redikers bok ”Pirater” - som recenserades i SvD i maj i år - var knappast något annat än avdankade sjömän och legoknektar som slöt sig samman för att säkra sin överlevnad.
I den traditionella fiktionen om Svartskägg, liksom i TV-serien, görs gränsdragningen mellan kaparen och piraten tydlig. Teach stod under kaparen Benjamin Hornigolds befäl under spanska tronföljdskriget, och följde honom när han efter fredsslutet 1714 gick över till piratverksamhet.

Teach ska alltså vid en bestämd tidpunkt ha korsat en definitiv gränslinje som skiljde den reguljäre kaparen från piraten - men frågan är om den skillnaden alls existerade i sinnevärlden. Inte sällan beskyddades piratkaptenerna av mindre nogräknade guvernörer, och det namn Teach gav sitt flaggskepp - Queen Annes' Revenge efter den sista regenten av huset Stuart - tycks tyda på att han själv fortfarande betraktade sig som kapare, om än inte i tjänst hos den nya dynastin.

Ett ännu tydligare exempel på den suddiga gränsen mellan kaparen och piraten är den oförtjänt beryktade kapten William Kidd (ca. 1645–1701). Trots att Kidds namn förknippats med pirater i mer än trehundra år, har det med fog hävdats att hans dödsdom och avrättning för sjöröveri var ett politiskt motiverat justitiemord och inget annat.

Howard Pyles porträtt av William Kidd med
tydlig skurkfysionomi, i färd att gräva ner sin
oärligt förtjänta skatt, har föga med den så
kallade verkligheten att göra.

Frågan om kaparna och laglöshetens gränsmarker illustrerar något som bidrar till att göra historieämnet så fascinerande. I historiens ljus kan kontraster slipas av, och det som uppfattas som självklara gränsdragningar mellan kategorier visar sig vid ett närmare studium vara knappt urskiljbara skillnader mellan olika gråtoner.

USA årtiondena efter inbördeskriget på 1860-talet - de laglösas guldålder - kan visa många exempel.

Vad skiljde egentligen Billy the Kid - som under "the Cattle wars" i Lincoln County, New Mexico, deltog i ett uppbåd för att jaga fram och döda dem som mördat deras arbetsgivare - från de medborgare som massakrerade Daltonbrödernas liga i Coffeyville, Kansas 1892?
Skiljeväggen mellan lagens väktare och den laglöse var i Daltons fall tunn - bröderna Grattan, Bob och Emmet Dalton hade alla varit vicesheriffer, och deras äldre bror Frank hade dödats i tjänsten som deputerad marshal.

Det makabra fotot av Bill Powers, Bob Dalton, Grattan Dalton och Dick Broadwell togs sedan de dödats under rånförsöket mot två banker i Coffeyville 5 oktober 1892.

Jesse James (1847–1882) hade under inbördeskriget kämpat i vad som betraktades som ett gerillaförband på den konfedererade sidan i Missouri - en mordliga förvisso, men knappast värre än de många irreguljära styrkor som slogs för unionen. Men när blev Jesse James egentligen laglös? Var det när Robert E. Lee kapitulerade, eller när Jefferson Davis, de konfedererades president arresterades efter sammanbrottet 1865? Eller var det när hans gamla gerillakamrater rånade sin första bank året därpå? Eller var han det under hela sin verksamma tid? Problemet är då vad man ska kalla de nordstatspartisaner som inte agerade mindre brutalt än Jesse James, men som hade stöd från Washington.

Det har sagts att Jesse James tillhörde en grupp män som hade svårt att anpassa sig till ett liv i fred efter inbördeskrigets slut. Men frågan är om detta inte är segrarens bild, och om han själv någonsin upphörde att se sig själv som gerillasoldat i kamp mot vad som - med visst fog - kunde kallas för en ockupationsmakt. I vilket fall var det så han beskrev sig själv i appeller riktade till allmänheten. Helt klart bidrog denna bild till den oförtjänta legendstatus han fick som Amerikas Robin Hood, och som fortfarande går igen i den amerikanska folkloren - här i en känd ballad, i en version av The Pogues:

Skurk eller hjälte - eller bara en människa som andra. Frågan gäller Jesse James i lika hög grad som Svartskägg - eller för den delen Robert Maynard, officeren som ledde den eskader som slutligen uppbringade Svartskäggs slup i november 1718. Den gäller också de överlevande från Svartskäggs besättning som hängdes för sjöröveri av samma brittiska myndigheter som en gång givit dem rätten att plundra.

Det kejsaren tillhör

Kazimiera Ingdahl skriver i dagens understreckare om politiseringen som hotar klyva kyrkan i Polen.

"Under kommunismen fungerade kyrkan som frihetens oas. Den var den enda kraften i samhället i stånd att skapa en verkningsfull och sammanhållen opposition av arbetare, bönder och intelligentia, av troende och ateister, och uppbåda motstånd mot den totalitära staten."

Nu är det inte så längre.

Felet kyrkan gör i Polen är detsamma som alltid - hon har låtit sig frestas av den världsliga makten och försöker påtvinga människor en tro och ett ideal, istället för att vara världens salt och genom sina gärningar och sin förkunnelse visa på att det hon står för bär frukt.

Nyinflyttade i Springfield

Urbarnsligt, visst, och sponsrat av den näst ondaste multinationella hamburgerkedjan i världen. Men hustrun och jag kunde ändå inte låta bli att simpsonisera ossDet här skulle alltså vara undertecknad. Tyvärr fick man inte välja pipa som attribut...

...och det här skulle alltså vara fru L.

Äsch, förresten, vad har man bildbehandlingsprogram till? Nu stämmer det bättre...

Om magi på Hogwarts - och i verkligheten

Vad är det för fel på Harry Potter?

Inget alls i strikt mening. Jag har just läst ut den sista delen och har inga omedelbara invändningar. Rowling skriver kanske inte direkt virtuost eller konstnärligt, men hon är en god dramaturg och förstår väl att använda cliffhangers utan att det blir irriterande. Hon vet med andra ord att bygga en spännande historia, och hon kan dessutom den svåra konsten att predika moral utan att moralisera.

Heinrich Cornelius Agrippa von Nettesheim (1486-1535). Magiker som i princip inte har med Harry Potter att göra.

Men genom att fälla i stort sett samma omdöme - att de gillar Harry Potter, men inte fantasy i gemen - har ett par mig närstående damer fått mig att börja fundera. Min allrakäraste gudsvägerska Miriam skriver med anledning att hon aldrig läst fantasy:

"Jag klarar liksom inte tomtar och troll för vuxna. Men det är annorlunda med Harry - förmodligen för att fantasyn är blandad med relativt realistisk utvecklingsroman och mycket engelska miljöer."

Hustrun har uttryckt sig på liknande sätt, när hon säger att hon inte klarar av fantasy, eftersom det hon läser måste ha verklighetsanknytning. Men Harry Potter går bra.

I och för sig kan det hävdas att reduceringen av tomtar och troll till motiv för barnsagor är en parantes i litteraturhistorien. När jag nu plöjt igenom halva Beowulf kan jag lätt konstatera att Grendel och hans mor - den europeiska litteraturens två ojämförligt mest kända troll - knappast kan kallas barntillvända. Överhuvudtaget är det ett misstag att tro att sagor i klassisk mening alls skulle vara någonting för barn.

Nu säger jag inte att man måste tycka om fantasy, tvärtom. Det mesta som skrivs i genren är faktiskt ren lort, framkastat i långa, omständiga romanserier, fyllda av döda stereotyper i såväl handling som i personbeskrivningar. Inte ens Tolkien och ringtrilogin, som jag älskat sedan barnsben kan jag med den bästa vilja i världen kalla stor litteratur. Ringtrilogins långa partier med detaljerade naturbeskrivningar är dödande tråkiga, och jag har idag svårt att stå ut med alvernas enerverande upphöjdhet.

Men jag måste protestera mot föreställningen om Harry Potter som mer 'verklig' än Sagan om ringen. Det som fascinerar med Tolkien är nämligen exakt detsamma som det som fascinerar med Rowling - förmågan att skapa en fantasivärld som är fullständigt trovärdig.

Häri ligger också basen för all god fantasy, liksom för den magiska realismen. Det fantastiska skeendet ges en inre logik och en kontext av autenticitet, som om det vore inte bara möjligt, utan också högst verkligt. Och på denna punkt är Tolkien vida överlägsen Rowling.

Middle Earth - Midgård - är en enastående märklig skapelse, en värld med en detaljerad geografi och historia, befolkad av en mängd varelser med olika kulturer. Bakom de händelser som beskrivs anas hela tiden ett större sammanhang och en större verklighet.

Här är Rowling betydligt mer låst. Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom har enligt vad som sägs en lång historia, men den märks på det hela taget inte. Den magi som beskrivs antas ha en vetenskaplig grund, med någon form av teoribyggnad som lärs ut på magiskolorna, men av denna magiska vetenskap märks ingenting.

Den magiska världen sägs existera i vår vanliga verklighet, men i själva verket är det vattentäta skott mellan dem. De två verkligheterna berör aldrig varandra.

Detta blir särskilt tydligt vid de fåtaliga tillfällen då autentiska magiker omnämns i Potterböckerna. Både Ptolemaios - den alexandrinske matematiker som formulerade hela den senantika och medeltida världens kosmologi, och som skrev historiens ojämförligt viktigaste handbok i astrologi - och renässansmagikern Cornelius Agrippa reduceras i böckerna till figurer på samlarkort. Ett kul grepp förvisso, men verklighetsanknytningen blir förfelad, eftersom Harry Potters magiska värld är väsensskild från både Ptolemaios astrologi och renässansens magia naturalis.

Har man redan läst eller inte bryr sig om att få slutet på Potterkvädet avslöjat, kan man för övrigt med fördel läsa Carina Burmans understreckare om de uppenbart kristna motiv som Rowlings använder sig av. Fast jag håller inte med henne vad gäller slutsatserna om Rowlings förmenta konservatism. Jag kan inte riktigt se vad som skulle vara så unikt konservativt i den moral som predikas i Harry Potter. Om det är konservativt att hävda att det är fel att döda, att människans värde är okränkbart, och att föräldrars kärlek till sina barn åtminstone borde kunna betraktas som speciell - ja, då får ni gärna kalla mig konservativ.

Putins sanningsministerium

Arkadij Waxberg skriver i gårdagens understreckare om Vladimir Putins försök att med direktiv och trogna historielärares hjälp se till att ryska ungdomar lär sig "rätt" historia. Och med "rätt" rysk historia menas en historia där Sovjetregimens folkmord, terror och bisarra jakt på förrädare under moskvaprocesserna inte direkt förtigs, men betraktas som beklagliga nödvändigheter för den goda, eller åtminstone den stora saken.

"Alla skall minnas att Ryssland är ett väldigt land som inte behöver skämmas för sitt förflutna. Det är just så Putin uppfattar patriotismen som numera, liksom hos varje totalitär och reaktionär regim, utgör en hörnsten i statsideologin. Av hans ord framgick med all önskvärd tydlighet att den sanne patrio­ten skall vara stolt över varje ögonblick i sitt lands historia, också de allra blodigaste, och söka en rättfärdigande mening även för dessa. I hastigheten glömde han att i Tyskland, som han känner så väl, där det finns lika många patrioter som i Ryssland, är det ett brott att hylla landets nazistiska förflutna och att man kan förkasta det vämjeliga Hitlerriket utan att därför känna mindre stolthet över sitt land."

Waxberg gör också den intressanta iakttagelsen att även om terrorn inte direkt förtigs, så finns det andra aspekter av den sovjetiska historien som inte nämns alls:

"Det spills inte många ord på det som faktiskt var positivt i Sovjetsamhället: det sociala skyddsnätet, sjukvården (som var ganska bra), utbildningsväsendet (bitvis av högsta klass), garanterad semester för alla. Nej, just dessa inslag i bilden, som är betydelsefulla för den vanlige medborgaren, kommenteras inte. De skulle antagligen inte bli en smickrande jämförelse för dagens makthavare."

"Det behövs inga åthävor för att berätta hur illa det ligger till", skriver Sylvia Asklöf, politisk redaktör på Barometern på sin privata blogg som en kommentar till Waxbergs artikel. Nej, det behövs inga åthävor - bara ett konstaterande. Diktaturen är bara ett par steg bort, och nu börjar också totalitarismen göra sig påmind.

Om Beowulf och betydelsen av fyrklövrar

Lyss! vi ha sport
om spjutbärardaners
folkdrottars dåd
i forntidsdagar
hört om de högbornes
herrliga bragder

Även om jag ännu inte läst Beowulfkvädet, har det indirekt påverkat min fantasi sedan jag första gången hörde talas om det. Det bör, föga otippat, ha varit ungefär samtidigt som jag fastnade för Tolkien i tio-tolvårsåldern, eller kanske snarare när jag läste Humphrey Carpenters biografi, där Beowulf framträder som en av Tolkiens inspirationskällor - litterärt, men också för hans motivvärld av drakar, troll och hjältedåd.

Tolkien, som själv författat en inflytelserik studie om Beowulf, skrev också en fornengelsk parafras på de inledande stroferna av kvädet, som en hyllning till sina vänner:

"Hwœt! we Inclinga, cerdagum searopancolra snyttrugehierdon."

Han likställde utan omsvep de intellektuella segrarna i diskussionsklubben The Inklings med Beowulfs vapenlösa seger över trollet Grendel. Det är självmedvetet skrivet i sann glädje över lärdomen, men vittnar också om en boksynt persons barnsliga längtan efter verkliga stordåd - en längtan som också jag kan känna igen mig i:

"Lo! we have heard in old days of the wisdom of the cunning minded Inklings; how those wise ones sat together in their deliberations, skilfully reciting learning and song-craft, earnestly meditating."

Idag hittade jag Beowulfkvädet i Björn Collinders svenska översättning på ett antikvariat. Jag har fingrat på den tidigare: man stöter på den rätt ofta - en snygg, enkel utgåva från 1954, försedd med linoleumsnitt av Per Engström, utformade som figurer på gotländska bildstenar eller som guldgubbar. Som alla välsorterade antikvariatshandlare vet också den jag brukar gå till alltför väl vad han säljer, och priset blir därefter. Det kan knappast kallas ett fynd.

Men när jag kom hem och öppnade boken blev jag plötsligt påmind om en krönika jag skrev för en mellansvensk landsortstidning för flera år sedan, där jag berättade om min kärlek till gamla antikvariska böcker. Som ungdomssynd torde den vara preskriberad vid det här laget:

"En bok ska ha rondör: den ska kunna berätta en historia utöver den som står att finna i själva texten, i dedikationer, marginalanteckningar och exlibris."

I mitt exemplar av Beowulf fanns dessvärre inget exlibris, ingen namnteckning som kunde skvallra om vem som ägt boken före mig. Troligen har den stått i bokhyllan hos en rökare, och den har säkert stått i ett lager en tid, eftersom den luktar en aning av fukt.

Men vem som än ägt den, har denna person pressat inte mindre än tre fyrklövrar mellan dess blad. Jag undrar varför - är det av botaniskt intresse, eller utslag av någon vag föreställning om fyrklövrar som lyckobringande? Och varför just i Beowulf?

Världens fem underverk

Med anledning av den nattståndna listan på världens sju nya underverk har Lars Ryding satt samman en egen lista, som inte behandlar arkitektoniska skapelser utan reella uppfinningar kreerade av mänskligt intellekt och teknik.

Vad han låter sig förundras av är:
1. Flygplan
2. GPS
3. Mobiltelefonen
4. Skrivkonsten
5. Svensk kökultur - "ett civilisationsdisciplinärt underverk."

Flygplan är väl inte mycket att orda om. Hur de där åbäkena med sina löjliga vingar kommer upp i luften är ett under. Mobiltelefoni kommer kanske inte riktigt upp i samma klass - vad som är intressant är väl hur snabbt människor anpassat sig till en teknisk nyhet. Är det någon som minns hur man stämde träff utan mobiltelefon för sådär en tio år sedan? Och varför blir människor så irriterade på att jag aldrig har mobilen påslagen? För åtta år sedan var det ingen som klagade, men då hade jag heller ingen mobil. Svensk kökultur - tja, om man gillar socialdisciplinering och självplågeri. Det upplevs heller inte som ett underverk förrän man blir tvungen att att köa annorstädes än i Sverige. Fast engländarna är inte så dumma på köbildning de heller.

GPS:n är mer tveksam. Visst, man kan få veta var man är - men ett riktigt underverk vore väl en apparat som också talade om varför man är där. (Vilket osökt får mig att tänka på G.K. Chesterton som en dag skickade ett telegram till sin fru: "I am in Norwich. Why?")

När det gäller skrivkonsten håller jag helt med honom - det är onekligen världens största uppfinning genom tiderna:

"Några streck som viks och bänds enligt överenskomna regler kan få folk att jubla eller hata, instämma eller protestera, förstå eller känna sig utestängda. Minsta ändring i detta gemensamma kodspråk kan förändra innebörden totalt: 'kom hit ska du få en puss'/'kom hit ska du få en buss'. Det gör stor, kanske livsavgörande, skillnad för mottagaren, men är rent typografiskt bara ett milimeterstreck som flyttat upp en våning. Det skrivna överskrider också som bekant tid och rum. Ord skrivna för mycket länge sedan kan beröra någon djupt i morgon på en helt annan plats. En banal iakttagelse, tycker du? Jag tycker att det är ett underverk."

Jag har försökt lista egna underverk men kommer inte på några fler. Efter skrivkonsten står de flesta sig rätt slätt.

Underligheter i repris

Återigen har jag utsatts för kedjebrevens förbannelse - denna gång via Pierre. Nu har jag redan svarat på denna tagning tidigare, så jag gör en favorit i repris, med vissa ändringar.

Enligt reglerna ska "Varje spelare börja med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information."

Nåväl. Pierre hävdar att det är mesigt att ta upp sådant som bara sticker ut lite grand, samtidigt som man bör undvika att ta upp det mest privata. Jag vet inte hur det följande ska klassas.

1) Min far är präst; min svärmor är präst; mina två (?) svärfäder är präster; min gudfar är präst; min gudbror och min gudsvägerska är präster och min fru är präst. (Och så undrar de varför det går dåligt för Svenska Kyrkan - den har ju uppenbarligen inga lekmän utan består bara av präster som dessutom är släkt med varandra...) Själv har jag tack och lov inte tagit en enda poäng teologi under mina på tok för många år i Uppsala. Men jag skriver avhandling om präster och biskopar...

2) Mina drömmar torde vara ett fall för allvarlig psykoterapi. De brukar innehålla stora städer som jag rör mig i (jag är alltid på väg någonstans) och igelkottar.

3) Att jag älskar böcker är kanske ingen hemlighet - men att jag ibland köper antikvariska böcker bara för att de har snygga ryggar i mörkt läder är definitivt på gränsen till det anständiga.

4) Jag har en bibliofil vän som ibland under Uppsalatiden kom förbi med en portfölj där han gömt någon raritet och konspiratoriskt frågade "ska du ha nåt idag?" - som om jag snortade bokdamm eller nåt.

5) Förresten är det nog precis det jag gör. Jag älskar lukten av gammalt papper i arkiv, bibliotek och forskarsalar.

6) Jag är helt ointresserad av sport, men har ibland funnit mig själv sitta framför Eurosport sent på kvällarna, helt uppslukad av sumobrottning eller rodeo. Motvilligt, trots att jag finner det etiskt tvivelaktigt, måste jag också erkänna att jag finner boxning spännande. Och jag vet vad den sportrelaterade termen riposte innebär, detta utan att lösa korsord.

Däremot tänker jag inte skicka utmaningen vidare. Dels är det mot mina prinicper, dels har alla bloggare jag känner redan svarat på den.

Fler kedjebrevsrelaterade poster:
Om underligheter
4-listorna slår tillbaka
Frågor & svar & kedjebrevens förbannelse

Ramelska reminiscenser...

...kan med anledning av den store baronens bortgång åter höras i radioapparaten. Hursa!?

En god ledare

Min misstro mot politiska budskap gör att jag sällan läser tidningsledare, annat än i underhållande syfte. Men idag har Per Gudmundsson på SvD skrivit en läsvärd, nyanserad och analyserande text om integrationspolitik, som en kommentar till Robert D. Putnams Skytteanska föreläsning, "E Pluribus Unum: Diversity and Community in the Twenty-first Century."

Putnams föreläsning finns att läsa här.

Däremot borde SvD:s nattchef tas rejält i örat. Dagens vänsterkryss i papperstidningen var riktigt osmakligt, snaskigt och spekulativt. Skämmes!

En sorgens dag

Det har väl knappast undgått någon att friherre - i ordets samtliga bemärkelser - Povel Ramel har gått ur tiden. Det borde kanske inte vara ledsamt när en gammal människa dör, men Povel var verkligen så unik att jag trots allt fäller en tår och höjer ett glas till hans minne.

Att personer ger upphov till substantiv är inte helt ovanligt, men personrelaterade verb är desto mer sällsynta. Min far har berättat hur han och hans syskon och vänner brukade samlas i hemmet i Saltsjö-Dufnäs på 50-talet för att "Povla" - vid radion eller farfars gamla stenkakespelare.

Det fanns äkta magi i tonerna och i orden, magi som höll när jag som liten fick höra samma gamla stenkakor, och som fortfarande håller. Karl'n var verkligen infernaliskt rolig, och vi lär inte se hans like igen, någonsin.

Om konservativa och liberaler

Medan jag ännu är inne på det politiska kan jag inte låta bli att citera den amerikanske humoristen Will Cuppy (1884–1949) angående skillnaden på konservativa och liberaler:

"Don't feel badly if you can't tell the Whigs from the Tories. The Duke of York, brother of George IV, 'could never distinguish clearly in his mind the difference between a Whig and a Tory, and as a consequence always argued both ways at the same time.' Whigs are more tolerant towards people in trade. Tories drink a lot deal of port. After they'd had a few, they cried, 'Sack the lot,' doubtless referring to their opponents."

Will Cuppy, The Decline and Fall of Practically Everybody

Visserligen handlar citatet om England och det sena 1700-talet. Att tala om Whigs och Tories är väl ungefär som att diskutera Hattar och Mössor i svensk politik, men britter är nu en gång lite egna - alla 60 miljoner - och Tory används ju fortfarande som beteckning på de konservativa.

I övrigt tycker jag nog beskrivningen stämmer ganska bra. Om vi bortser från den lilla detaljen att liberalerna numera i stort sett har utraderats av enmansvalkretsarna.

G.K. strikes back

Per Ericsson har skrivit flera intressanta poster om G.K Chesterton (1874–1936). Det ska inte jag göra, men med anledning av att en bloggläsare uttryckt förvåning över att jag inte är äldre än jag är, eftersom jag uttrycker mig "gammaldags" (vilket jag tolkade till det sämsta, det vill säga att jag låter som en reaktionär gammal stöt) vill jag ändå ge ett litet citat för att klargöra mina politiska åsikter:

"The whole modern world has divided itself into Conservatives and Progressives. The business of Progressives is to go on making mistakes. The business of the Conservatives is to prevent the mistakes from being corrected."

50-talet är tillbaka

Hustrun har lagt ner sin gamla blogg och startat en ny tillsammans med en vännina under namnet Prästfruarna funderar.

Det intressanta med detta är att bloggens själva tonfall väckt en feministisk ådra hos mig som jag ärligt talat inte trodde att jag hade. "Snälla ni", vill jag ropa, "femtiotalet är slut, hemmafruidealet är stendött, och ni är minst av allt några hemmafruar."

Fast å andra sidan kan ju jag också behöva lite husmoderstips.

Om Tintin och kätteri

Steven Spielberg och Peter Jackson har gått samman om att filmatisera Hergés klassiska serie Tintin. Någon större nyhet är det kanske inte. Det har gjorts förr och resultatet har knappast blivit särskilt lyckat. Men Spielberg och Jackson har tydligen tänkt sig något spektakulärt:

"Det blir inga vanliga spelfilmer utan duon kommer använda den senaste tredimensionella digitala animerade tekniken" rapporterar SvD, medan DN citerar Steven Spielberg: "Herges karaktärer har fått nytt liv, de visar känslor och själ och går långt bortom allting vi tidigare sett av dataanimerade karaktärer."

Men hallå, hur kättersk får man bli? Tintin som 3D? Det är ju ett hån mot allt som den klara linjen står för, den europeiska och i synnerhet den belgiska seriekonstens heligaste dogm! Och tanken med Tintinfiguren är ju att han inte ska ha en själ - Tintin är just ingenting, en tabula rasa som vem som helst kan identifiera sig med. De övriga figurerna - Haddock, Castafiore, Kalkyl och Dupontarna - har inte heller någon själ, utan agerar enbart utifrån sina hårt utmejslade karaktärsdrag. Att besjäla Tintins universum blir dess undergång.

Peter Jackson kan för övrigt redan klassas som ärkekättare. Som film betraktad är väl ringtrilogin inte så dum - bra action, snygga miljöer och effekter, genomtänkt design. Men epiken som utgör bokens själva kärna är tillintetgjord och underordnad de publikfriande, filmiska kraven. Reduceringen av dvärgen Gimli - från tragisk hjälte som genomgår sin katharsis i mötet med drottning Galadriel, till en komisk sidekick - är talande, för att inte nämna att det vid domedagsklyftan är huvudpersonens kampvilja, och inte ödet som fäller avgörandet.

Det bådar inte gott för produktionen av Tintin the Movie. Var finns den spanska inkvisitionen, nu när vi verkligen behöver den?

Torquemada, kom tillbaka!! Allt är förlåtet!!

Om sena understreckare

SvD publicerade två intressanta understreckare i helgen: Merete Mazzarellas läsning av en ny bok av historieprofesorn Allan Megill, Nuet gör oss blinda för historien och Hans-Roland Johnssons presentation av satyrspelen, en form av antik dramatik som jag inte ens kände till, Satyrerna var dramatikens bröderna Marx.

Dessvärre har webredaktörerna på SvD ovanan att inte lägga ut helgens understreckare förrän på måndagen. Ibland är jag glad att vara prenumerant.

Ett anspråkslöst förslag om finlandssvenska

Nog sticker han ut hakan, Tom Sörhannus, när han i en debattartikel i SvD hävdar att svenskar i "nationalistisk yra" inte bryr sig om finlandssvenskans - eller finlandssvenskarnas - framtid, en framtid som målas i dystra färger.

Artikeln är kanske inte det bästa exemplet på hur man kan nyansera en debatt, och jag undrar om Sörhannus verkligen står för en majoritetsuppfattning när han identifierar sig som svensk snarare än finländsk. Ända sedan nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dagar har det funnits en tendens att betona det finländska fäderneslandet och den finländska identiteten, snarare än kopplingarna till Sverige och det svenska.* Om detta är en allmän tendens, och om den står sig idag vill jag låta vara osagt.

Men om vi för ett ögonblick antar att Sörhannus har rätt, så tror jag det på sikt är allvarligt om finlandssvenskan är hotad, för de kulturella kontakterna mellan det vi kallar Sverige och det vi kallar Finland, och för förståelsen för den gemensamma historien - och då inte bara den historia som tilldragit sig före 1809, utan även efter.

Men vad skulle kunna göras åt situationen utan att svenska myndigheter och beskäftiga intellektuella lägger sig i vad som inte angår dem?

Mitt anspråkslösa förslag, som visserligen inte är så allvarligt menat, men ändå inte ska uppfattas ironiskt, är att finska borde införas som obligatoriskt språk i svenska skolor redan från mellanstadiet. Det om något skulle kunna underlätta de kulturella relationerna och den ömsesidiga förståelsen mellan svenska och finska medborgare, och därigenom skapa en sfär där finlandssvenskan har en given plats.

Jag vet att finskan har sexton kasus eller något liknande, vilket betyder döden för den som - likt mig själv - är hopplöst okunnig i alla frågor som rör grammatik, men mer än en gång har jag sörjt över att mina finskakunskaper inskränkt sig till "Ei saa peittää", "Hakkaa päälle pohjan poika" och diverse fula ord. Jag har också den fullständigt ogrundade uppfattningen att tvånget att läsa svenska skulle kännas mindre betungande för finska barn, om de visste att deras kolleger på andra sidan Bottenhavet utsattes för något liknande.

Och tänk att kunna läsa Väinö Linna och Mika Waltari i original...

* Se exempelvis Matti Klinge, Den politiske Runeberg och Merete Mazzarella, "Nationalskalden" i JLR : Johan Ludvig Runeberg i urval.

Ständigt dessa blodtörstiga fransmän

Med anledning av tongångarna i presidentvalskampanjen i Frankrike skriver SvD:s utrikeschef Lars Ryding om vad fransoserna egentligen sjunger i sin svängiga nationalhymn. Ni vet den där som inleder Beatles gamla slagdänga "All You Need is Love".

Visserligen visste jag redan att de vilda frankerna sjöng om orent blod som ska flyta i deras plogfåror, men det kändes skönt att få det på pränt. Plötsligt tycks det svenska pratet om "fornstora dar" blekna bort i ett skimmer av oskuldsfull tyll, och jag behöver inte längre smyga med att jag i manskörssammanhang sjungit om "Hjältar som bedjen, striden och blöden" med anledning av någon smärre träffning nere i Sachsen på 1630-talet.

Fast å andra sidan var även Marseljäsen ett av våra paradnummer. Och Sovjethymnen "Gimn Sovetskogo Soyuza". Fanken.

Χριστος Ανεστε!

Αλεθος Ανεστε!

Ikonen har jag lånat från Greek Orthodox Archdiocese of America

Om sanningsälskare

På det bekanta nätet har jag hittat en liten plats benämnd Faktoider, ängnad "försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar". Vem eller vilka som ansvarar för innehållet vet jag inte, men det är rätt uppfriskande med någon som vågar ta bladet från munnen och säga att det ena är sant, medan det andra är osanning, och som belägger sina påståenden med tydliga hänvisningar och citat. Annars har ju antipositivismen och kunskapskritiken, som förvisso har sina poänger, förts dithän att ingen sanning tillåts triumfera över någon annan - om den inte råkar vara politiskt korrekt.

Här finns ett par favoriter: hövding Seattles tal om den vite mannens hänsynslöshet gentemot naturen, som min biologilärare på gymnasiet reciterade med stor emfas, men som hövdingen själv aldrig höll, för att inte tala om den ständiga sammanblandningen mellan inkvisitionen och häxprocesserna, och missuppfattningen att jesuiterna skulle varit inblandade på något sätt. Och så förstås den eviga, ofta upprepade myten om att medeltidens människor skulle ha trott att att jorden var platt. Om detta skrev för övrigt idéhistorikern Magnus Nyman en väldokumenterad artikel i Signum lagom till 500-årsminnet av Columbus snedsegling i Karibien: Var jorden platt före Columbus? - den rekommenderas.

Nu väntar jag bara på artikeln om att medeltida präster predikade på latin. För det gjorde de inte.

Om underligheter

Återigen har jag blivit utmanad, den här gången av två damer ur min bekantskapskrets - min allrakäraste gudsvägerska Miriam och min allrakäraste lagvigda Lisa - som båda utsatt mig för samma utmaning. Jag ska tydligen skriva sex underliga/egendomliga saker om mig själv (däremot tänker jag inte skicka utmaningen vidare - där går gränsen).

1) Min far är präst; min svärmor är präst; mina två (?) svärfäder är präster; min gudfar är präst; min gudbror och min gudsvägerska är präster och min fru är präst. (Och så undrar de varför det går dåligt för Svenska Kyrkan - den har ju uppenbarligen inga lekmän utan består bara av präster som dessutom är släkt med varandra...) Själv har jag tack och lov inte tagit en enda poäng teologi under mina på tok för många år i Uppsala. Men jag skriver avhandling om präster och biskopar...

2) Mina drömmar torde vara ett fall för allvarlig psykoterapi.

3) Att jag älskar böcker är kanske ingen hemlighet - men att jag ibland köper antikvariska böcker bara för att de har snygga ryggar i mörkt läder är definitivt på gränsen till det anständiga.

4) De fynd jag gjort i det osorterade rummet hos min lokale antikvariatshandlare har fått honom att börja undra om han inte måste gå igenom vad han faktiskt har i sitt bestånd.

5) Jag har en bibliofil vän som ibland under Uppsalatiden kom förbi med en portfölj där han gömt någon raritet och konspiratoriskt frågade "ska du ha nåt idag?" - som om jag snortade bokdamm eller nåt.

6) Visserligen är jag tämligen begiven på bordets njutningar i fråga om mat och dryck - men inget slår en lång, rejäl frukost i sällskap med en färsk morgontidning och en fru som förgäves försöker kommunicera.

Om Sven Hedin som pojkbokshjälte

Tom Olsson skriver i torsdagens understreckare i SvD om Upptäckts­resor vid sekelskiftet­ tolkade som pojkdrömmar.

Sven Hedins resor tillsammans med män som "'gemensamt skådat döden i vitögat'" beskrivs i termer av litterära berättelser och med litterära referenser. De män som deltog i vetenskapliga expeditioner för att kartlägga de sista vita fläckarna på kartan nådde genom sina erfarenheter "en särskild gemenskap i dödens närhet. De var ett känslomässigt brödraskap, ett band of brothers."

Denna litterära anspelning på, och parallell till vapenbrödraskapet för tankarna också till skyttegravarna - "Ömt och moderligt pysslade soldaterna om varandra, högtidligt och tårögt beredde de en kamrat för döden" - och till "de äventyrslystna män som sökte sig till kolonierna [...] Joseph Conrad, som hade en del att säga om det koloniala livets erfarenheter, har i en essä om kolonialism och geografi tolkat den koloniala äventyrslusten som resultatet av pojkens drömmar om att gå in i och ge sig hän åt det okända."

"I pojkäventyret förenades upptäckts­resandena, de koloniala äventyrarna och soldaterna. I ett brödraskap fick de kontakt med pojken i sig och upplevde märkvär­diga äventyr och samlade på besynnerliga och fantasieggande föremål. De hade sökt sig bort från den hotande feminiseringen av kulturen och det sociala och politiska livets­ omständliga, tidsödande och besvärliga förhandlingar och kompromisser. I kamp mot naturkrafterna kunde de hänge ge sig åt kompromisslös dådkraft och satsa allt på ett kort."

Olsson hinner visserligen bara skrapa på ytan i sin korta essä - en stor del av texten går åt till att berätta om Sven Hedins triumfatoriska hemkomst 1935 - men instinktivt tror jag att han har en viss poäng. Jag är kanske inte helt övertygad om det genusteoretiska anslaget - som för övrigt känns en aning påklistrat, ungefär som den ofta irrelevanta marxistiska teoribyggnaden i gamla DDR-avhandlingar. Men jag köper ändå grundresonemanget, eftersom min egen fascination för tiden och för upptäcktsresorna, som jag tidigare skrivit om i "ingenjör Andree och hjältemodets retorik", är så uppenbart präglad av pojkboksromantik och hämmad äventyrslusta - helt i trots mot den hårda, smutsiga verkligheten, där allt tecknas i otydliga, tröstlösa gråtoner.

Det står ett romantiskt skimmer också över vapenbrödraskapet som klyver min själ och lägger ett dämpande filter även över Flanderns gyttja, så fylld av död. Fortfarande kan jag rysa över Shakespeares ord:

We few, we happy few, we band of brothers;
For he to-day that sheds his blood with me
Shall be my brother; be he ne'er so vile,
This day shall gentle his condition;
And gentlemen in England now-a-bed
Shall think themselves accurs'd they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin's day.

Detta trots att jag med förnuftet vet att verklighetens Henrik V var en rå krigsherre som inte sparade andras liv i onödan och som i motsats till Shakespeares Hal knappast led av samvetskval över de lidanden som hans anspråk på Frankrikes tron och hans krigsföretag förde med sig.