fredag 31 oktober 2008

Om antik teknologi

Antikytheramekanismen, fragment av en mekanisk apparat som hittades i resterna av ett antikt vrak i början av förra seklet har uppmärksammats i media den senaste tiden - nu senast i en dokumentär som visats i SVT:s Vetenskapens värld. Under den något missvisande rubriken Antik apparat kunde förutsäga framtiden skriver Carl-Johan Bilkenroth att "med modern teknik har den ursprungliga klumpen av korroderad brons och kalkavlagringar avlockats allt fler hemligheter."
Framför allt tycks apparaten ha kunnat användas för att "förutse solens och månens rörelser samt förutsäga chansen för sol- och månförmörkelser." Den lilla reservation som Bilkenroth markerar med det lilla ordet "chansen" tycks dessutom ha korrigerats genom de allra senaste rönen: de komplicerade cykler som sol- och månförmörkelser följer, tycks mekanismens konstruktör ha lyckats rekonstruera med förbluffande exakthet. Nyligen har man också upptäckt en visare som pekar ut fyraårscyklerna - olympiaderna - mellan de festspel som var centrala riktpunkter för den grekiska kronologin.
Apparaten har också använts för att visa de fem planeternas rörelser. Sammantaget med beräkningen av förmörkelserna, som ända in i modern tid har betraktats som olycksbådande tecken, är det troligt att mekanismens astrologiska funktion var väl integrerad med den astronomiska och kronologiska.

Men det intressantaste med Antikytheramekanismen är kanske inte frågan vad den faktiskt gjorde, och vilken funktion den hade, utan att den ger oss kunskap om antik teknologi som lämnat ytterligt få spår i det historiska källmaterialet.

En vanlig föreställning är att den antika teknologin kunde vara avancerad, men att den då sällan användes för att lösa praktiska problem. Enkla ångmaskiner kunde användas för att öppna tempelportar utan hjälp av människohänder, men eftersom det fanns slavar som utförde alla praktiska sysslor fanns inget behov av att utveckla tekniken.


Ett modernt rekonstruktionsförsök av antikytheramekanismen
Vare därmed hursomhelst - vittnesmål om grekisk eller romersk teknik och mekanik är ytterligt få. Så mycket intressantare blir det då när man börjar ringa in var och när Antikytheramekanismen kan ha tillverkats. Namn på månader från den korintiska kalendern har identifierats på mekanismens fragment, varför man har kopplat apparaten till den korintiska kolonin Syrakusa, där Arkimedes verkade ett hundratal år tidigare.
Arkimedes, målning av Domenico Fetti (1620)
Arkimedes har tillskrivits flera avancerade uppfinningar redan under antik tid, bland annat ett mekaniskt planetarium som av beskrivningar att döma - bland annat hos Cicero - kan ha haft ungefär samma funktioner som Antikytheramekanismen. Om inte annat är det ett indicium på att en teknisk verkstad som odlade traditionerna från Arkimedes kan ha haft en kontinuerlig verksamhet i Syrakusa i åtminstone ett par århundraden.

Se också inslaget från nätupplagan av Nature (Extra roligt för mig var det att se bilderna från Whipple Museum i Cambridge - denna härligt torra och i dubbel bemärkelse museala samling vetenskapliga instrument.)

söndag 26 oktober 2008

Och nu blir det gratisreklam...

Jag vet att det allmänt betraktas som utslag av antingen galenskap eller av patologisk brist på smak att hävda det brittiska kökets kulinariska företräden. Men nu råkar jag ha en viss passion för brittisk korvtradition, som jag menar slår såväl den tyska som den svenska med hästlängder (falukorven är ju strängt taget inget annat än ett försök att med hjälp av rökning, salt och svartpeppar kunna sälja uppenbart skämt kött och slaktavfall till utsvultna gruvarbetare och dalabönder).

Dessvärre har det varit svårt att få tag på bra brittisk korv här hemma. Hittills har jag varit tvungen att köpa dyr, frysförpackad Lincolnshirekorv på Söderhallarna - en rätt undermålig produkt som efterlämnar sjöar av flott i formen när man ugnssteker dem. Men de ger i alla fall en liten aning av hur brittisk korv ska smaka.

Men nu har Stockholm fått en, inte engelsk, men irländsk-walesisk korvbutik, i och med att Taylors and Jones har slagit upp portarna på Hantverkargatan 12 på Kungsholmen. Vi var där för första gången igår och prövade deras "Pork with Leek and Garlic" - och vilken korv! Smakrik utan att vara för kryddstark, och mycket köttig. Mums för trötta doktorander..

söndag 19 oktober 2008

Om Ken Follet och blinda fläckar

I dagarna har Ken Folletts senaste medeltidsepos, World Without End kommit ut i svensk översättning.

Det är inget snack om att Follett är en god hantverkare och thrillerförfattare. Även om det inte är stor litteratur, är det extremt lätt att sträckläsa hans böcker. Jag tyckte med andra ord om The Pillars of the Earth, den medeltidsroman som kom för snart tjugo år sedan (och som översattes med den menlösa svenska titeln Spiran och svärdet), och även om jag inte planerat att läsa World Without End skulle jag säkert inte ha något emot den om någon satte den i händerna på mig.

Men det slog mig, när jag såg bokens svenska titel - "En värld utan slut" - att översättaren inte tycks veta att "World Without End" är ett citat, eller rättare sagt en fras ur kyrkans tideböner.

Sedan den engelska reformationen och Thomas Cranmers dagar har frasen funnits med i Book of Common Prayer efter psaltarpsalmerna och de fasta bönerna:

Glory be to the Father and to the Son and to the Holy Ghost;
As it was in the beginning, is now, and ever shall be, world without end.
Vilket i sin tur är en tolkning av latinets:

Gloria Patri, et Filio, et Spiritui Sancto;
Sicut erat in principio, et nunc, et semper, et in saeculum saeculorum.

Ordagrant betyder "saeculum saeculorum" ungefär "tidsåldrarnas tidsålder", vilket i överförd bemärkelse pekar mot evigheten. På svenska brukar samma fras läsas:

Ära vare fadern och Sonen och den Helige Ande;
Såsom det var av begynnelsen, nu är, och skall vara, från evighet till evighet.

Nu säger jag inte att Ken Follets roman borde ha hetat "Från evighet till evighet" på svenska - det skulle kanske låtit stolpigt - men nog hade exempelvis En värld av evighet bättre lyft fram de klerikala konnotationer som originaltiteln trots allt har, och som jag inbillar mig att ingen britt med ett uns bildning kan missa. Möjligen inbillar jag mig också att det är något symptomatiskt svenskt med att vara tondöv för det religiösa - också som kulturellt uttryck. Det religiösa språket har blivit en blind fläck.

Fast å andra sidan är det kanske för mycket begärt att en svensk översättare ska hålla koll på engelsk bönetradition. Hur många svenskar vet exempelvis att "Peace for our time" - den famösa fras som Neville Chamberlain kläckte ur sig 1938 när han genom Münchendiktatet hade gett Hitler Tjeckoslovakien på ett fat - också alluderar till Book of Common Prayer?

Give us peace in our time, O Lord;
Because there is none other that fighteth for us, but only Thou, O God

torsdag 16 oktober 2008

Te enligt Dr M

Det är möjligt att en skribent inte nödvändigtvis måste ha förmågan att kunna beskriva smakupplevelser för att kunna betraktas som habil. Däremot är det ett kännetecken som utmärker en mästare i skrivandets konst. Jag vill därför rekommendera läsning av vad Dr. M skriver om teer i posterna Formosa Lapsang souchong och Zhongshan Memorial. Det är en sann njutning.

söndag 5 oktober 2008

Om Dr Strangelove och att ta konsekvenserna av sin egen dårskap

Slutscenen i Dr Strangelove: eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben är en lysande studie i cynism. Den amerikaniserade dr Merkwürdigliebe - modellerad efter Wernher von Braun och andra tyska vetenskapsmän vars nazism skyndsamt slätades över när deras kunskaper och tjänster behövdes i det kalla krigets gryning - drar upp linjerna för hur man ska bevara "a nucleus of human specimen" efter den slutgiltiga katastrofen, framkallad av människan själv.

Självklart måste det ske genom ett åsidosättande av allt vad mänsklighet och människovärde heter: gamla ideer om 'livsduglighet' och vissa människors överlägsenhet över andra möter här en ny tid. Urvalet kan kalkyleras fram med datateknikens hjälp - och doktorn får allt svårare att tygla sina gamla ideal. Människan kan räddas som biologisk art, men som en konsekvens av sin egen dårskap måste hon mista sin mänsklighet.

Scenen är en av Peter Sellers största prestationer: den svarta handsken och högerhanden som lever sitt eget liv var en av hans egna, mer eller mindre improviserade idéer.

Överhuvudtaget är hela filmen i någon mån improviserad. Den var först tänkt som en politisk thriller, men Stanley Kubrick insåg när arbetet fortskred att satiren var det enda sätt som man överhuvudtaget kunde närma sig ämnet på. Doktrinen om omedelbar vedergällning och "Mutual Assured Destruction" (MAD) i händelse av kärnvapenkrig var alltför absurd.

Om Major T.J. Kong och retoriken

Apropå moralhöjande krigsretorik - nedan ett klipp från Dr. Strangelove (1964), filmhistoriens bästa satir någonsin. Major T.J. Kong i Slim Pickens gestalt manar sin besättning att göra sin plikt i retoriska vändningar som hade gått hem vid Fort Alamo: "Well, boys, I reckon this is it - nuclear combat toe to toe with the Roosskies."


Och som en liten bonus: Major Kong går igenom överlevnadslådorna...

torsdag 2 oktober 2008

Om 'Der Fuehrer's Face' och Ankeborgsk krigspropaganda

(En liten favorit i repris från 1 maj, med anledning av att SvD:s ledarblogg har uppmärksammat Disneyklassikern Der Fuerher's Face...)

På YouTube har jag hittat flera av de propagandafilmer som Disneystudion producerade under andra världskriget. Som all krigspropaganda kännetecknas dessa filmer inte direkt av finkänslighet och god smak - men det är ett intressant källmaterial för att förstå en bit av 1900-talets historia. Och så är de rätt kul...

Der Fuerher's Face (1943) - en verklig klassiker: Kalle Anka som arbetare i en ammunitionsfabrik i "Nutziland":

Venn Der Führer says
'Ve ist der Master Race'
Ve Heil (pfft!)
Heil (pfft!)
Right in der Führer's face
...
Iss ve not der Supermen?
Aryan pure, Supermen*
Yah! ve isst der Supermen
Sooper Dooper Supermen
*Observera att raden i filmen sjungs av den rasstereotype japanen...

Sången blev en hit. Den kommenterades av Herman Wouk i Krig och hågkomst (1978):

"Här i denna meningslösa sång ... fanns den livsfarligt enfaldiga amerikanska uppfattningen om Hitler och nazisterna - den svulstige idioten, de dumma eftersägarna, heil-ropen och driften"

Samtidigt lär Charlie Chaplin en gång ha sagt att om han vetat hur fasansfull nazismen var, hade han inte kunnat göra Diktatorn - en film som av de flesta höjs till skyarna, just därför att den effektivt förlöjligar allt det Hitlerismen stod för.

Education for Death (1943) målar också upp en annan bild: här tas inte den nazistiska ideologin enbart för ett dåligt skämt...

Däremot förvånade det mig något att arméfilmerna med Kalle Anka inte direkt målar upp någon glorifierad bild av den amerikanska krigsmakten. Det är ungefär samma militära slapstickhumor och drift med underofficerer som i Beetle Bailey eller 91:an:

Donald Gets Drafted (1942): här får vi veta hjältens fulla namn: Donald Fauntleroy Duck... Intressant är att värvningsaffischernas glättiga budskap blir så hudflängda: med nutida akademisk jargong skulle vi säga att de blir dekonstruerade.


The Vanishing Private (1942)


Sky Trooper (1942)


Fall out, fall in (1943)


Home Defense (1943) - Kalle Ankas svar på "Dad's Army"


The old army game (1943)


Commando Duck (1944). Här ger sig Kalle Anka faktiskt in i elden - möjligen har stridslystnaden ökat i takt med det amerikanska engagemanget i Stilla havet och invasionen av Italien. Bilden av japanerna är väl inte helt smickrande...


Och så har vi ett par - vad ska vi säga - informationsfilmer. Tänk er "Anslagstavlan" mixat med den där sidan i telefonkatalogen som vi som växte upp på 70- 80-talen minns med skräckblandad förtjusning; "Om kriget kommer" - plus lite svulstig amerikansk patriotism och vapendyrkan:

Out of the Frying Pan into The Firing Line (1942). Mat blir bomber - bokstavligen:


The New Spirit (1943) - vill få amerikanerna att offra det de håller kärast för att få mera pang. I 1943 års förnyade samhällsanda - i krigets skugga - räds man inte ens inkomstskatten.

Se även posten Om Ankeborg och faran med ideologisk forskning