söndag 4 maj 2008

Om Ankeborg och faran med ideologisk forskning

Något som slog mig när jag tittade igenom filmerna i den förra posten är frånvaron av direkta referenser till den nazistiska antisemitismen. I "Education for Death" nämns visserligen raslagarna - men ingenting explicit om judeförföljelserna. Driften med rasretoriken i "Der Fuehrer's Face" visar hur löjlig drömmen om den ariska övermänniskan är, men det sker genom att man framställer tyskarna som pompösa idioter, och genom att poängtera det ironiska i alliansen mellan det "ariska" Tyskland och det "asiatiska" Japan. I sin drift kan man inte helt frigöra sig från det rastänkande som trots allt präglade tiden. Och av judeförföljelserna syns inte ett spår.

Varför, kan man undra. Det enklaste svaret är nog att producenterna velat undvika att göra kampen mot nazismen till en "judefråga". Filmerna ska mobilisera hela nationen, ett USA där den etniska identiteten hela tiden vägdes mot medborgarskapet.

Men när jag ser filmerna kommer jag på mig själv att associera till saker jag hört, men aldrig fått bekräftat, att Walt Disney som person tidigare hyst beundran för Hitler och själv, om inte antisemit, i alla fall inte hyste några större sympatier för judar som folkgrupp. Och denna förutfattade mening låter jag mer eller mindre bli bekräftad av sådant jag faktiskt har vetskap om: Disneys extremt patriarkala ledning av studion, hans hårda inställning till fackliga ideer och hans explicita antikommunism som kom till uttryck när han vittnade mot anställda i kongressförhören under McCarthy-eran; allt ser jag som misstänkta tecken på latenta nazistsympatier och antisemitism. Vilket givetvis är helt galet: jag låter mina fördomar, präglade av någon slags ideologisk uppfattning om hur politiska ställningstaganden måste hänga samman, bestämma hur jag tolkar Disneys filmer; detta utan några som helst empiriska belägg.

Ett kanske bättre exempel på problemet med ideologiska låsningar, också hämtat från den ankeborgska världen, är en möjligen inte helt seriös diskussion jag var inblandad i häromsistens, rörande bristen på föräldrar i Disneykoncernens tecknade serier. I Ankeborg finns, som alla vet, i stort sett inga föräldrar, bara farbröder och brorsöner*, tanter** och systerdöttrar. Detta bara måste ju bero på någon slags suspekt, puritansk eller kvasi-högerkristen sexualfientlighet inom Disneykoncernen.

Tesen bekräftas dessutom av att den ende medborgaren i Ankeborg som har ett ättelägg, är den onde Zeke Varg. Uppenbarligen har han, från en puritansk synvinkel, svårt att hålla sitt libido i schack, inte bara när det gäller det gastronomiska.

Men när jag nu lyft denna teori måste jag dessvärre smula sönder den, hur politiskt korrekt och ideologiskt oförvitlig den än kan verka. Förekomsten av farbröder och brorsöner i Ankeborg är framför allt berättarteknisk till sin natur. Genom att skapa farbror-brorsonsrelationer, får man möjligheten att utveckla figurer som kan agera i familjeroller utan att bindas till dem. Vill man skildra Kalle Anka eller Musse Pigg som ansvarstagande familjefäder går det utmärkt - vill man skildra dem som ensamstående äventyrare går det också bra, utan att man behöver ändra på några förutsättningar.

Att Zeke Varg får vara biologisk pappa till Lilla Vargen beror snarast på att hela serien bygger på en och samma konflikt: Zeke vill äta upp de tre små grisarna som är Lilla Vargens bästa vänner. Den nära relationen mellan två av huvudpersonerna accentuerar här konflikten - vilket kan behövas, eftersom den i grunden är rätt trist och förutsägbar.

Vad jag vill ha sagt med allt detta är att ideologiska eller politiskt färgade teoribildningar knappast gynnar vetenskapliga studier, eftersom de tenderar att låsa såväl frågeställningar som resultat. Inom historievetenskapen kan vi se hur en äldre generation historiematerialister haft svårt att se sitt perspektiv som ett angreppssätt bland andra, eftersom det i sig har representerat en hel politisk världsförklaring. På samma sätt brukar genusforskare få problem när de försöker applicera sina teorier för att förklara samhället i sin helhet, i stället för att använda dem för att belysa specifikt avgränsade problemområden.

Det är av just den här anledningen som i grunden politiskt motiverade myndigheter som Forum för Levande historia och Nationella sekretariatet för genusforskning blir problematiska - något jag skrivit om tidigare i posten Om forskaruppropet och Pilatus fråga. Jag säger inte att genusforskning eller forskning om totalitära ideologier inte bör bedrivas, men att man bör vara kritisk också till sina egna älsklingsteorier - och man bör vara öppen för att även andra perspektiv kan vara relevanta.



*Observera att Joakim von Anka egentligen är Kalle Ankas morbror, liksom att Knattarna är hans systersöner: se släkten Ankas Stamträd (framforskat av Don Rosa)

** Av någon anledning är Kajsa Anka inte "moster" eller "faster", utan just "tant". Det vore kanske värt en analys ändå?

1 kommentar:

Miriam sa...

Ja, du måste!