En god nyhet trots allt

Det är möjligt att Biljana Plavsic följde Albert Speer i spåren, och att det var med beräkning som hon erkände sin skuld inför krigsförbrytartribunalen i Haag - helt enkelt för att komma lindrigare undan. Samtidigt finns det en stor skillnad. Plavsic anslöt sig trots allt till Daytonavtalet och medverkade aktivt till att striderna fick ett slut. Detta måste vara den avgörande punkten när det nu tycks som om hon kommer att släppas fyra år i förtid - inte huruvida hon uppfört sig väl eller verkar kunna återanpassas.

För drygt ett år sedan argumenterade jag för något liknande i posten En tid för nåd:

Republika Srpskas andra president har blod på sina händer, liksom så många andra politiska och militära aktörer under Jugoslaviens kollaps. Men hon var också en av dem som var med om att få ett slut på striderna. Vi befinner oss därmed vid en av de sällsynta punkter där etik och realpolitiska hänsyn möts: den som begår brott mot krigets lagar bör ställas till svars, ja, men den som kommer till insikt om sitt ansvar och också tar det i fråga om att få stopp på dödandet bör få strafflindring.

Att benåda Biljana Plavšić skulle i bästa fall kunna utgöra ett exempel på att samarbete med krigsförbrytartribunaler lönar sig bättre än att desperat kämpa vidare i en fortsatt spiral av våld. Men i det specifika fallet skulle det framför allt kunna betraktas som ett led i en försoningsprocess för Bosnien.

Sedan borde kanske SvD se över den vinkling som ges av rubriken: "Slutbakat på Hinseberg" - den ger en dålig eftersmak.