Med Radovan Karadžić inför krigsförbrytartribunalen i Haag, och med ett eventuellt gripande av Ratko Mladić inom överskådlig tid, borde det också vara tid att benåda Biljana Plavšić.
Republika Srpskas andra president har blod på sina händer, liksom så många andra politiska och militära aktörer under Jugoslaviens kollaps. Men hon var också en av dem som var med om att få ett slut på striderna. Vi befinner oss därmed vid en av de sällsynta punkter där etik och realpolitiska hänsyn möts: den som begår brott mot krigets lagar bör ställas till svars, ja, men den som kommer till insikt om sitt ansvar och också tar det i fråga om att få stopp på dödandet bör få strafflindring.
Att benåda Biljana Plavšić skulle i bästa fall kunna utgöra ett exempel på att samarbete med krigsförbrytartribunaler lönar sig bättre än att desperat kämpa vidare i en fortsatt spiral av våld. Men i det specifika fallet skulle det framför allt kunna betraktas som ett led i en försoningsprocess för Bosnien.
Uppdatering 31/7:
Christina Doctare skriver på dagens Brännpunkt om Såret som inte vill läka - om massakern i Srebrenica 1995.
Se också Carl Bildts kanske något självframhävande skildring av sina insatser i Bosnienkrigets slutskede: Myt att bomber ledde till freden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar