Boken har jag inte läst, men Burmans recension är värd att läsa för sin egen skull, skriven som den är med stor lärdom, kritisk blick och samtidigt med lätt hand.
För egen del är det också intressant att se hur hennes citat av Kellgren
I, narrar utan vett i Vettenskaperne:/O Swedenborgare! O Rosencreutzare!/O Drömmars tydare! O Skatters sökare!/Nummer-punkterare, Magnetiserare,/Fysionom- Alkem- Kabbal- och Harmonister!... sätter fingret på att det förelåg en väsensskillnad mellan det sena 1700-talets esoteriker och deras kritiker, och den tid och de gubbar jag själv studerar - åren runt sekelskiftet 1600 och intellektuella som Sigfridus Aronus Forsius och Laurentius Paulinus Gothus.
Under senrenässansen, när Sigfridus Forsius försvarade sin astrologiska verksamhet mot det ortodoxa prästerskapet, var den teoretiska grunden för magi, astrologi och andra 'ockulta' vetenskaper fortfarande en oskiljaktig del av naturfilosofin och den i grunden religiösa världsuppfattningen. Även om det sena 1700-talets vetenskap ännu inte var sekulariserad, fanns där likväl inte längre någon plats för djupsinniga teorier om andliga krafters verkan och emblematiska korrespondenser i naturen.
Det innebär att när Reuterholm och hans krets ägnade sig åt dessa vetenskaper vid Gustav III:s hov, var det förmodligen frågan om en högst medveten reaktion mot det rådande paradigmet. Det skulle också kunna förklara mycket av det svårsmälta Burman ser i texterna: där finns måhända ett drag av intellektuell radikalism som också var ute efter att chockera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar